Hot or not? – Oktober 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Death, I Hear You Calling
ARTIST: SOILWORK
VALD AV: Amelie

Martin: Ofrånkomligen lyssnar jag på den här låten på ett helt annat sätt sedan David Anderssons död. Det gör också upplevelsen av låten så mycket starkare än den annars hade varit. Detta är klassisk melodisk döds, oerhört slimmad och tajt producerad. Det är svårt att inte bländas av det fina gitarrarbetet i framför allt solot, och Strids sång. Lite tryggt med med stor känslomässig pondus, tragiskt nog, numera.
Robert: “Övergivenheten” är en riktigt bra platta. Melankolin ligger tung, och det redan innan nyheten om David Anderssons bortgång. Death, I Hear You Calling har ett lite speciellt gung och en egen vibe. Den sticker ut som en av de intressantare och starkaste låtarna mot en fond av andra låtar utan direkta svagheter. Vackert och hett!
Fredrik: Snyggt och ganska säreget riffande, stark sånginsats, och en oklanderlig produktion. Det här är ett snyggt nummer. Sen kan jag personligen tycka att det konstanta mellantempot i längden faktiskt blir lite enahanda. Så hyggligt varmt, men inte hett på allvar.

LÅT: Liquid Mourning
ARTIST: NAILED TO OBSCURITY
VALD AV: Fredrik

Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont – så det här kan jag lyssna på när som helst när jag har annat för mig. Gillar Nick Holmes-vibbarna i growlen. Godkänt på alla nivåer men inget som riktigt bränner till. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.
Martin: Lika trevligt som harmlöst. Det är inte svårt att gilla det fina hantverket som tyskarna har presenterat genomgående under sin karriär, och det finns absolut sämre band. Men det finns så många andra bättre. Trevligt för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Härligt suggestivt mörker, parat med snygga övergångar mellan mjukt och hårt.  NAILED TO OBSCURITY är bra, men de är liksom preciiiiis under gränsen för vad som gräns för att bli riktigt bra och därmed bryta igenom för mig. Ett sorts fattigmans-PARADISE LOST som låter härligt för stunden men inte riktigt griper tag och stannar kvar.

LÅT: Ashes Turn To Rain
ARTIST: BOREALIS
VALD AV: Martin

Robert: BOREALIS är som vanligt riktigt bra, och klarar av den där balansgången som är så svår: melodi, driv, halvsmöriga slingor och stämmor som kombineras med hög teknisk verkanshöjd. Ett kanadensiskt EVERGREY, typ. Ashes Turn To Rain lovar gott för nya plattan!
Fredrik: Elegant och luftigt, med ganska trevligt riffande i sina stycken. Men också påtagligt opersonligt, lite som ett AI-genererat porträtt av ett vid en första anblick påtagligt vackert ansikte, men där en närmare granskning visar den totala brist på asymmetrier eller egenheter som hade krävts för att ge ansiktet personlighet. Svalt.
Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont. Va? Råkade jag skriva in samma text som ovan fast till fel låt? Nä det passar precis lika bra här… Eller så är det bara jag som är tjurig i denna runda. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.

LÅT: Ta Mig Tillbaks
ARTIST: STRÖM
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag vill så desperat gilla ansatsen i att försöka göra “rak-V8-cock-rock” på svenska, men STRÖM gör det inte överdrivet lätt för mig. AC/DC-vibbarna går absolut an, men att gifta dem med… jag vet inte, halvproggig svensk tonårspop á la tidigt 80-tal, kanske, var inte nödvändigtvis det enskilt bästa som någonsin hänt musik-Sverige, så kanske vi kan säga?
Amelie: Efter allt sweet melodiskt i månadens lista skulle det ändå bli trevligt med lite annorlunda tänkte jag. Annorlunda blev det men inte på minsta sätt trevligt. STRÖM är mest bara plågsamt att lyssna till. Iskallt.
Martin: Det utbröt viss diskussion i redaktionens chatt kring STRÖM, och utan att jag hade hört en ton kunde jag ana att jag inte skulle gilla vad Växjö-bandet gör då AC/DC nämnes som en referens. Jag kan nu konstatera att detta är ännu värre än australiensarnas musik. Det är inte att bandet sjunger på svenska jag stör mig på – det är sångaren Zdravkos fullständigt vedervärdiga sång, och den rent usla texten som driver mig till vansinne. Detta är iskallare än den kallaste punkten på jorden för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *