Etikettarkiv: Iotunn

Skivor

Iotunn – Waves Over Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Waves Over Copenhell
RELEASE: 9/1 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När Iotunn brakade in med besked 2021 med plattan ”Access All Worlds” var det många av oss som hajade till. Ytterligare ett danskt band med fantastisk verkshöjd att hålla koll på. När sedan skivan ”Kinship” kom 2024 befästes bara den initiala känslan av att detta är ett makalöst band.

Det är med denna förväntan som jag närmar mig bandets första liveplatta, ”Waves Over Copenhell”. Inspelad under bandets konsert på Danmarks största metalfestival 2023 är detta ett bra exempel på att bandet inte bara klarar av att leverera ypperlig musik på platta, utan också ser till att hänföra under liveframträdanden.

Jag tycker dessutom att det är djupt sympatiskt att konserten ägde rum på festivalens minsta, men mest sympatiska scen – Gehenna – som är en scen som ger en fantastisk inramning till vilken konsert som helst.

Men det är inget ”litet” band som står på scen.  När jag lyssnar på skivan så märks det att Iotunn är ett band fyllt av självförtroende och pondus. Det är majestätiskt redan från inledande Waves Below och då tycker jag att den låten är visserligen marginellt något mindre förträfflig än resten av de låtar bandet bränner av under konserten.

För resten av skivan är nästan absurt bra – det enda som jag egentligen har att invända är att den är för kort – för jag vill bara ha mer av detta makalösa band som gör i stort sett allt rätt.

Att det rent musikaliska sitter som en keps är en sak, men när bandet dessutom har Jón Aldará på sång så växlas saker och ting upp nästan av sig självt. Maken till sångare, och det märks när han ser till att skjuta ut låtar som The Tower Of Cosmic Nihility och Mistland i stratosfären.

”Waves Over Copenhell” är en djupt sympatisk skiva som ser till att visa ett band som är komplett i sitt uttryck. Iotunn vet vad de kan och vill och närvaron är påtaglig både vad gäller hur bandet låter på den den här skivan – det kan vi tacka Jacob Hansen för – men också hur bandet gestaltar sin show. Kolla bara in videon nedan och försök sedan att  hävda att ni inte blir imponerade.

Listor

Årsbästalistan 2024 – Martin

Lämna en kommentar

Ett år till brädden fyllt med musik som överträffade alla förväntningar, så kanske man kan beskriva 2024? Inte bara gamla favoriter som visade att det faktiskt går att ställa extremt höga krav på deras musik, men också band som med debutskivor ser till att återväxten inom genren ligger på en stadig och hög nivå. 

Topp 10 Skivor

10. Reaperdawn – IN APHELION
En besinningslöst imponerande skiva, som med kraft befäster bandet som en urkraft med både djup credd och hantverkskunnande. Att produktionen är ännu bättre än på debuten skadar inte, men det är låtarna som hamrar in förträffligheten med emfas.

9. Solemn – IN VAIN
En skiva som det var värt att vänta på! ”Solemn” är exakt det som titeln betyder, en högtidlig och allvarsam skiva som tål att återkommas till gång efter gång. Fullpackad med känsla och stringent genomarbetade låtar har IN VAIN återigen övertygat mig om att de är ett av Norges bästa band.

8. The Formless Fires – KVAEN
En skiva som inte har en enda svag låt skrev jag i min recension av skivan. Jakob Björnfot bevisar igen vilken magisk låtskrivare han är. Skivan briserar av fantastiska insatser av samtliga inblandade på ett sätt som inte annat än kan imponera. Kalix bör vårda Björnfot med stor stolthet, för satan så bra musik han gör!

7. Coma – GAEREA
En bisarrt hypad skiva från ett band som byggt upp en fanatisk följarskara, med rätta. ”Coma” är en skiva som det tog tid att uppskatta för mig – som helhet i alla fall. När väl poletten trillade ner så gick det inte att bortse ifrån att detta är en av årets mest drabbande och desperat vackra skivor.

6. Omegon – WORMED
En djupt känslomässig skiva som ställer stora krav på lyssnaren. Men som belönar så pass mycket att den slår sig in på listan. Det bänds, stretas emot och ändå är detta en av de roligaste skivorna från 2024. Ett vittnesmål om hur bra teknisk dödsmetall faktiskt är, om man bara tar sig tid.

5. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
En av årets mest balanserade plattor, i den betydelsen av att verkshöjden är sinnesjukt bra rakt igenom. Med spöklik närvaro och sjudande känsla har kanadensarna återigen bevisat vilket magiskt band de är.

4. Absolute Elsewhere – BLOOD INCANTATION
En skiva från ett band som vet exakt vad de sysslar med, och som både bestrider och bekräftar dödsmetallen som genre. Ett drömlikt tillstånd med lika delar PINK FLOYD som gamla MORBID ANGEL försatte mig i sällsamma tillstånd under lyssningarna.

3. Men Guðs Hond Er Stark – HAMFERÐ
Melankolins mästare HAMFERÐ svingar släggan med, återigen, förödande kraft och ackuratess. En skiva som skaver på fler än ett sätt, marinerad i sorg, död och våld och som demonstrerar vilken kraft det finns i det färöiska språket, mästerligt hanterat av sångaren Jon Aldará.

2. Kinship – IOTUNN
En sagolikt vacker skiva. ”Kinship” överträffade mina förväntningar redan med första låten på skivan, en 14-minuters episkt modig låt att inleda skivan med, och hamrar in resten av skivan med lika stor förträfflighet. En skiva som jag återkommit till varje vecka sedan den släpptes, och som jag fortfarande häpnar över hur bra den är. Att Aldará, ständigt denne Aldará, svarar för ytterligare en magisk sånginsats skadar ju sannerligen inte skivan.

1. Head Hammer Man – HORNDAL
Jag tror att det var flera av er läsare som anade att denna skiva skulle hamna högst upp i år. ”Head Hammer Man” är en skiva, likt flera av HORNDALS skivor, som talar till mig på ett sätt som inga andra skivor i år gör, eller ens kunde göra. Den talar till mig som fackligt engagerad, som socialist, som människa, och den gör det på ett sätt som ger återklang av historien. Att HORNDAL återigen lyckas göra en sak som storstrejken 1909 och historien om Alrik Andersson till något djupt personligt och som, igen, knyter an till orten Horndal är imponerande. Att musiken är lika innerlig som berättelsen, och som förstärker den på ett magiskt sätt gör att det hade varit en ren orimlighet att inte sätta ”Head Hammer Man” på plats ett i år.

Övriga betraktelser

Årets powermetal

2024 var ett år som jag inte gav speciellt mycket tid till powermetal, lite märkligt så jag verkligen gillar genren. Men med skivor som UNLEASH THE ARCHERS ”Phantoma”, FELLOWSHIPs ”The Skies Above Eternity” och DGMs ”Endless”  blev det ändå ett otroligt nöjsamt år.

Årets nostalgi

Är såklart NESTOR med ”Teenage Rebel”, en skiva som är ännu bättre än debuten och som med besked gav oss 80-talsdyrkare en skiva att återkomma till med glädje under 2024.

Årets upp till kamp

Vid sidan av HORDAL så dök tre skivor med mer politisk klang upp i mitt lyssnande under 2024. Den första är ”Djävulskorset” av LASTKAJ 14 som jag lyssnat vansinnigt mycket på. Med devisen trallpunk, jämlikhet, solidaritet har bandet hamrat in budskapet med melodi och en stor dyrkan av tvåtakt. Den andra är CHILDs ”Shitegeist” , en lika rask som arg skiva från ett band som inte bara fyller sin plats inom grindcoren med sträng arbetsmoral utan också med variation i låtarna. Den tredje är ”Dead End” av NIGHT FEVER som är ett hardcoreband att inte bara hålla koll på, utan dyrka. Varning utfärdas för den här skivan är fruktansvärt beroendeframkallande och skapade stora leenden på arbetsplatsen för min del.

 

Listor

Årsbästalistan 2024 – Amelie

Lämna en kommentar

Året 2024 var rakt av ett jäkligt bra hårdrocksår. Inte minst den mer melodiösa svartmetallen firade åtskilliga triumfer, vilket också avspeglar sig i min topplista nedan. Jag upptäckte ett togolesiskt metalband av hög kvalitet och kom att fundera över hur ofta mina ramar är geografiskt snäva när det gäller metal. Min ambition blir att framöver kolla upp mer musik från länder och delar av världen som inte är de mest förväntade. Hoppas kunna dela med mig en del av det här på WeRock under 2025. Men tillbaka till 2024, här har vi årets tio bästa album!

Topp 10 Skivor

10. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!

9. Djävulskorset – LASTKAJ 14
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.

8. Kinship – IOTUNN
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.

7. Blazing Inferno – YOTH IRIA
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.

6. Dzikkuh – ARKA’N ASRAFOKOR
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.

5. Head Hammer Man – HORNDAL
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!

4. IIII – SOLBRUD
År 2024 upptäckte jag på allvar det danska bandet SOLBRUDs musik, de släppte sin kanske bästa skiva i hela karriären – och la ner bandet. Allt detta under loppet av året. Känslan att förlora något man alldeles nyss fått… SOLBRUDs black metal är elegant, melodisk och dubbelalbumets variation över dryga 90 minuter kunde ha verkat splittrande men kittas ihop alldeles utmärkt. Sätt dig bekvämt tillrätta och njut!

3. The Star – WORMWOOD
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och årets ”The Star” gör nog heller ingen besviken. För egen del grep temat i föregångaren tag ännu hårdare än årets alster som tar oss igenom en total och oundviklig undergång. Musikaliskt är dock ”The Star” minst lika vass och höjdpunkterna många, inte minst de två övervägande svenskspråkiga spåren som ramar in verket, inledande Stjärnfall och avslutande Ro.

2. Reaperdawn – IN APHELION
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. Årets IN APHELION är ytterligare ett storslaget album som berör teman som ljusdyrkan, sekterism och kärnan i black metal. Bandmotorn och frontmannen Sebastian Ramstedt gör det inte alltid enkelt för lyssnaren men det är så en riktigt god skiva ska funka. Frågetecken uppstår och panna rynkas men upprepat och närgånget lyssnande rätar ut och fyller mig återigen med glädjen över att möta ett både intelligent och känslomättad skapande. Och ett album som har kraft att hålla dig fängslad i många, många lyssningar.

1. Aftryk – VÆGTLØS
Jag tänkte med SOLBRUD att jag hittat något unikt i det danska black metal-landskapet och absolut, det är det också. När jag sedan fick lyssna på VÆGTLØS debutalbum ”Aftryk” har jag insett att varken Norge eller Sverige kanske längre sitter på tronen i den nordiska svartmetallens högsäte.

Detta är tystlåten, ömsint och våldsamt vacker musik. VÆGTLØS musik rispar, skrapar och skär i själens djupaste vrår med sin bitterljuva shoegazande black metal och sina texter, djupa som Marianergravar, om döden, sorgen och livet i saknad av dem vi mist. Med risk att hamna i närmast religiösa övertoner känner jag mig djupt tacksam att få ta del av detta ytterst berörande musikaliska och mänskliga mästerverk.

Övriga betraktelser

Bästa live-upplevelsen

Jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag sett BEHEMOTH nu, första gången var 2007. I år delade bandet scen med veteranerna i TESTAMENT på lilla Parksnäckan i Uppsala, snacka om bonus. En utomhusscen med 400 sittplatser (parkbänkar!) och ungefär lika många stående metallskallar visade sig vara ett perfekt forum för en intim upplevelse med dessa båda storheter. Underbar sommarkväll!

Bästa båtturen

Close Up-båten till Tallinn var en av höstens höjdpunkter på många vis. Njutfullt att tillbringa två dygn med en båtlast med metal-folk och fler konserter än, i alla fall jag, kunde mäkta med under den tidsrymden. Så det blev ett urval av tiotalet band med TIAMAT, BURST och ETERNAL EVIL i topp för min del. Ett fantastiskt arrangemang och en resa som jag mer än gärna upprepar kommande år.

Bästa låt

Albumet “The Star” nådde inte riktigt till översta pinnhålet av mina topplaceringar. WORMWOOD är dock ohotad med årets bästa låt. Njut av Ro.

Många fler album värda att nämna…

De som kom sent på året, inte fått nog lyssningstid eller som jag på andra sätt inte gett nog uppmärksamhet och rättvisa är många. Eller som gjort sig förtjänt av en plats på vilken topp 15-lista som helst. Av respekt vill jag åtminstone nämna albumen av HAMFERÐ, MALSTEN, MÖRK GRYNING, KVAEN, OPETH, SÓLSTAFIR, TRIBULATION, VANHELGD, ZEAL & ARDOR…