Etikettarkiv: death metal

Lik – Necro

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.

HAMFERÐ – Men Guðs Hond Er Stark

ARTIST: HAMFERÐ
TITEL: Men Guðs Hond Er Stark
RELEASE: 22/3
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till ”Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.

Så var det inte när ”Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.

Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.

https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp

Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.

Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.

Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör ”Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan  slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.

Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.

Karras – We Poison Their Young

ARTIST: Karras
TITEL: We Poison Their Young
RELEASE: 29/9 2023
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett franskt band som har tagit sitt bandnamn från ”Exorcisten” och som lirar death metal/powerviolence/crust, kan det vara något?

Det var i alla fall frågan jag ställde mig när jag snubblade över KARRAS på Bandcamp (var annars?), och som ni förstår på betyget så gillar jag ”We Poison Their Young” riktigt mycket.

Med en uppfriskande spellängd på knappa 20 minuter förstår ni att det blir åka av rätt rejält. Alla element som KARRAS föredrar exekverar de med både ackuratess och finess. När det svänger, då görs detta med besked. The Hermit’s Anger har ett underbart intro som har fått mig att stampa takten varenda gång jag lyssnat på låten. Den ljuvliga d-takten som följer sänker inte mitt gillande, det kan jag säga.

När bandet grindar görs detta på rätt sätt också. Det är inte ovanlig att en och samma låt innehåller alla tre ingredienserna, och det utan att det känns krystat eller stressat.

Det gäller hela skivan, för trots att ”We Poison Their Young” är en kort historia känns den förbryllande matig. Något som jag också har tänkt på varenda lyssning är hur otroligt kul och underhållande den här skivan känns. Det är så tydligt att KARRAS vet vad de är bra på, och trots att de olika elementen absolut inte är nya så känns skivan fräsch hela vägen.

Produktionen är en dröm, och har exakt rätt grad av stökighet. Att Yann Heurtaux dyrkar sin HM-2 pedal gör absolut inte ont, haha!

”We Poison Their Young” är en otroligt bra, rolig och underhållande skiva. Kolla in den.