Etikettarkiv: 2022

An Abstract Illusion – Woe

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare “Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker “Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har “Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på “Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. “Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med “Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Borealis – Illusions

ARTIST: Borealis
TITEL: Illusions
RELEASE: 7/10 2022
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på BOREALIS sedan 2013 , då kollega Susanne hade med Words I Failed To Say i en av fredagslistorna på Metallbibliotekarierna och sedan dess var det ju kört – detta vet ni om ni har följt mina eskapader här under åren. Jag utgör fronten för predikandet av BOREALIS förträfflighet här på WeRock.

Därför är det inte särskilt förvånande att jag blev lite till mig när promon till “Illusions” damp ner i mejllådan för ett tag sedan, för nu skulle det dukas upp till en episk melodisk uppvisning i vanlig ordning.

Som ni förstår av betyget så blev det så.

Mycket är sig likt – vilket bara är bra – Sean Dowells trummor låter ungefär som de gjorde på “Purgatory” och “The Offering”, framför allt virveltrumman. Resten av produktionen är luftigare – det vinner en låt som Burning Tears på. Maken till vacker låt som gästas av Lynsey Ward som jag känner igen från “Rise Radiant” av CALIGULA’S HORSE, som bryter av fint från den övriga mäktigheten på “Illusions”.

För BOREALIS gillar att ta i. Hade de inte varit så otroligt bra på detta, så hade det kunnat bli direkt plågsamt att lyssna på låtar som Ashes To Rain som har en inledning som är otroligt mäktig, och avslutningslåten The Phantom Silence som visserligen inte är lika maffig som Ghosts Of Innocence men inte långt efter.

“Illusions” är en mer balanserad och genomarbetad skiva än “The Offering”. BOREALIS har blivit bättre på att renodla sina styrkor, plus att de fullkomligt glöder av intensitet genom hela skivan. Det här är ett band som vibrerar av självförtroende.

Som vanligt är det kombinationen och samklangen av och mellan Matt Marinellis sång och de rent beroendeframkallande melodierna som ror hem skeppet med bravur. Det är episkt och storslaget på ett rent magiskt vis.

Orm – Intet • Altet

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. “Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas “Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.