Etikettarkiv: Pustervik

Live: Horisont & Hot Breath på Pustervik

ARTIST: Horisont & Hot Breath
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: Lördag 30 oktober, 2021

Visst, det är mycket som kan tyckas vara orimligt denna aftons återgång till live-musik. Men att både huvudakten HORISONT och förbandet HOT BREATH erhåller höga betyg, ja, det är synnerligen rimligt!

Dags för HORISONT att ta farväl.

Som ingressen säger, det är egentligen alldeles för många saker som är orimliga denna afton. Bara en sådan sak som att den sura mixtur av utspilld öl, svett och ännu mer spilld öl som Pusterviks golv är marinerat i luktar ack så gott! Orimligt. Det jubel som möter förbandet HOT BREATH efter kvällens första låt är – om vi nu skall vara brutalt ärliga – även det förmodligen orimligt högt. Inte för att HOT BREATH på minsta vis misslyckas i sitt värv, tvärtom, de gör en helgjuten spelning, men av jublet att döma hade man kunnat tro att det var självaste HORISONT som äntrat scenen för ett extranummer.

Jag tror att bägge dessa fenomen bottnar i samma grundorsak, att vi som denna kylslagna oktoberkväll tagit oss hit äntligen får uppleva livemusik igen. Efter en alldeles för lång period av pandemi-tillvaro, med allt vad det har inneburit i form av restriktioner och annat, står vi så äntligen här igen. Framför en scen, med en öl i näven och våra förväntningars fjärilar fladdrandes i bröstet. Det går nästan att ta på det, hur efterlängtad denna afton är – trots att det rent tekniskt är en gravöl vi är här för att dela… HORISONT har meddelat att de tänker lägga av, så detta framträdande på hemmaplan är bandets sista klubbspelning någonsin. Endast en festivalspelning 2022 återstår av deras farväl.

Nåväl, först HOT BREATH. Och det måste sägas, jäklar vad de levererar. På skiva är de förhållandevis luftiga och bitvis nästan lite glammiga, men live är materialet skitigare, svettigare, kåtare och med klart högre rock ’n’ roll-faktor. Jennifer Israelsson har hög star quality på ett sätt som påminner lite om Juliette Lewis, och äger scenen med självklar och kaxig pondus. Rösten är därtill om möjligt bättre live än på skiva, något inte alla sångare/sångerskor kan skryta med.

HOT BREATH bjuder på ett svettigare sound live än på skiva.

Apropå orimligt, så får nog min egen reaktion när riffandet drar igång räknas dit. Trots den ganska trallvänliga musiken och rummets uppenbart positiva energi upptäcker jag att jag får en klump i halsen, att ögonen nästan vill tåras. Det känns bara så jäkla fint att äntligen få avnjuta livemusik igen, jisses vad jag har saknat det!

Det är inte bara jag som trivs, det märks rakt igenom ett set som innehåller bland andra Right Time, min personliga favorit Turn Your Back, Who’s The One, Adapted Mind, Got It All och Bad Feeling att även HOT BREATH-medlemmarna gör detsamma. Det syns i det bitvis nästan fnissiga samspelet mellan Anton Frick Kallmin på bas och Karl Edfeldt på gitarr, och på Israelssons tämligen saliga leenden bakom micken. Publiken mår prima även den, ett välfyllt Pustervik svarar väl på den taktfasta partyrock det bjuds på. Vissa trivs säkert bättre än andra när Israelsson innan Who’s The One konstaterar att ”här kommer förmodligen kvällens enda tryckare, så passa på att hångla med den ni kom hit med nu…”.

Jennifer Israelsson uppvisar star quality!

Efter ett väl förrättat värv (som jag verkligen hoppas kommer ge HOT BREATH många fler gig framöver) lämnar förbandet så över till kvällens huvudnummer, HORISONT, som till öronbedövande jubel drar igång med ett vackert pärlband av klassiker. Eller vad sägs om en inledande kvartett i form av Visa Vägen, Writing On The Wall, Electrical och närmast löjligt svängiga Just Ain’t Right? Slaget är i princip vunnet redan här, resten av kvällen kan hemmasönerna slå in öppna dörrar låt efter låt.

Visst, temperaturen droppar en liten gnutta under Second Assault och Pushin’ The Line, men The Hive återställer snabbt anrättningen till just under kokpunkten. Det, samt för oss återigen tillbaka till det där med orimligheter. Det är i sanning orimligt hur många i publiken som verkligen sätter falsett-tonen i refrängen här, jag vågar knappt tänka på hur tajta jeans folk måste ha för att ro den bedriften i land…

Sista inslaget av ljummet för kvällen kommer under Eyes Of The Father, sen är resten av kvällen ett obrutet segertåg. När basisten Magnus Delborg ställer sig bakom sångmikrofonen för att riva av Letare är allsången på Pustervik riktigt fin, och efterföljande Crusaders Of Death är förmodligen kvällens absoluta höjdpunkt. Sololiret på gitarr är imponerande, och den totalt hämningslösa avslutningen helt ärligt bland det mer intensiva jag hört levereras från en scen!

När HORISONT släpper loss med otyglad passion blir det intensivt!

Diamonds In Orbit, Runaway och Bad News följer därpå, och kvällens möjligen längsta mellansnack levereras av sångaren Axel Söderberg innan den sistnämnda: ”Vi har dåliga nyheter, vi slutar.” Efter detta sakliga och sällsynta utspel med ord, avslutas det ordinarie setet med Break The Limit. Mellanrummet mellan detta och ett tämligen självskrivet encore är kort och snabbt avklarat, och showen baxas sedan ytterligare en bit mot sitt slut med episka tiominuters-trippen Odyssey. Ingen personlig favorit för undertecknad, men det märks att låtvalet går hem hos publiken.

Två låtar återstår, och till dessa får vi se en återförening på scen, när tidigare gitarristen och originalmedlemmen Kristofer Möller dyker upp på scen i tovig frilla och lagom rock ’n’ roll-sjavig jacka i grötrocks-stuk. Under gott humör river denna nu utökade HORISONT-sättning först av Unseen, sedan ganska självklara avslutnings-valet Nightrider.

Efteråt återstår enbart publikens kraftfulla jubel, en öde scen och en viss, ofrånkomlig känsla av tomhet. HORISONT har tagit farväl, och det är en kännbar förlust för svenskt rockliv. Men samtidigt är det en oerhörd glädje i att återigen fått avnjuta musik live. Jag försöker undvika att ryckas med alltför mycket av detta när jag för mig själv summerar kvällen, men landar likafullt i att detta var en jäkligt stark spelning, något jag med all säkerhet hade skrivit under på även om aftonen utspelat sig för två år sedan.

Och när det gäller livet efter HORISONT finns det absolut hopp för framtiden. Som HOT BREATH-basisten Anton Frick Kallmin med glimten i ögat konstaterat tidigare under kvällen: ”Sen när HORISONT är borta får ni dras med skit som oss.” Jag tror nog att vi kan lära oss att leva – och leva väl – med det…

…and then there was silence.

Live: Bombus & Horndal på Pustervik

ARTIST: Bombus & Horndal
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 25 januari 2020

Ett rifforama på temat “när något dör, föds något annat”…? BOMBUS och förbandet HORNDAL bjuder på en svettig afton med nedlagda järnverk, medlemsbyten, mycket bra publiktryck och (tack och lov) ingen synbar bakfylla på menyn.

BOMBUS riffar loss på Pustervik.
HORNDAL – Svärtan och ilskan är genuin, men det finns charm där också.

Det är lönehelg, men jag får intrycket att Pustervik antagligen hade varit välfyllt denna regndisiga januari-kväll alldeles oavsett. Kvällens huvudakt BOMBUS är omåttligt populära på hemmaplan, så uppslutningen är som förväntat god. Innan aftonens huvudrätt är det dock dags för HORNDAL att äntra scenen, ett stilmässigt gott val av förband och en akt som sannerligen inte skäms för att ställa sig i strålkastarljuset.

Till en ljudkuliss av gamla nyhetsklipp som avhandlar nedläggningen av järnbruket i hemorten Horndal äntrar dalmasarna scenen. Själva har de hörts beskriva sin musik som sludge/hardcore-inspirerad, men jag tycker mig definitivt också höra influenser från klassiska akter som ENTOMBED och SLAYER. Oavsett så är det imponerade tungt för att liras på sextsträngade gitarrer, och med gott om energi och närvaro, särskilt från frontmannen Henrik Levahn.

HORNDAL skäms inte för sig, utan tar scenen med den äran.

-“Vi är HORNDAL från Horndal… var fan är NI ifrån?!” vrålar han från magens djupaste gömmor, innan ytterligare en musikalisk ståltacka hamras iväg mot publiken. Spelningen igenom är Levahn intensiv och underhållande, med tvära kast mellan fyndig spexighet och genuin ilska. (Kanske inspirerad av tishan på bandets basist, som har trycket “Elda Under Din Vrede”.) Vid ett tillfälle under spelningen får han samtliga i publiken att sätta sig ner på huk, medan han kliver ut på golvet framför scen och håller en kort föreläsning om nedläggningen av bruket på hemorten, och om den resulterande management-termen “the Horndal effect”.

Initialt är låtmaterialet aningen jämntjockt, men under giggets andra halva med spår som Hin, Fornby Klint (som sakligt presenteras som en låt om en skidbacke, ackompanjerat av frågan om det finns några skidbackar i Göteborg?) och just The Horndal Effect så lyfter det hela väl. HORNDAL imponerar, och lägger faktiskt ribban ganska högt för efterföljande BOMBUS.

Föreläsningsdags!

Det är med spretiga känslor jag inväntar huvudaktens entré på scen. Jag gillar dem, de har en hel del riktigt bra låtar och ett ganska eget sound. Sist jag såg dem var dock på Pumphuset i Borås, en betonglokal med högst tveksam akustik, och vid ett tillfälle när bandet själva erkände att de var jäkligt bakfulla. Den spelningen var… inte bra.

Men ikväll är det nya tag, och allt eftersom kvällen lider skall BOMBUS komma att jobba sig till en arbetsseger. Inledningen är ganska tungt lutad mot material från 2013 års “The Poet and the Parrot”, och lyfter kanske inte riktigt till fullo, även om publiken för all del är hyggligt med på noterna redan från början. När först Repeat Until Death och sen Rust från förra plattan kommer börjar temperaturen dock skruvas upp ganska rejält, allsången på Rust är stark och berusande.

BOMBUS jobbar hårt, men tar också hem en arbetsseger som följd.

Intensiva (You Are All Just) Human Beings från färska släppet “Vulture Culture” fungerar också finfint, kombinationen av elegant tapping-lir på gitarren och påtagligt drivet riffande och trumkomp genererar rikligt med energi. Sen går intensiteten återigen ner en smula, innan BOMBUS efter att förhållandevis kort set går av. Riktigt slut på aftonen är det så klart inte, efter en klädsamt kort paus ändrar hemmasönerna återigen scenen för ett encore.

…och vilket encore! Avslutningen utgörs av hypnotiska Biblical, oerhört nävpumpar-vänliga Deadweight och kompromisslöst malande Into the Fire, där framför allt målrakan på den sistnämnda, med sitt frenetiska dubbelkagge-smatter, skickar ilar nedför ryggraden och ger viss gåshud på armarna trots värmen inne på ett välfyllt och upplivat Pustervik. Spelningen har till och från balanserat i vågskålarna, men här tippar det utan tvekan över till en klar och otvetydig framgång. Mumma!

Apropå värdiga avslut, förresten. Ungefär halvvägs genom det ordinarie setet meddelar den ena frontmannen, Matte Säker, att det har blivit 12 härliga år med bandet, men att han nu kastar in handduken och ersätts av nytt blod. Han kliver av scenen, och in kommer hans ersättare (som så vitt jag kan bedöma dock endast lirar gitarr, och lämnar sånginsatsen helt till Feffe Berglund) för att fullfölja kvällen.

Hur många strängbändare är det där uppe på scen, egentligen…?

Under extranumren kommer dock herr Säker tillbaka in på scen, och BOMBUS slutför alltså gigget med inte en, inte två, inte ens tre, utan fyra gitarrister! “Svulstigt” är bara förnamnet, och som sagt – en värdig avslutning på en afton där BOMBUS tar revansch på sig själva från senast, och bevisar att deras popularitet inte är oförtjänt.

Live: Soen på Pustervik

ARTIST: Soen (Support: Wheel, The Price)
LOKAL: Pustervik
DATUM: Söndag 15 september, 2019

Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.

“Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska  klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.

Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The  Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.

THE PRICE är skickliga, men letar kanske en smula efter sitt alldeles egna uttryck.

Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.

Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!

Finska WHEEL uppvisar god potential med sin trivsamt kultursvåra, atmosfäriskt jazziga post-metal.

Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp “Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.

Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.

Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?

Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.

Joel Ekelöf är ingen man av ymnigt talande under mellansnacken, men söte Jesus så vackert han kan sjunga!

Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden “här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.

Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.

Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.

Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!

SOEN levererar en fantastisk spelning, så låt oss verkligen hoppas att det inte dröjer till nästa gång vi får ta del av dem.