ARTIST: Soen
TITEL: Reliance
RELEASE: 2026-01-16
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

”Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse! Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse! Kom ihåg att vara öppensinnad inför det faktum att plattan kan vara en besvikelse!”

Jag tvångsmatar mig själv med mantrat, väl medveten om min långa kärlekshistoria med Soen, och lika väl medveten om att det är lätt att blunda för obehagliga insikter om husgudar. Många är de skribenter som gett gamla favoriter glädjebetyg, då det kan vara svårt att se tuffa sanningar i vitögat.

Det är således med distinkt kritiska ögon och öron jag tar mig an ”Reliance”, Soens sjunde fullängdare. Visst måste det väl finnas något att anmärka på? Tja, jo, det gör väl faktiskt det. Bitvis gnags jag någonstans av känslan att formatet ”snyggt och lite meckigt introriff, mjuk och smekande vers, och maffig refräng med ökat tryck i sången” kanske är en lite väl integral del av Soens sound. Givet att en del av bandets charm är deras enormt höga kreativitet, bör allt som renderar gänget mer förutsägbart ses som skadligt för helhetsintrycket.

Men sen då? Kan man klaga på att det om något är lite för perfekt, avseende produktion och utförande, att den rent soniska slutprodukten glimmar som en mästarslipad diamant i morgonsolen? Eller kanske att väna balladen Indifferent är så jäkla polerad att den enligt vissa kanske hade passat lika bra i Mello som på vad som nu ändå är en metal-platta?

Fast… nä. Ja, det är en herrejösses-snygg produktion, men det blir aldrig glättigt, eggen och tyngden finns där när bandet vill att den skall finnas där. Och visst är Indifferent elegant på gränsen till det sliskiga, men det är också en vansinnigt fin ballad. Kanske hade den kunnat ställa upp i Mello – men med goda vinstchanser, i så fall…

Så mjuk är dock inte hela plattan. Även om Joel Ekelöfs eteriska stämma möjligen tar liiite mer av spotlighten än övriga insatser, är Martin Lopez lekfulla, takt-anarkistiska och stackato-förtjusta trumrytmer synnerligen betvingande, Cody Fords riffande bitvis härligt elakt, samt Stefan Stenbergs (bas) och Lars Åhlund (klaviatur, gitarr) insatser också ständigt närvarande och bidragande.

Verkshöjden är alltså god. Låtmaterialet, då? Tja, efter grundligt och flitigt lyssnande sedan timmen plattan släpptes, kan jag slå fast att Soen även här sätter pilen väldigt, väldigt nära absoluta bullseye. Det är egentligen bara avslutande Vellichor som inte riktigt talar till mig, i princip alla andra spår är synnerligen värda det magnifika musikaliska arv de är satta att förvalta. Primal, Huntress, Indifferent, Drifter och Draconian är bra; Mercenary, Axis och Unbound är ännu bättre.

I mina öron är kronan på verket dock Discordia. Kontrasten mellan det i vissa partier närmast djent-aktiga riffandet och den påtagliga känslorymden fungerar perfekt, och låtens vemodiga budskap kryper alldeles för djupt under huden på mig. Det är här Soen skär upp mig, och vräker ut hela innehållet på det kalla stålbordet framför oss. Muskler och blod, kärlek och förakt, ben och fett, rädsla och skam; utan skyddande ridåer tvingar de mig att titta rakt på det ångande kaoset.

Jag trycker undan tårarna, och höjer volymen.

För hur förutsägbart det än kan framstå att Soen väljer att använda sina styrkor med samma skoningslösa precision som de uppvisat tidigare, och hur förutsägbart det än kan framstå av mig att inte kunna hjälpa att älska det, så har de gjort det igen – levererat en sådan där herrejösses-platta…

Jag kapitulerar.