ARTIST: Gluecifer
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 16 januari, 2026
-”Den här låten är 65 år gammal”. Biff Malibu, alias Fridtjof Jacobsen, hymlar inte med att Gluecifer minst sagt får sägas ha veteranstatus. Men med åldern har norrbaggarna definitivt vunnit mer i erfarenhet än de förlorat i energi, och delar denna afton ut en fin rock ’n’ roll-smocka.
Det är ett påtagligt välfyllt Pustervik som välkomnar norska Gluecifer tillbaka in värmen, efter ett uppehåll på, åh, sisådär en tjugo år. Då bandets typ av rock ’n’ roll är tämligen tidlös är publiken som förväntat ganska blandad, med stor åldersspridning. En viss övervikt (pun not intended) av trivselviktiga rockfarbröder likt undertecknad råder, men det är absolut ingen total avsaknad av yngre förmågor.
Herrarna på scen är definitivt inte ”yngre”, men något fel på deras förmågor är det sannerligen inte. Gigget rivstartas med en rad tempostarka spår som snabbt får upp energinivån i lokalen, där Armadas är först ut följt av Automatic Thrill och vassa Get The Horn. Det är (om minnet inte sviker mig) den sistnämnda låten som till publikens garv presenteras som 65 år gammal.
Hur länge Gluecifer egentligen har existerat som band, och hur gamla herrarna på scen verkligen är, är något som det verkar gå lite inflation i. Frontmannen fortsätter att vara en lustigkurre när han presenterar titelspåret från purfärska plattan ”Same Drug New High”, och berättar här att bandet har ”skrivit på plattan i etthundratjugotvå år”, samt att de ”skrev den boendes på ett slott i Transsylvanien, där vi drack människoblod för inspiration”.
Apropå den nya plattan så ges den god representation i setlistan, där hela sju av kvällens tjugo alster härstammar därifrån. Föga förvånande har bandet inte gjort några drastiska ändringar i sitt sound, så nytt och gammalt material gifter sig väl med varandra. Sen märks det förstås att publiken ändå ger lite bättre gensvar på de spår som har en historik, och hunnit komma att utgöra personliga favoriter.
Mot mitten av setet går spelningen ner lite i intensitet. Lite luftigare och poppigare spår som Pharmacity och Another Night, Another City ges utrymme, och även om det som regel är både klokt och nödvändigt med lite variation under en spelnings gång dippar energin i lokalen ändå något lite här.
Underhållningsvärdet är dock fortsatt absolut tillräckligt gott. Den skojfriske sångaren fortsättar att charma med dissar av hemtrakten Østfold, ”heja GAIS!”-utrop som givetvis (med varierande glimt i ögat) buas ut av delar av Göteborgs-publiken, och annat mer sedvanligt publikfrieri. Han må se ut som en högstadielärare, den gode Biff-Fridtjof, men han vet att föra sig som en rockstjärna.
Även resten av bandet levererar med den äran. Danny Young på trumpallen ser ut som att han skulle ha rymt från ”Blues Brothers”-filmen i sina svarta solglasögon och gangsterhatt, Peter Larsson imponerar med flinka fingrar och kreativa basgångar, och de bägge gitarristerna ”Captain Poon” och ”Raldo Useless” lirar snortight och drivet kvällen igenom.
Mot slutet av gigget höjs intensiteten igen. Skramliga I Got A War och punkiga Easy Living stänger det ordinarie setet, innan ett encore bestående av Bossheaded, Desolate City (som i mitt tycke utgör aftonens höjdpunkt, och att döma av den goda allsång som här uppstår tror jag inte att jag är ensam om det) och intensiva Rockthrone stänger kvällen.
Jag kan inte annat än tycka att norrbaggarna imponerar. Det är snortight, svängigt och charmigt, och det är bara att vara glad och tacksam att Gluecifer har valt att återuppstå. Skål för etthundratjugotvå år till!
