Etikettarkiv: progressive death metal

An Abstract Illusion – Woe

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare “Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker “Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har “Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på “Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. “Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med “Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Rivers Of Nihil – The Work

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.

Iotunn – Access All Worlds

ARTIST: Iotunn
TITEL: Access All Worlds
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Danmark har de senaste åren upplevt ett helvetiskt starkt uppsving inom sin metal. BAEST är fortfarande bandet som jag tror alla förväntar sig ska slå igenom stort, men frågan är om vi inte ska ta och lägga till IOTUNN som med sin “Access All Worlds” ser till att lägga en mäktig grundsten för sin karriär.

Att IOTUNN, som betyder jätte, verkligen har en bra kommunikation inom bandet blir så oerhört tydligt. Samtliga låtar är väldigt genomarbetade, och faktumet att gitarrspelet ligger på en fin nivå kanske kan tillskrivas att det är bröderna Gräs som trakterar gitarrerna, men IOTUNN är sannerligen ett band som månar om sitt hantverk.

Bandet karaktäriseras som progressive power metal på Metal Archives, och det tycker jag att ni ska ta med en nypa salt. Ja, här finns progressiva inslag, men inte så mycket power metal av i alla fall traditionellt snitt. Snarare drar bandet åt dödshållet – sångaren Jón Aldará (HAMFERÐ, BARREN EARTH) svarar i alla fall för ett mäktigt growlande allt som oftast – och det är också symfoniska ambitioner med bandets musik.

Ja, Aldará. Jag tror inte jag är ensam om att haja till vid att han är med i IOTUNN. Denne färöiske sångare sjunger lika gudabenådat som i sina andra band, och har ni lyssnat på de banden så vet ni att den nivån inte är något att skämta om. Jag tycker att ni ska dra igång The Tower Of Cosmic Nihility längst ner i recensionen, dra upp volymen, och bara njuta. Och det är inte bara Aldará som drämmer i med en insats av kolossformat i den låten. Resten av bandet fyrar av en bredsida som heter duga.

Genomgående är “Access All Worlds” en svindlande och ständigt överraskande skiva. Jag har lyssnat säkert över 30 gånger på skivan, och jag hittar fortfarande detaljer som får skivan att växa. Ta bara trummisen Bjørn Wind Andersens helt underbara dubblerandet av 16-delar på hi-haten och bastrummorna i The Weaver System och den ton av finskt vemod som bandet skickligt väver in i fler än en låt på skivan.

Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet.