Etikettarkiv: Technical Death Metal

Skivor

Psycroptic – The Pulse Of Annihilation

Lämna en kommentar

ARTIST: Psycroptic
TITEL: The Pulse Of Annihilation
RELEASE: 17/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare ett kärt återseende! Det var ett bra tag sedan som jag lyssnade på Psycroptic, det tekniska dödsmetallbandet från South Hobart på Tasmanien, men det fanns en period som bandets musik frekvent förekom i både hörlurar och högtalare.

Ny giv, och det är bara att konstatera att det här bandet fortsätter att kavla ut högkvalitativ teknisk döds.

De gör det med ett formidabelt sväng som i mycket kommer från det rent fantastiska trumspelet signerat David Haley som samsas ack så bra med gitarrspelet från brodern Joe Haley.

Med väl avvägd känsla för balans lyckas Psycroptic  fascinera från i stort sett första till sista ton på ”The Pulse Of Annihilation”. Många av låtarna bjuder dessutom både på sväng och rent mosande blästrande – ett fint grepp – men bandet lyckas göra en skiva där låtarna växer ut till en stark enhet sammantaget.

Att man också har haft den goda smaken att rekrytera Jason Keyser, som även gastar i Origin, vid sidan av Jason Peppiatt gör att även den vokala insatsen blir varierad och mångsidig. Ett grepp som kanske fler band borde ta efter? Jag gillar det i vilket fall.

Här finns flera finfina dängor, jag gillar speciellt No Blade Of Grass som har illasinnat riffande, sväng och – såklart – en oroväckande stark sånginsats.

Det finns mängder av band som lirar teknisk dödsmetall – Psycroptic sticker ut som ett band som sannerligen vet vad de sysslar med, och där verkshöjden ligger hög och jämn på flertalet av bandets skivor. Man har kunnandet, passionen och drivet som gör att bandet sticker ut i den murkna flora i underjorden. Har ni inte haft koll på bandet tidigare så är det bara att dyka in – ni kommer inte att ångra er.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Skivor

Obscura – A Valediction

Lämna en kommentar

ARTIST: Obscura
TITEL: A Valediction
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slutet av året brukar innebära att jag kollar in skivor som vi inte har fått några promos till – oftast från Nuclear Blast – men som jag ändå tycker är värda att skänka lite tid åt.

OBSCURA – den tekniska dödsmetallens svar på MOTÖRHEAD – tillhör den skara band som jag gärna återvänder till.

Om jag skulle räkna upp vad som är sedan gammalt med det här bandet?

  1. Fortfarande är det Steffen Kummerer som driver skutan framåt. Han är den ende originalmedlemmen kvar.
  2. Resten av banduppsättningen har roterat sedan förra given.
  3. Nya medlemmar – två stycken har såklart varit med innan. Christian Münzner på gitarr och basisten Jeroen Paul Tesserling är åter i bandet efter en frånvaro på 6 respektive 9 år.
  4. Ny trummis, såklart, i David Diepold.
  5. Bandet lirar fortfarande teknisk dödsmetall.

Inget av detta förtar upplevelsen att OBSCURA sannerligen vet vad de sysslar med. Om något så känns gitarrspelet ännu mer glödande än tidigare. Jag älskar Münzners spel som både bjuder på teknisk fingerfärdighet och så mycket känsla att jag ibland baxnar.

Som bäst är det i When Stars Collide som nog är min absoluta favoritlåt på skivan. Riffen och solospelet är så fruktansvärt bra. Diepold svarar för en smattertornado bakom kaggarna som tar andan ur mig. Lägg till att Björn Strid gästar på sång och ni får en låt som inte går av för hackor.

Överlag känns det som om bandet har haft extremt roligt under både skapandeprocessen och inspelningen, för musiken känns ystert lekfull mest hela tiden. Här finns tydliga nickningar till vad bandet brukade göra tidigare, men också med en tydlig vilja och förmåga att bryta med tidigare mallar. Hela tiden känns musiken fräsch och driven, trots att den också känns så hemtam.

Här finns också en tydlig koppling till hur göteborgsscenen låter, mycket tror jag, för att det är Nicklas Nordström som står för produktionen på ”A Valediction”. Skivan känns både som oerhört headbangningsvänlig och teknisk. Det är inte det mest tekniska jag hört bandet göra, men det är ändå gott om teknikalitet för att inte skrämma bort gamla fans, även i fall de nog hoppas på mer inkrökthet än här.

En klart njutbar skiva från ett band som fortfarande levererar på hög nivå.