Etikettarkiv: Dying Fetus

Copenhell 2024

ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Dave Matrise – Jungle Rot. Bild: Martin Bensch

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan “Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

Daniel Barter – Dvne. Bild: Martin Bensch

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

Andreas Truelsen – Plaguemace. Bild: Martin Bensch

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan “Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från “Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.

Hot or not? – September 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hysteria
ARTIST: Witch Club Satan
VALD AV: Amelie

Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del.
Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger “ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå!
Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som “disturbing”…

LÅT: Mantle
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan!
Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett!
Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!

LÅT: Compulsion For Cruelty
ARTIST: Dying Fetus
VALD AV: Martin

Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med!
Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty.
Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…

LÅT: Behind The Walls
ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert

Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta!
Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak…
Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring “Operation: Mindcrime” eller “Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.

Dying Fetus – Wrong One To Fuck With

ARTIST: Dying Fetus
TITEL: Wrong One To Fuck With
RELEASE: 2017
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Baltimores hårdaste trio är tillbaka efter 5 år med ytterligare en ansiktssmältare till skiva. Det behövs knappast någon examen i grafisk design eller lingvistik att fatta att med det omslaget och med den titeln så kommer det bli musik i den grisigare skolan.

DYING FETUS är en stabil akt – diskografin är fylld med rikligt med riffmumma – och live är bandet en finstämd maskin där tajtheten är gravt utmärkande. Jag föll stenhårt för  förra skivan, “Reign Supreme” som kom 2012, och kan efter ett antal lyssningar konstatera att “Wrong One To Fuck With” följer samma föredömliga mönster som föregångsplattan.

Musiken är denna gången aningens mer meckig, riffen mer spretiga, men här finns också bandets fina känsla för tyngd och sväng. Jag kan gotta ner mig hela förmiddagen i den kolossala inledningen till Panic Amongst The Herd, dra igång en enmansmoshpit till gravt tunga Ideological Subjugation och få kotkompression av titellåten.

Det som jag möjligen skulle vilja ha mer av så är det lite mer matighet i produktionen. Trey Williams trummor – och då pratar jag främst om virveltrumman i de långsammare partierna hade inte tagit skada av lite mer tryck. I övrigt är “Wrong One To Fuck With” en skiva som väl pryder sin plats i DYING FETUS diskografi.