Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

The Black Dahlia Murder – Servitude

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Servitude
RELEASE: 27/9 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig “Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?

Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.

Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till  sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?

Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.

“Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.

Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.

Skivor

Nyktophobia – To The Stars

Lämna en kommentar

ARTIST: Nyktophobia
TITEL: To The Stars
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Apostasy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk old school- döds; många är kallade, få är utvalda. Ja, ni känner till hur landet ligger. Att uppskatta den här typen av metal var, i alla fall under en period när genren var mättad av mediokra och usla band, som att gräva efter guld i slagghögar.

Men det var då, och även om genren är överfylld fortfarande så finns det numera gott om band som inte bara lyckas hålla liv i den, men också få känslan av vitalitet att pulsera.

Tyska NYKTOPHOBIA har – om vi ska tro Metal Archives recensenter – lyckats bra med detta sedan debuten “Fallen Empire” från 2017. För min del är ganska färska “To The Stars” mitt första möte med bandet. Och jag gillar, som ni förstår av betyget, det jag hör.

Ändå var inte detta kärlek vid första ögonkastet. Jag har återkommit till skivan oregelbundet sedan den släpptes, och som med så många sådana här skivor kändes en hel del kanske lite för hemtamt? Men jag fortsatte att lyssna, och det var klokt för det händer en hel del på den här skivan som gör att den tar lite mer tid att sjunka in i än your average melodic death metal record.

Här finns låtar som sticker ut direkt vid första lyssningen. Magiska Progenitor öppnar med naturljud och sparsamt pianospel – jag uppskattar bägge delarna –  innan bandet börjar mata på å det grövsta. Titellåten är också en dänga av rang som tydligt visar på det mäktiga sväng som bandet är kapabelt till.  Att här finns en episkt svindlande tonträff gör att det är svårt att inte låta sig svepas med. Gillar man blastbeats och ihärdigt spel på baskaggarna så kommer man verkligen gilla det som trummisen Michiel van der Plicht gör inte bara i denna låt, utan på resten av skivan. Det som jag också gillar med skivan är att NYKTOPHOBIA vet hur man skriver till synes enkla men ack så effektiva gitarrslingor. Det strösslas med dessa på hela skivan att jag tappar räkningen på hur många gånger som jag har slutit ögonen i total njutning över Michael Tybussek och Phillip Reuters spel.

“To The Stars” är en skiva som det är oerhört trevligt att återkomma till – jag upptäcker saker och detaljer efter en förfärlig mängd lyssningar – och det är svårt att inte uppskatta den höga och jämna kvaliteten på låtarna. Gillar man melodisk dödsmetall är detta man bör kolla in om man inte redan gjort det.

Skivor

Hiraes – Dormant

Lämna en kommentar

ARTIST: Hiraes
TITEL: Dormant
RELEASE: 26/1 2024
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds med kvinnlig sångerska – er första tanke är ARCH ENEMY eller hur? Kanske till och med att ni är lite trötta på det? Tanken att det ryms tretton på dussinet av den här typen av band har vi nog tänkt till mans rätt många av oss.

“Dormant” är HIRAES andra skiva – den som brukar kallas svår att få till. Men med tanke på att tre av medlemmarna lirade tillsammans i DAWN OF DEMISE innan HIRAES och att bandet haft samma medlemmar sedan starten kanske det gick lite lättare än för andra band.

För detta är till stora delar riktigt bra, och bra mycket bättre än debuten “Solitary” som kom 2021.

Jag skulle vilja råda er till att ha tålamod med “Dormant” till en början, för de inledande tre låtarna är mer av klassiskt dödsmelodiskt snitt, men lyckas ändå hålla intresset uppe utan större bekymmer.

Men vid låt fyra – Chance To Fail – tänder det till med ett ljuvligt blasfemiskt sväng som det är ytterst svårt att motstå. Än bättre blir det i efterföljande låt About Lies som får mig att tända på alla cylindrar. Ett magiskt, ej för långt, episkt mäktigt intro. Tyngd, och rikligt med rytmiska övningar från trummisen Mathias Blässe. Fantastiskt gitarrspel och maken till vokal leverans från Oliver Kirchner, Lukas Kerk och Britta Görtz.

Resten av skivan är en mycket stark uppvisning i hur melodisk dödsmetall kan låta när den känns relevant, rejält hungrig till och med. HIRAES lyckas nämligen med bedriften i att hålla mig på tårna i stort sett hela skivan igenom, till och med längta efter att få lyssna på den. Det är ju en väldigt angenäm känsla, eller hur?

Det som gör “Dormant” till en gedigen upplevelse är dels att man verkligen hör att HIRAES har utvecklats mer som band sedan debuten. De drar åt samma håll, låter varandras styrkor träda fram men aldrig med bekostnad på helheten. En bra och jämn nivå på låtarna hjälper också till. Sen vill jag gärna nämna sångerskan Britta Görtz insats lite extra – hon fängslar mig med flera vokala uttryck som jag inte tröttnar på.

“Dormant” finns ute idag – kolla in den.