Etikettarkiv: death metal

Skivor

Blood Red Throne – Siltskin

Lämna en kommentar

ARTIST: Blood Red Throne
TITEL: Siltskin
RELEASE: 5/12 2025
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En skiva som jag önskade att jag kunde uppskatta mer, så kanske jag skulle kunna sammanfatta min upplevelse av  ”Siltskin” – Blood Red Thrones elfte platta.

Jag erkänner villigt att det gick en rysning genom kroppen när promon till skivan damp ner. Denna känsla baserade jag helt och hållet på att bandets förra skivor, ”Imperial Congregation” och ”Nonagon” var riktigt bra skivor.

Kanske är jag orättvis – norrmännen har varit igång sedan 1998 – och deras diskografi håller en otroligt hög och jämn nivå. Är det då inte fullständigt i sin ordning att de har gjort en skiva som ”bara” är helt ok och dessutom redan året efter att ”Nonagon” kom?

Jag tror att jag blir frustrerad eftersom även ”Siltskin” har låtar och element i låtar som är mycket bra, men där det allmänna intrycket över helheten blir att bandet kanske borde ha varit strängare mot sig själva för att lyfta skivan ytterligare några snäpp.

Ställer jag två låtar som Scraping Out The Cartilage mot Anodyne Rust mot varandra som exempel så tycker jag att den senare med sitt fullständigt ondsinta driv i både riffen och trummandet med lätthet tacklar ut den förstnämnda vars småtrista lunkande och alibitvåtaktande gör mig ytterst tveksam till låtens plats och placering på skivan.

När bandet släpper på ett ös som i Husk In The Grain som får nävarna att knytas i extas och som, dessutom, har ett fantastiskt sväng då är det inte svårt att tycka att skivan är rejält bra. Att bandet dessutom har fått till en bra, ja till och med mycket bra, ljudbild på skivan gör att det inte gör ont att lyssna på ”Siltskin”. Sindre Wathne Johnsens sång, gitarrtonen hos Død och Meathook och tydligheten i Stian Gundersens bas är rena drömmen, och Freddy Bolsøs trummor bor hyresfritt i öronen – sammantaget låter bandet fantastiskt.

Att då inte nå upp till tidigare nivåer ger fel skav. Jag tror dock att Blood Red Throne är kapabla till bättre musik än så här. ”Siltskin” är en skiva som har fina poänger och jag väljer att betrakta den som en sympatisk skiva till stora delar. Men helt fram kommer inte bandet den här gången.

Skivor

Katakomba – The Second Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Katakomba
TITEL: The Second Death
RELEASE: 12/10 2025
BOLAG: Majestic Mountain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång dags färd mot recension, så hade man kanske kunnat säga om min senkommenhet att ta tag i finfina Katakombas andra skiva, ”The Second Death”.

2022 var året då detta stockholmsbaserade – inte bara geografiskt utan även musikaliskt – band bjöd upp till yster ringdans med sitt kaxigt självbetitlade debutalbum. Jag gillade det jag hörde då, och jag gillar även det jag hör nu tre år senare.

Mycket är sig likt, och det behöver sannerligen inte vara en dålig sak om man som rätt många gillar när det låter så här underbart historiskt grundat. Katakomba blir däremot inte ett stagnerat band bara för att de lirar stockholmsdöds. Samtliga låtar frustar fram med en stringent hög nivå, och jag blir liksom aldrig trött på att lyssna på den här skivan för låtarna är så satans bra, och dessutom så förtätade att hela skivan klockar in på strax över 32 minuter. Föredömligt bra, då det är extremt lätt att låta skivan gå på repeat.

Som bäst trivs jag med låtar som To Sow Dragons Teeth som har ett underbart fläskigt gung i början av låten för att sedan övergå i en ack så fin tvåtakt över bisvärmsriff med en utpräglad melodisk vurm. Är det något som jag tycker att bandet har blivit ännu bättre på så är det att väva in assnygga melodier i den annars rätt hetsiga musiken.

Att bandet dessutom har bibehållit sin avsevärda förmåga att få musiken att verkligen svänga, det är bara att gratulera till. Kolla bara in Asmodea för att få ett ypperligt exempel på detta.

Samtliga medlemmar är kvar sedan debuten, och det märks. Katakomba är ett löjligt samspelt band där medlemmarna drar åt samma håll. Jag tror att det är därför som jag gillar den här skivan så pass mycket. Trots att det går att hävda att bandet håller sig till en formel så övertygar bandet med sina låtar att ”The Second Death” känns oerhört fräsch och, ja, något som det varje gång känns oerhört kul att dra igång igen. Imponerande.

Skivor

Baest – Colossal

Lämna en kommentar

ARTIST: Baest
TITEL: Colossal
RELEASE: 15/8-2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

Det har gått fyra år mellan ”Colossal” och bandets tidigare album ”Necro Sapiens”. Av flertalet lyssningar att döma, har det säkert givit bandet tid att tänka över och arbeta med sin musik. BAEST tar ut svängarna på ”Colossal” och kanske blir albumet en vattendelare för fansen.

I inledande låten Stormbringer flirtar gitarristerna tydligt med arenarocken från 80-talet. Att de influerats av bl.a. Eddie Van Halen och K.K. Downing råder det ingen tvekan om. Men så fort dubbelkaggarna och Simon Olsen’s rossliga stämma drar igång så känner vi igen BAESTS pansarvagnsdöds.

Singeln King of the Sun tycker jag är skivans starkaste komposition. Här har bandet skrivit en snygg låtstruktur med intressanta riff och flera hookar. Gästsången av Jesper Binzer (D-A-D) höjer låten ytterligare.

Rockdriv ligger som grund i låten Imp of the Perverse och är en av albumets doomiga låtar. Bryggan intill refrängen är mäkta snygg medan verserna är lite smått tråkiga. Även här är det vokalistens rossliga stämma som håller dödskänslan kvar i låten.

Låten som består av mest dödsmetal är Mouth of the River. Den smäller igång med snabba dubbelkaggar och ett snyggt bisvärms-riff. Bara att höja näven och mosha med.

I många fall kan det vara ett dilemma att utveckla sitt sound. Alla fans är inte för förändring medan man som band kan ha en hunger efter att utvecklas för att inte stagnera. Med ”Colossal” tar BAEST ut svängarna och sitter inte kvar och spelar samma riff som tidigare. All heder till dem, men låtmässigt faller det inte väl ut hela tiden.