Etikettarkiv: death metal

Skivor

Riket – 2026

Lämna en kommentar

ARTIST: Riket
ALBUM: 2026
UTGIVNING: 10 april 2026
BOLAG: Black Lion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En death metal-platta, snyggt formad kring olika historiska skeenden i Sverige – detta är Rikets debutalbum. Bandet har funnits ett tiotal år och ett par av spåren har getts ut tidigare på EP:er från 2016 (Avarter) respektive 2020 (”Ofärder”). Detta är dock första fullängdaren, utgiven på Black Lion. Samtliga låtar benämns med ett årtal, i allmänhet pekande på en händelse det året som behandlas i låten. Albumets titel, ”2026” – ja händelsen då är således att Riket släpper sitt debutalbum 😊

Utöver rent historiska händelser har vi 1948 Att döda ett barn. – för övrigt ett av mina favoritspår – som bygger på Stig Dagermans novell med samma namn. Novellen publicerades just år 1948 – läs den! En annan favorit är det avslutande spåret 2009, en cover på Stefan Sundströms Alla ska i jorden utgiven året enligt titeln. Originalet är fantastiskt. Riket, och sångaren Johan Fridell, framför sin metal-version med största genuinitet. Jag har med tiden kommit att föredra denna version av de två.


Ytterligare en favorit är 1991 – 2000 år (Saliga äro de tålmodiga) om alla dessa stackare som ännu väntar på Jesu återkomst. Här finns ett humoristiskt stråk, ”kungen i djungeln” osv, samtidigt som religionskritiken är köttig och frän. Musiken inleds också mer lekfullt innan vi är tillbaka i djupet av death metal. Mina efterforskningar i Sveriges religionshistoria leder mig till att 1991 var det år Svenska kyrkan slutligen skiljdes från staten. Idag höjs röster för att vi ska återgå till tidigare status.

Som helhet är detta en gedigen dödsmetall-platta med en rad historiska teman, som man gärna fördjupar sig i. Konceptet kunde till och med höjt sig ännu ett snäpp med något ytterligare mer än den historiska röda tråden mellan spåren. Visst finns det ett embryo till samhällsanalys här men den kunde gärna fått drivas ett steg längre, enligt mitt tycke. Men å andra sidan, aldrig fel att låta varje lyssnare dra sina egna kopplingar.

Då jag är en sedan länge mycket stor beundrare av Johan ”Nephente” Fridells tidigare band Netherbird och dess black metal-ljudande sound, kan jag inte låta bli att jämföra. För mig personligen når inte Rikets album upp till riktigt samma känslomässigt starka nivåer som Netherbird gjorde. Jag saknar fortfarande det bandet…

Som dödsmetall står sig ”2026” mycket väl i dagens konkurrens och jag tror på ett rejält genomslag för denna finurliga koceptplatta. Svensk dödsmetall 2026 bli Rikets år!

Skivor

Monstrosity – Screams From Beneath The Surface

Lämna en kommentar

ARTIST: Monstrosity
TITEL: Screams From Beneath The Surface
RELEASE: 13/3 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kommer tydligt ihåg hur jag skulle kolla in Monstrositys platta ”In Dark Purity” när den återutgavs, och jag blev så vansinnigt besviken över hur dålig den var. Därefter glömde jag aktivt bort bandet som hållit elden vid liv i ohemult många år.

Men gammalt stål dör hårt, och när promon till ”Screams From Beneath The Surface” damp ner i mejlkorgen, ja, nog fan lystrade jag till över att bandet visade livstecken.

Och som ni förstår, jag gillar den här skivan till stora delar. Någorlunda nye sångaren Ed Webb har varit med sedan 2021 gör sitt andra album med bandet, och nye gitarristen Justin Walker gör sitt första. Vi återkommer till detta.

Har man lyssnat på Monstrosity sedan tidigare kommer man känna igen sig, i alla fall om man lyssnat på fina föregångaren ”The Passage Of Existence”. Bandet tar numera gärna in mer thrash-inslag än i början av karriären, och det mina vänner, är ingen dålig grej alls.

Inte minst verkar just Walker ha tänt fyr på brasan rätt ordentligt för om något så är ”Screams…” en oerhört fin skiva om man går igång på glödande gitarrspel. Vi pratar både frustande och sylvassa riff i snart sagt varenda låt på skivan. Men solona är då bandet ger fritt spelrum åt sina gitarrister till utsvävningar som ofta drar åt närmast det progressiva hållet. Efter tredje lyssningen hade min känsla av att lystra extra då det vankades solon bekräftats gång efter annan och det var storartad njutning mest hela tiden.

Kolla bara in finfina The Colossal Rage som är en rejäl banger i ordets bästa bemärkelse.

På totalen är ”Screams…” en skiva som förnöjer mest hela tiden under lyssningen. Visst, det är inte helt originellt eller nydanande, men i ärlighetens namn förväntar jag mig inte detta av ett band som varit igång i snart 30 år. Det räcker med att bandet spritter till av liv på det sätt som Monstrosity gör på den här skivan. Gott hantverk, kul låtar, magiskt gitarrspel och en bra produktion räcker långt.

Skivor

Speglas – Endarkenment, Being & Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Speglas
TITEL: Endarkenment, Being & Death
RELEASE: 27 februari 2026
BOLAG:  Trust No One

BETYG: 9/10
SKRIBENT:  Amelie

I november dök det upp ett stycke musik från ett för mig totalt okänt Stockholmsbaserat death/black metal-band. The Spirit Postmortem var den första singeln från Speglas kommande album ”Endarkenment, Being & Death” – och nu är albumet här. Bandet är dock inte kommet från ingenstans. Speglas bildades 2015 och har tidigare släppt två EP, ”Birth, Dream & Death” 2015 och ”Time, Futility & Death” 2022. Ett band som alltså skyndat långsamt mot fullängdsdebuten men resultatet är verkligen värt sin tid.

Två av medlemmarna i bandet, sångaren och gitarristen Isak Rosemarin samt trummisen Jesper Nyrelius, spelar även i bandet Sweven. Men medan Swevens metal är av det mer progressiva slaget drar sig Speglas mer mot svärtad döds. Övriga bandmedlemmar är gitarristen Alexi Hedlund och basisten Victor Berg.

Temat för ”Endarkenment, Being & Death” är mörkt och nedstämt. Grundstämningen är utan hopp och enligt Isak Rosemarin: ”med nietzscheanska termer… – alla svar på frågan ’varför’ saknas”. Detta gäller både individens känsla av livets meningslöshet, uttryckt bland annat i låten Dearth, och ur ett universellt, kosmiskt perspektiv som i spåret Incessant Severance. Vill man fördjupa sig ytterligare i Rosemarines tankar om Nietsche och metal finns dennes kandidatuppsats i musikvetenskap, ”The great truth is there isn’t one: Nihilism som inspiration i black metal med fokus på bandet Mgła” tillgänglig online. Men vi ska inte dröja mer vid det just här.

Musiken är även den mörk men också i hög grad melodisk. Här finns vibbar som minner om Paradise Lost och inslag som får mig att tänka på Tribulation i deras bästa stunder. ”Endarkenment, Being & Death” är ytterst välkomponerat och inte ens intro-spåret Woe känns överflödigt (vilket annars ofta är en käpphäst för mig) utan bygger snyggt upp en förväntan på vad som komma skall. Albumet innehåller alltifrån finstämda partier, som låten Ailing, intrikata kompositioner och även mer rak metal av det snabbare slaget, tex i Hitherto Awry. Rage upon the Dying Fire avslutar albumet storslaget och är en av favoriterna tillsammans med bland annat nämnda Deart.

”Endarkenment, Being & Death” är ett album som landar precis rätt i samtidens mörker och jag vågar spå en plats på årsbästalistan för Speglas redan nu.