Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Marianas Rest – The Bereaved

Lämna en kommentar

ARTIST: Marianas Rest
TITEL: The Bereaved
RELEASE: 16/1 2026
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finland, melankolins högborg när det gäller metal. Få länder kan skryta med att härbärgera så många band som vet hur slipstenen ska dras för att få mina känslor att vibrera.

Marianas Rest är en helt ny bekantskap för mig, men bandet har hållit igång sedan 2013, och har inte gjort det till en sport att vila sig i form. ”The Bereaved” är bandets femte fullängdare.

Inte heller känns bandets musikaliska fora helt obekant – detta är dödsig doom med rejäla slevar av den där typiska finska melankoliska tonen som så många fler än jag uppskattar.

”The Bereaved” handlar, brett upplagt, om döden i dess olika former – ett ämne som väl lämpar sig för den här typen av band.

Och detta är till stora delar väldigt bra. Det är inte svårt att dras med i låtar som Pity The Living som har – förutom en sanslöst bra stämning – ett solo som höjer låten till fantastiska nivåer. Eller Rat In The Wall som har ett mäktigt driv och oerhört fint keyboardarbete (inte så konstigt då det är Aapo Koivisto som lirar i Omnium Gatherum som sköter detta hantverk) och – återigen – svinfint gitarrspel.

Överlag är Marianas Rest helt fantastiska när det gäller att kavla ut finfina melodiska slingor i gitarrerna, och det är detta tillsammans med den förträffliga produktionen som gör att det verkligen inte gör ont att lyssna på ”The Bereaved”.

Men jag kan ändå inte slita mig helt från känslan att jag har hört detta så många gånger förr. Gillar man den här typen av melankolisk döds och verkligen vill ha en skiva som man hört innan, ja då är ”The Bereaved” en skiva som man kommer sätta ett högre betyg på än det jag satt.

”The Bereaved” visar ett band som kan sitt hantverk, och som försöker bryta sig loss litegrann från den etablerade formen i en låt som Diamonds In The Rough som är rakare, kortare och, dessvärre aningens för slätstruken för att jag ska acceptera den rakt av. Då grottar jag hellre ner mig i andra låtar på skivan som Divided eller Again Into The Night.

”The Bereaved” är en sympatisk skiva som har många förtjänster och jag tycker att ni ska kolla in den i vilket fall – det finns betydligt sämre plattor inom subgenren  – och ibland är det härligt att bara sluta ögonen och åka med i den härligt melankoliska känsla som finns i drivor på den här skivan.

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.