Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

An Abstract Illusion – The Sleeping City

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: The Sleeping City
RELEASE: 17/10 2025
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”The Sleeping City” är en skiva jag både sett fram emot, men också bävat inför att ta mig an lyssningen av. Det har, såklart, att göra med att jag 2022 satte ”Woe”, bandets förra skiva, högst upp på årsbästalistan, och drämde i med en betygsnia av skivan. 

Kunde bandet lyckas med en liknande bedrift var, tyckte jag själv, en befogad fråga. Som ni ser på betyget så tycker jag lika mycket om ”The Sleeping City”, och den är i allra högsta grad med i racet om en plats på årsbästalistan.

Att de smakprov som bandet släppte från skivan innan releasen var – milt uttryckt – låtar som fick mig att salivera i förväntan. Både No Dreams Beyond Empty Horizons och Emmett är riktigt bra låtar, men jag tycker att det finns musik  på skivan som slår dessa låtar med råge.

Och det börjar direkt med Blackmurmur. Maken till öppningslåt, måste jag säga. Inte bara att uppbyggnaden i låten är rent magnifik, mäktigheten, skönheten som löper igenom låten är så hänförande att jag de första gångerna jag lyssnade på låten blev snurrig av glädje.

Att An Abstract Illusion kan sina melodiska grepp, ja, det är tydligt genom hela skivan. Men det är inte en skiva som vilar bara på detta fundament. Inledningen till Like A Geyser Ever Erupting  får stressen att slå till – det känns som om bandet vill skapa en känsla av att rusa fram emot en annalkande katastrof – och det lyckas de väldigt väl med för det känns som om jag kastas fram varje gång jag lyssnar på låten.

Att bandet inte är rädda att bredda sina uttryck från tidigare skivor är tydligt. När sången drar igång i Frost Flower börjar jag tänka på sångerskan i London Grammar, Hannah Reids, frasering och det är inte alls menat som kritik, snarare tvärtom.

An Abstract Illusion har uppenbarligen ställt krav på sig själva – då kan jag leva med att ”The Sleeping City” är en skiva som ställer krav på lyssnaren. Med sju låtar, och en speltid på hela timmen blir det en tornado av intryck som pockar på uppmärksamheten. Jag känner inte att jag på långa vägar är färdig med den här skivan, trots 40-talet lyssningar – och jag upptäcker fortfarande grejer som jag upplever som nya vid varje lyssning.

Att Karl Westerlund (bas, gitarr, låtskriveri och text), Robert Stenvall (sång och keyboards), Christian Berglönn (sång) och Isak Nilsson (trummor och bakgrundssång) är skickliga instrumentalister är såklart en faktor som spelar in. Men det är precis som med den mesta inom både genren och metal i stort – detta ses mest som en given grej. Att skriva bra låtar som skapar en helhet inte bara i sig själva, utan på en hel skiva, det är något helt annat. ”The Sleeping City” lyckas med bravur med detta. Kolla in den.

Skivor

Blood Incantation – Absolute Elsewhere

2 kommentarer

ARTIST: Blood Incantation
TITEL: Absolute Elsewhere
RELEASE: 4/10 2024
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Såklart förhåller det sig med mig som för väldigt många andra lyssnare av BLOOD INCANTATION. Jag gillade ”Hidden History Of The Human Race” en hel massa och fattade inte poängen med ”Timewave Zero” alls. Respekterade, ja, absolut – det måste man göra när ett band så uppenbart gör vad de vill och struntar blankt i om folk gillar det eller inte.

Men frågan är om jag inte gillar bandet mest som de tar sig just nu, på ”Absolute Elsewhere”? Jag tror nästan det.

För såklart prickar bandet in rätt så många poänger redan innan jag lyssnat på skivan. Omslaget är ju episkt snyggt och det är två långa låtar som utgör skivan. Måste vara rena drömmen att ha på vinyl, dessutom.

Att bandet sedan slevar upp lika mängder av gammeldags MORBID ANGEL och NILE som ljuvt progressiva tongångar med fullständigt episkt gitarrspel. Första stycket The Stargate [Tablet I] är en av de enskilt bästa låtarna jag hört på hela året. Paul Riedls avgrundsdjupa sång som skickar oss rakt ner i 90-talet och växlingen mellan det dödsiga uttrycket och det progressiva hade kunnat bli så fel i många andra bands händer, men här känner jag mig, kanske inte trygg, men definitivt exalterad och investerad.

Jag upplever BLOOD INCANTATION som ett band som, likt en riktigt bra författare, verkligen vet hur hantverket ska bedrivas. Det finns ytterst få stunder på den här skivan som jag känner att bandet inte har koll på vad de vill göra. Eller stryk det, ni har ju sett betygstian redan – detta är en makalöst bra skiva!

Största delen av lyssnandet på ”Absolute Elsewhere” känns mer som en väldigt äventyrlig galaktisk utflykt, ett tillstånd att sjunka ner i, eller drömma sig bort med. Hur många death metalband kan skryta med att lyckas med det?

Skivor

Job For A Cowboy – Moon Healer

3 kommentarer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till ”Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga ”Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

”Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. ”Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på ”Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta ”Moon Healer” med sked.