Etikettarkiv: 2022

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Kardashev – Liminal Rite

ARTIST: Kardashev
TITEL: Liminal Rite
RELEASE: 10/6 2022
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite mer än ett år sedan så kollade jag in KARDASHEVs EP “The Baring Of Shadows”, skivan som egentligen kom ut 2020, men som Metal Blade gav ut ett år senare. Att säga att jag var i det närmaste överväldigad av den skivan är lite av ett understatement, precis som det är ett kanske ett ännu större understatement att skriva att “The Baring Of Shadows fick mig att längta intensivt efter mer musik från Arizonabandet. EP:n var nämligen alldeles för kort, och det kändes som att bandet bara hade visat en del av sin potential, både känslomässigt såväl som hantverksmässigt.

Som ni förstår av betyget så är detta verkligen fallet. “Liminal Rites” ligger snubblande nära det högsta betyget vi kan dela ut här på WeRock – hade vi sysslat med decimaler så hade jag lagt till 0.5.

För er som inte var med i förra vändan så lirar KARDASHEV en otroligt intressant blandning av döds, shoegaze och post-metal som de verkligen gör till sin egen. Att det blir ganska många lager i bandets musik kanske avskräcker en del, för det krävs tid att upptäcka och ta in allt det bandet gör på “Liminal Rite”. Är man å andra sidan redo att faktiskt ge det här albumet ett antal lyssningar så ger det tillbaka i drivor. Är det obegriplig musik som stöter ifrån? Nä, jag blev såld redan vid första lyssningen, och den satte standarden för en rent världsfrånvänd repeatlyssning – jag tror att jag lyssnade på skivan rakt igenom tre gånger – och så hade tre timmar gått. Att lyckas göra en skiva som är så lång, och ändå få den att kännas som att den skulle kunna vara lite längre är något av en bedrift.

Vill man så går det att lyssna på skivan som en sammanhållen berättelse om en man på väg ner i demens som ser tillbaka på sitt liv. Detta parat med musiken lyfter sannerligen upplevelsen av “Liminal Rite” på ett rent känslomässigt plan, för detta är en känslomässig skiva. Mycket av det har att göra med sångaren Mark Garrett. Han är en sångare som bemästrar alla sina uttryck till perfektion. Det är black metalyl, avgrundsdjupa growl och rensången. Samtliga exekverar han med en förkrossande tydlighet, och på en nivå som får mig att utnämna hans insats här som den starkaste sånginsatsen för hela 2022.

Trodde ni att det var slut där? Nä, ni får ju lägga till resten av bandet också, för är det något som KARDASHEV visar här så är det att samtliga medlemmar drar åt samma håll. Trummisen Sean Lang, som även står för en del spoken word, växlar lika lätt som ledigt mellan blasts till oerhört finkänsligt spel. När vi ändå pratar trummor så måste jag skriva att hans virvel är rena drömmen att lyssna på. Basisten Alex Rieth och gitarristen Nico Mirolla väver sina mattor på ett rent magiskt sätt. Det är hela tiden melodiskt och med sväng de spelar.

Låtmässigt finns här bara höjdpunkter. Det sätt som bandet växlar mellan olika uttryck men ändå lyckas hålla den röda linjen är vad som gör “Liminal Rite” så bra. Jag känner mig hela tiden både lamslagen av känsla och oerhört omhändertagen när jag lyssnar på den här skivan som kan  vara årets bästa. Kolla in den.

Misery Index – Complete Control

ARTIST: Misery Index
TITEL: Complete Control
RELEASE: 13/5 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång jag skriver en recension av en MISERY INDEX-skiva så brukar jag nämna att bandet är från Baltimore i Maryland. Jag gör, såklart, det av en anledning då jag gärna vill höra staden ljuda i bandets musik. Baltimore är en stad som har plågats av misskötsel, förfall, all upptänklig kriminalitet och som samtidigt är en stad som hyser institutioner som Johns Hopkins – ett av världens mest ansedda universitet. Detta har skapat en smältdegel av det proletära och det avancerade som jag tycker går som en röd tråd i MISERY INDEX musik.

Här finns absolut teknikaliteten som bara mästare kan åstadkomma, men också den rena vreden. “Complete Control” sammanfattar dessa saker ypperligt, för trots att jag känner mig hemma i MIs musik från tidigare skivor där dödsmetallen skiner igenom tydligare än på bandets allra första skivor, så finns här nu ett fantastiskt hardcore-element som gör att bandet känns både fräscht och tillbakablickande. Letar ni efter ett band som skruvar en hel massa på ett förnyat sound och ett nytt uttryck, ja, då får ni fortsätta leta. Det känns fruktansvärt skönt att det finns band som MI som känns hemtama, men ändå levererar skivor som känns alldeles för korta.

“Complete Control” klockar in på 33 minuter med sina 9 låtar och det är en i det närmaste perfekt längd då jag har ett sagolikt sug att dra igång skivan om och om igen. Samtliga låtar är bra – att skivan avslutas av en av de bästa låtarna bandet har gjort, Now Defied!, är ju bara tacknämligt att konstatera, men här finns en fruktansvärd massa musikalisk mumma – tillräckligt för att ta mig ur den minst sagt enerverande svackan efter det att jag lyssnat på KVAENs och IN APHELIONs plattor och tyckt att nästan all annan musik låter fadd – det är sväng, blasts och ett satans ös nästan rakt igenom “Complete Control”. Lägg till detta en magiskt bra produktion av framför allt gitarrerna och gedigna sånginsatser av Jason Netherton och Mark Kloeppel och ni fattar att detta är en rungande musikalisk lavett av mycket hög klass.

Gillar ni MISERY INDEX sedan innan så kommer ni gilla detta också. Kolla in den.