Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Skivor

The Black Dahlia Murder – Servitude

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Servitude
RELEASE: 27/9 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig ”Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?

Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.

Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till  sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?

Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.

”Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.

Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.