ARTIST: At The Gates
TITEL: The Ghost Of A Future Dead
RELEASE: 24/4 2026
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag började skriva om musik för 20 år sedan, och har gjort detta stadigt – mer eller mindre – sedan dess. Oftast med glädje, och alltid med en känsla och tanke att det är en förmån att göra detta oavsett var eller hur jag gör det. Med 20 års skrivande så blir det ju en del erfarenhet av att skriva. Ibland har det varit lätt, ofta krångligt eller svårt, men jag har alltid valt att betrakta det som ett hantverk som man, bevisligen, kan öva sig att utföra bättre. Med detta sagt så kan jag utan att överdriva säga att denna recension är den som, hittills, har varit svårast att skriva.

För At The Gates är inte vilket band som helst, och Tomas ”Tompa” Lindberg var definitivt inte vem som helst. Hans förtidiga död vid 52 års ålder påverkade såklart alla som gillar At The Gates, och det påverkar såklart också hur man lyssnar på ”The Ghost Of A Future Dead”. Att låtsas som det vore något annat är dikt och förbannad lögn. Men musik handlar om känslor, och nu när landet ligger som det gör är detta också en styrka när vi betraktar skivan utifrån. Hur At The Gates har tagit sig an det arbete som det innebär att göra en skiva under de omständigheter som de nu gjorde och komma ut med en skiva som denna, ja det är en bedrift.

För här är ett band som levererar på alla nivåer som de kan. Redan när jag hade lyssnat på de två smakproven som släpptes – The Fever Mask och The Dissonant Void – så tyckte jag att detta lät som klassisk At The Gates, fast med extra bett. Känslan var att det var så oerhört viktigt för bandet att visa att detta var mer än musik i vanlig ordning.

Känslan har, som ni förstår, inte avtagit i styrka sedan skivan släpptes igår. Snarare tvärtom. Varenda låt ligger på en verkshöjd som verkligen imponerar. Riffen från Anders Björler och Martin Larsson har en attack, en innerlighet och känsla som bara förstärks av att de också väver in så otroligt vackra melodiska slingor som ligger på en annan känslomässig våglängd än jag upplevt på bandets andra skivor. Jag tycker att detta så tydligt märks i till exempel tidigare nämnda The Dissonant Void men också i Det Oerhörda. Inledningen, ja herrejävlar – jag har smält varenda lyssning, ofta fått torka bort tårar för det händer något ytterligare när jag hör Tompa sjunga på svenska. Jag kommer mig själv på att tänka på Harry Martinssons ”Aniara” och de människor ombord på det skepp som är på väg mot solen, mot döden. Det kanske är att läsa in mycket i detta, men jag kan ändå inte sluta fundera på hur förbannat angelägen Tompas sång låter här. Att veta att man ska genomgå en mycket svår operation och inte veta hur livet skulle kunna bli efter den och ändå gå in i en studio och på två dagar göra denna vokala insats, det är inget annat än imponerande.

Att sedan ha bandmedlemmar som förvaltar denna insats med att leverera lika fina diton – det måste ha känts oerhört bra. För det är inte bara gitarrspelet som är fint. Att Jonas Björler är en bra basist det visste jag ju. Det är därför oerhört skönt att kunna höra hans spel så tydligt i ljudbilden, så fint uppstyrd av Jens Bogren. Adrian Erlandssons trumspel är som vanligt svinbra – varenda slag hittar hem med känsla.

”The Ghost Of A Future Dead” kan vara det sista vi hör från At The Gates. Blir det så, ja, då kan jag med emfas säga att det hade varit ett djupt berörande, imponerande och tårframkallande sätt att göra det på. I skrivande stund har jag svårt att se att någon annan skiva från i år kommer beröra mig som denna gör.