2021, året då allt skulle återgå till det normala, eller hur? Vi skulle vada fram genom konserter, vi skulle – äntligen – få kasta oss in i moshpits, svettas tillsammans i extas och ägna oss åt allsång tillsammans med alla de band som nu äntligen kunde ge sig ut på vägarna. Är det någon mer än jag som känner att 2021 blev året av grusade förhoppningar vad gäller detta? Tänkte väl det. Och det är synd, för om det är något som verkligen har levererats så är det mängder av magiskt bra skivor som hade kunnat stå till grund för episka spelningar. Samtidigt är det underbart att faktiskt kunna konstatera att så många band med rika diskografier har fortsatt att göra fruktansvärt bra skivor, samtidigt som mängder av nya band har lagt in seriösa bud i spelet som ska bli mycket intressanta att följa i framtiden. 
Topp 10 Skivor
10. “Odyssey” – VOKONIS
En skiva som med förkrossande tydlighet visar på mångsidigheten VOKONIS besitter. Svänget, drivet, det fantastiska gitarrarbetet och genidraget att ha med Per Wiberg på orgel gör att “Odyssey” inte bara är bandets hittills bästa skiva, det är en skiva som är gravt beroendeframkallande. Omslaget av Kyrre Bjurling är, med råge, det snyggaste från i år.
9. “Access All Worlds” – IOTUNN
En vindlande och ständigt överraskande skiva. Den rent episka mäktigheten som det bjuds på här skulle ta andan ur de flesta om “Access All Worlds” var en instrumental skiva. Då kommer Jón Aldará in och smockar den sista luften ur lungorna med sin sånginsats. Det här är utan tvekan det bästa albumet från Danmark i år, och en satans debut.
8. “Etemen Aenka” – DVNE
En majestätisk uppvisning av ett band som hade stora förväntningar på sig. Med sjudande tyngd och stor känsla för att både bjuda lyssnaren på tillbakadragna och episkt mäktiga partier har DVNE gjort en skiva progressiv sludge som är förbannat kul och underhållande att lyssna på.
7. “As The Flame Withers” – YOTH IRIA
En löjligt stark skiva som imponerar med sin soniska såväl som sin känslomässiga tyngd. När jag väl tog tag i att faktiskt lyssna på skivan hade jag ytterst svårt att slita mig från den. Här finns en klar vision om vad bandet vill säga med sin musik, och de drämmer i med sådan pondus att jag faktiskt undrar om bandet kommer att kunna toppa detta i framtiden.
6. “The Bleeding Veil” – IN MOURNING
Melodisk death metal när det funkar på alla nivåer. Detta är IN MOURNINGs, hittills, bästa skiva. Den emotionella yxhammare som bandet vevar loss med här fyller mig med känslor som vemod, högoktanig energi och djupaste lugn. Jag känner mig konstant omhändertagen av bandet genom hela skivan.
5. “A Diabolic Thirst – SPECTRAL WOUND
Black metal som sannerligen berör på djupet. Stämningen som framkallas på den här skivan närmar sig perfektion, det i det närmaste magiska gitarrarbetet hänför och sången från Jonah Campbell dräper och hemsöker mig i sömnen. Det var otroligt längesedan jag lyssnade på en så här bra black metalskiva.
4. “The Grand Scheme Of Things” – DORMANT ORDEAL
Årets så kallade bullet. Det brukar alltid dyka upp ett album som tvingar mig att kasta om i årsbästalistan. I år är det polska DORMANT ORDEALs “The Grand Scheme Of Things” som står för detta. Den nästan hypnotiska kombinationen mellan djup melankoli och blästrande döds som det bjuds på här fick mig att återfå tron på den polska dödsmetallscenen. Detta är det bästa jag hört från Polen på bra länge, och det jag hör här får mig att höra ett band redo att plocka upp den tappade staffettpinnen från BEHEMOTH, DECAPITATED och VADER och löpa hem segern.
3. “Imperial” – SOEN Varje år som SOEN har gett ut ett album så har någon skribent haft med skivan i årsbästalistan. För egen del var det “Lykaia” som jag satte på plats 2 för 2017 som bandet dök upp senaste gången för mig i årsbästalistan. “Imperial” är, om ni frågar mig, bandets hittills bästa skiva. Den är nästan kejserlig i sin framtoning – låtarna har växlat upp ytterligare när det gäller känslosamhet. Detta kontrasteras mycket effektfullt mot den oerhört organiska ljudbilden – och det är i denna skärningspunkt som skivan är så oerhört intressant. Spelmässigt är ju detta oantastligt. Trum- gitarr- och basspel är vansinnigt bra såklart! Men i vanlig ordning är det Joel Ekelöf som med sin vansinnigt fina stämma höjer SOEN till de galaktiska nivåerna.
2. “Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION Ett av Sveriges mest egensinniga band har, om ni frågar mig, inget kvar att bevisa. De har med skiva efter skiva höjt nivån för sitt skapande. På den här skivan skapar de sitt utan tvekan starkaste album som vibrerar av en mängd olika konstformer. TRIBULATION har aldrig varit ett band som enbart sysslar med musik. Här skaver det sakrala mot det världsliga på ett rent magiskt sätt som ger återklang över hela året. När jag recenserade skivan i början av året så hade jag en mycket stark aning om att detta kunde vara ett album som skulle komma ifråga för årsbästalistan. Det känns underbart att konstatera att så verkligen var fallet.
1. “Lake Drinker” – HORNDAL. Alla band som vill skapa ett klassiskt album vet förmodligen inte om att de faktiskt gör det. Alla band som faktiskt lyckas med denna bedrift skapar, oftast, ett verk som ger återklang genom historien. Och då menar jag inte enbart ett album som står sig framåt i tiden, utan ett som kopplar samman dåtid med nutid. Jag skulle våga mig på att säga att HORNDAL inte bara har skapat en, utan flera, skivor av denna dignitet. “Lake Drinker” är en skiva som på ett oerhört påtagligt sätt har musik som tydligt knyter an till en skitig dödsmetalltradition med rikliga inslag av sludge. Men framför allt har HORNDAL något som få andra band inom denna genre har: ett satans grepp om sin berättelse. Det är en berättelse om, å ena sidan, bruket, arbetarklassen och orten Horndal. Å andra sidan har vi företagarna och politikerna som drivs av ett kortsiktigt vinstintresse. Det är berättelsen om att skapa sig en tillvaro med trygghet och om svek från de med makt. Det är detta som gör “Lake Drinker” till en skiva som skiljer sig från alla andra skivor jag lyssnat på under året. Det är ett sant nöje att konstatera att det betyg som Robert delade ut, 10/10, faktiskt är fullständigt befogat.
Övriga betraktelser
Årets mest upplyftande skivor som jag inte hade klarat mig utan är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs “Aeromantic II” och NESTORs “Kids In A Ghost Town”. Herrejävlar vad rotation de skivorna har fått, vilket man kan se som ett tecken på att den här typen av retroartad musik sannerligen har behövts i min vardag. Att NESTOR dessutom har bemödat sig med att göra riktigt underhållande videor till sina låtar är ytterligare ett plus i kanten för det bandet.
Årets uppföljare är, hands down, THE LURKING FEARs “Death, Madness, Horror, Decay”. En skiva som det gjorde ont att stryka från årsbästalistan, det måste jag erkänna. Med spetskompetens inom tvåtaktsdödsen gjorde bandet väntan på skiva nummer två väl värd lidandet.
Årets crossover är “Grim” av Sara Bergmark Elfgren. En bok som har fått och kommer att få så många att kanske våga sig på att lyssna på death metal som kanske inte skulle gjort det annars, och som har fått och kommer att göra många metalheads till fanatiska fans av Saras författarskap som tillhör bland de bästa i Sverige.
