Etikettarkiv: Hot or Not 2022

Hot or not? – September 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hysteria
ARTIST: Witch Club Satan
VALD AV: Amelie

Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del.
Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger “ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå!
Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som “disturbing”…

LÅT: Mantle
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan!
Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett!
Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!

LÅT: Compulsion For Cruelty
ARTIST: Dying Fetus
VALD AV: Martin

Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med!
Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty.
Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…

LÅT: Behind The Walls
ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert

Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta!
Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak…
Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring “Operation: Mindcrime” eller “Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.

Hot or not? – Augusti 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Harbour Of Souls
ARTIST: Within The Fall
VALD AV: Amelie


Martin: Tror ingen blir förvånad av att jag gillar detta. Underbara melodier, djupt vemod och djupt growl brukar kirra biffen för min del. Mycket varmt, med dragning mot hett.
Robert: Riktigt riktigt bra! Inte helt oväntat faller undertecknad för den här typen av dödsdoom, och detta står ut som omgångens hetaste vax. Gillar’t skarpt!
Fredrik: Det är inget fel på att ha pretentioner, men man måste ha substans också om man skall kunna engagera. Det här blir mest högtravande och ganska fantasilöst, trots det konstnärliga anslaget. Ett stort och ointresserat “meh” från mig på denna.

LÅT: Heads Off
ARTIST: Combichrist
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det finns absolut något här att gilla, ryggradsrysningar från skriksång och o-melodiöst skräll. Samtidigt blir det lite för mycket av båda. Ljummet.
Martin: Detta skaver på helt fel sätt. Påminner om RAMMSTEIN, fast mer urvattnat. Texten är djupt cringe. Nä, detta funkar inte alls för mig. Iskallt.
Robert: Detta luktar MINISTRY, RAMMSTEIN och industri. Med Brasses ord från “En ska bort” i klassikern “Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter”: Fel, fel, fel. Visst kan man gilla desperationen, men det är också allt. Midvinterkallt, detta.

LÅT: Bottomless Pit
ARTIST: Wayward Dawn
VALD AV: Martin


Robert: Härligt halvdassig och lite gravlikt unken produktion i kombination med alla de rätta attributen musikaliskt. Det är måhända inte nyskapande, men vad gör det? Det är bra och framförs med hjärta. Termometern drar sig precis förbi “varmt” och tickar nästa hela vägen till “hett”.
Fredrik: Jag brukar nuförtiden vara rätt svårflörtad när det kommer till den här typen av relativt konventionell old school-döds, men WAYWARD DAWN gör det faktiskt riktigt bra. Ingen unikt, inget nyskapande, men med skönt driv och behagligt trivsam köttighet. Inte distinkt glödhett, men definitivt fullt godkänd sommarvärme.
Amelie: Dansk döds visar ännu en gång hur skåpet ska dunkas på plats. Och dunkas görs det här, på bästa sätt. Gött slammer även om det skär lite i öronen när growlet glider och närmar sig pig squeal. Ändå. Varmt mot det heta.

LÅT: Swallow The Light
ARTIST: Wake
VALD AV: Robert


Fredrik: Bitvis atmosfäriskt och stämningsfullt, och i de lite mer desperata partierna inte alls dumt. Men lite för stor andel av de sju minuterna låter likartat och jämntjockt, så det lyfter inte riktigt till den nivå man ändå kan höra att finns där hos WAKE. Ljummet, men jag hade nog både önskat och förväntat mig mer..
Amelie: Detta gillar jag! Sanningen är den att detta hade blivit mitt bidrag denna månad om jag inte till sist valt bort den för låten ovan. Precis rätt avvägning av mörker, tyngd och melodi. Av growl och skriksång. Hett!
Martin: Riktigt bra! Älskar den innerliga desperationen som finns här, och melodierna går inte av för hackor heller. Sången är riktigt vass och varierad och produktionen är maffig. Ja, detta är riktigt hett!

Hot or not? – Juli 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: State of Slow Decay
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie

Martin: Ett klart fall framåt! Riktigt gött att höra IF mata på med tvåtakt, patenterade melodeath-riff och en stark insats av Anders Fridén. Att det inte rör upp himlar och helveten kan jag leva med, faktiskt!
Robert: IN FLAMES verkar – i alla fall med den här singeln – gå ett steg tillbaka mot tiderna runt “Reroute To Remain”/”Soundtrack To Your Escape”. Det är hårdare och mer återhållsamt jämfört med det episka/luftiga vi hört på senare tid, och det är rätt bra. Växer med varje lyssning detta… hett, blir det nog!
Fredrik: Det finns några partier här och var, som den innan solot, som känns lite planlösa. Men refrängen, om än i sliskigaste laget, är nu jäkligt trallvänlig. Och när det “riktiga” riffandet brakar loss där femton sekunder in i låten? Då är det en ren Gothenburg Sound Orgasm™ i öronen – det är precis så där man vill höra Fridén & Co låta!

LÅT: Aidus
ARTIST: Eluveitie
VALD AV: Fredrik

Amelie: Älskar verkligen schweiziska ELUVEITIE när de träffar rätt i sin mix av melodisk döds och folkmusikinslag. Och det gör de i Aidus. Jag ser fram emot den ännu obetitlade(?) uppföljaren till 2019 års fina ”Ategnatos”. Hett detta!
Martin: Riktigt bra till stora delar. Det ganska sega mellanpartiet med folk metal-inslag är bara aningens för långt och drar ner intensiteten i låten, vilket är synd, för satan vilken rökare detta är. Refrängen är episkt bra!
Robert: Den största frågan av alla är såklart: hur uttalar man egentligen bandnamnet? Det här är ett sånt där gäng som jag personligen inte klarat av givet dess folk metal-inslag, och det är glädjande att höra den relativa nedtoningen av densamma här – ändå finns den ju där. Bra låt egentligen, men att det luktar finsk folkdans gör ändå att detta faller ur som omgångens svagaste spår…

LÅT: Mass Formation Psychosis
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Martin

Robert: Dyngbra, detta! Det är känsla, det är sväng, det är allt man kan önska sig av hårdrock! Min Weber-grill brukar stå på 300 grader Celsius innan det är dags att börja tagga ner och lägga på så här i sommartider… detta är lite likadant. Tssssssssssssss…. stekhett!!!
Fredrik: Störtskön produktion, och skönt gung. Bitvis lite för påtagliga vibbar av amerikansk biker metal i sångstilen, och den känslan förstärks av den akustiska gitarren som smyger med i vissa partier. Men det lite mer svulstiga riffandet håller hög klass, och låten som helhet svänger med den äran.
Amelie: ”Det är inte SPIRIT ADRIFT det är fel på, det är mig.” Jag gillar bara inte sludgig doom i allmänhet och i synnerhet med denna typ av påfrestande sång. Visst, jag kan höra att låten i grunden är rätt bra – den instrumentala inledningsminuten – men sången förstör allt. Isande kallt.

LÅT: God Is Silent
ARTIST: Avatarium
VALD AV: Robert

Fredrik: Jennie-Ann Smith har en väldigt säregen och skön röst, med påtagligt mycket värme och kraft. Kombinationen av hennes pipa och Leif Edlings (även i CANDLEMASS) doomiga riffskrivande gör AVATARIUM i sina bästa stunder till en oerhört stark akt. God Is Silent når kanske inte samma episka höjder som The Starless Sleep eller Rubicon, men det är baske mig inte långt ifrån. När titelfrasen levereras med ångande eftertryck är detta så, sååå mäktigt!
Amelie: AVATARIUM har inte fångat mig i sina tidigare verk, men detta… Detta är så mäktigt, så storslaget, med sången som den glänsande kronan på verket. En låt som slår sig igenom och förbi alla trånga genrebegrepp och står grundligt rotad på egna ben. Glödhett!
Martin: Ooooooh – jag får vibbar av både BLACK SABBATH och (kanske föga förvånande, givet att Leif Edling är med på ett hörn och skriver materialet) CANDLEMASS av detta. Riffövergången till solot är svinbra, och solot – späckat med känsla – skjuter iväg den här låten till stratosfären för mig. Mer tack!