Etikettarkiv: Obscura

Hot or not? – Juli 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Kiss Of Death
ARTIST: Enforcer
VALD AV: Robert

Martin: Det är oerhört lätt att tycka om ENFORCER. Detta är en låt som jag blir glad av och jag vill dricka öl när jag hör den. Ett konststycke att göra något med substans med väldigt väl etablerade ingredienser. Enda minuset för mig är paniktenoren i textraden your time is over due, men det är en radanmärkning i det stora hela.
Amelie: Speedig heavy metal kan som här vara finfin underhållning. ENFORCERs musik är ingenting jag vill lägga örat tätt intill eller lyssna intensivt på men en fartfylld och trevlig låt är Kiss Of Death på många sätt.
Fredrik: Alltså, den här typen av opretentiös, solstänkt thrash är ju charmig, det går inte att förneka. Det är fin sol-och-öl-musik, och tämligen enkelt att tralla med i. Sen är Kiss of Death ingen av ENFORCERs allra vassaste kort, och så mycket mer än en trevlig bagatell blir låten aldrig. Verkshöjden är mer kebabpizza än filé mignon, så att säga. Men nu, under en gassande juli-sol, sitter den  (precis som den där kebabpizzan) fint!

LÅT: Void Dancer
ARTIST: Netherbird
VALD AV: Amelie

Fredrik: Efter ett för all del hyggligt vackert men för långt intro tuggar Void Dancer till slut igång. Först ganska lågmält och i lugnt tempo, men efterhand med mer tryck och en ganska svulstig ljudbild. Vackert, stämningsfullt och rätt pampigt, men möjligen utan den där riktiga nerven som skavar, krokar tag och drar ner en i fördärvet. Men snyggt nummer, absolut!
Martin: Med råge den bästa låten i månadens startfält. Satan så bra detta är! Känslan, mäktigheten, innerligheten är helt magiska ingredienser i denna lavaheta låt som gör att jag börjar längta intensivt efter kommande plattan.
Robert: NETHERBIRD fortsätter sin resa med episk och lättsmält melodisk black (?) metal, och det rasande snyggt. Det borde falla undertecknad rejält på läppen, men precis som med tidigare släpp av bandet finner jag mig märkligt oberörd?

LÅTSolaris
ARTISTObscura
VALD AVMartin

Robert: Detta är en låt med rejält tuggmotstånd! Det händer så mycket att man näppeligen klarar att dissekera den omedelbart, framförallt är jag förtjust i gitarrsolospelet som dominerar minut 3 till 4, det är en härlig blandning av Yngwie-neo och moderna känslor. Oväntat stark låt för att vara så meckig!
Fredrik: Tekniskt, meckigt och hårt. Bitvis riktigt maffigt i de mest manglande bitarna, men jag fastnar tyvärr på en liten men naggande ond detalj, nämligen det faktum att basen emellanåt (när den spelar lite ljusare slingor) mest låter som en leksaks-synth helt utan riktigt bastryck. Basliret i sig är skickligt, det är inte problemet, men soundet blir ett plastigt ploppande. Synd, för i övrigt finns det gott om kompromisslös energi i låten.
Amelie: Nu blir det fart på riktigt! Både snabbt och hårt så hjärtat riskerar ta ett par extra skutt, eller hoppar över ett slag. Vokalisten i OBSCURA har ett röstläge någonstans mellan Tompa Lindberg och Angela Gosow – och det är gott beröm. Glödhoppor sprider hetta omkring sig.

LÅT: Arrows In Words From The Sky
ARTIST: Machine Head
VALD AV: Fredrik

Robert: MACHINE HEAD har efter “The Blackening” 2008 befunnit sig på ett sluttande plan. Inte konstigt det, den skivan befinner sig på magiska höjder, men med varje år som går blir det tydligt att bandet försöker mer och mer krampaktigt. Det här är inte en dålig låt (tvärtom hyggligt bra), men man vet ju att MACHINE HEAD i sin glans dagar hade ätit detta till frukost…
Amelie: En måste respektera ett band som så kraftigt ändrar musikalisk riktning efter ett kvartssekel av framgångsrika år som MH har gjort. Men måste en älska den nya musiken för att bandet tidigare varit en favorit? Absolut inte – och med allt detta sagt är det här en riktigt bra låt. Bitvis finstämd och bitvis hettar det till ordentligt.
Martin: Detta är inte helt dåligt – gitarrsolot är helt fantastiskt bra – men sänks av breakdownet som kommer direkt efter, och det känns som om MACHINE HEAD fortsätter att blanda väldigt högt och lågt. Ljummet med dragning mot varmt skulle jag säga.

Obscura – Akróasis

AkróasisARTIST: Obscura
TITEL: Akróasis
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ordet akróasis kommer från grekiskan och betyder ungefär föreläsning. Och visst är det väl lite det vi som lyssnare förväntar oss av Steffen Kummerer och hans medmusikanter? Allt sedan debuten “Retribution” för ett decennium sedan har OBSCURA satt en ära i att lira tekniskt komplicerad death metal, och har gjort det med en verkshöjd som imponerar.

Ni som har följt zinet ett tag vet kanske med er att jag har en käpphäst vad gäller teknisk dödsmetall? Den går i korthet ut på att det gäller att bandet ifråga är kapabla att skriva verkligt bra låtar och inte som den stora majoriteten av banden i denna upptröskade fora visar på den förbryllande spelskickligheten som är en förutsättning till att alls räknas till denna subgenre.

Har ni lyssnat på OBSCURA innan så vet ni att det spelar ganska liten roll vilka förutom Kummerer som är med – det är gitarristen/vokalisten som är primus motor och den som ansvarar för komponerandet. Och han kan sitt hantverk.

Riffen – den ack så springande punkten – är rätt avvägda från snårigt brötiga till att faktiskt ha en tanke. Kummerer är skicklig på att variera sig och ställer gärna svårt meckiga riff bredvid relativt simpla (om uttrycket tillåts)för att driva låtarna framåt. Öppnaren Sermon Of The Seven Suns är ett talande exempel på detta som trots att låten är över sju minuter lång inte känns överlastad trots vissa utsvävningar från bandlösa basisten Linus Klausenitzer.

I vissa låtar sticker gitarrspelandet ut lite extra. Lysande Ten Sepiroth har ett ärkehärligt driv och ett gitarrspel som fullständigt glöder emellanåt och skönt skruvade Fractal Dimension vars solopartier får mig att spontant brista ut i yster ringdans runt soffbordet.

Ljudbilden är förvånansvärt organisk och tilltalande för att vara den här typen av musik. Relativt nytillkomne trummisens Sebastian Lanser trummor låter verkligen som trummor och risken för att få gitarrerna i det närmaste nerkörda i hörselgångarna i komprimerad form undviker bandet bra.

“Akróasis” visar att OBSCURA klarar av att bibehålla samma höga kvalitet på låtskriveri, utförande och den vanskliga balansgången att appellera till subgenrens purister samtidigt som de inte skrämmer bort nyfikna intressenter. Imponerande.

Live: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested

ARTIST: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 11 januari, 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER kuskar för tillfället runt i Europa under turnénamnet Bonecrusher Fest med draghjälp av inte mindre än 6 andra band: INGESTED, CARNIFEX, THE FACELESS, OBSCURA, NECROPHOBIC och 3 INCHES OF BLOOD. Med så många band faller det sig naturligt att man inte gillar alla – men två rejäla höjdpunkter bjöd kvällen på.

Bonecrusherfest, KB 2010

Första bandet, INGESTED missar jag helt på grund av att världens bästa Skånetrafiken kör med ett litet tåg från Helsingborg dagen då alla pendlare kommer tillbaks till jobbet vilket ledde till att jag inte kom på tåget! Så det fick bli ett senare tåg.

Kvällens ton anslås för min del således av CARNIFEX som driver upp intensiteten till max – att det ska tävlas i att få publiken att röja värst blir omedelbart klart. Sångaren Scott Lewis hetsar till max och står allt som oftast dubbelvikt skrikandes som en ilsken björn – och det funkar alldeles utmärkt för publiken som är med på noterna. CARNIFEX lider något av att ljudet inte är det bästa, men det verkar inte bekomma varken bandet eller publiken.

Raskt byte av cymbaler på trumsetet (bytena mellan varje band sköttes i övrigt otroligt effektivt) och sedan gick THE FACELESS på. Bandets ”Planetary Duality” (2008) har de senaste veckorna haft en trygg hemvist i hörlurarna, men inte kunde jag ana hur fruktansvärt bra bandet var live! Ljudet är under bandets konsert så äckligt bra att jag baxnar. Lägg sedan låtar som på ett underbart sätt blandar riktigt finlir med ett ursinnigt ös och du får en av 2010 års bästa konserter. Nej, jag skojar inte. Bandet lirar med en koncentration som är påtaglig. Trummisen Lyle Cooper lirar med en sådan frenesi och ryggmärg att han ser nästan icke kontaktbar ut! Efter konserten är jag helt till mig i trasorna och hojtar högljutt av glädje.

Tyska OBSCURA borde egentligen passa mig som hand i handske – teknisk death metal exekverade av ett gäng sjukligt begåvade musiker. Basisten Jeroen Paul Thesseling använder sig av en 6-strängad bandlös bas – bara en sådan sak. Men bandets musik lyfter inte riktigt, måhända beroende på att jag fortfarande är tagen av THE FACELESS totala uppvisning. Ljudet är inte heller top-notch, vilket främst märks hos trummisens Hannes Grossman vars pukljud inte är något vidare.

Men det riktiga bottennappet denna kväll står NECROPHOBIC för. Dåligt ljud, dålig trummis, en sångare som håller på med löjliga armrörelser – och låtar som samtliga låter likadant. Jag har rejält tråkigt från låt nummer två och står och väntar ut resten av konserten i baren.

Avslutningen på kvällen blir däremot desto bättre. 3 INCHES OF BLOOD anförs av Cam Pipes, sångaren som har överdoserat på Rob Halford och Udo Dirkschneider. Gosse vilken tonhöjd Pipes besitter! Vi har att göra med riktigt kvalitativ traditionell heavy metal och det är inte mer än att jag står och faktiskt ler rakt igenom bandets hela konsert. Det är rejält publikfriande och med riktigt mycket glimten i ögat. Och det funkar riktigt bra.

Att nivån på öset var högt nästan hela kvällen igenom kanske ni har förstått vid det här laget. När THE BLACK DAHLIA MURDER går på skruvas nivån upp ytterligare. Det moshas, stagedivas och crowdsurfas med fruktansvärd emfas. Bandet triggar publiken, som triggar bandet, vilket leder till en i det närmaste extatisk stämning. Bandet går på med en våldsam kraft – det dröjer inte länge till dess att sångaren Trevor Strnad tar av sig tröjan sätter upp foten på monitorn och driver upp energinivån ytterligare ett snäpp. Det är helt enkelt jävligt bra – bra låtar, fantastiskt ljud, bra band som är taggat av adrenalin upp till hårfästena – och det smittar oerhört välförtjänt av sig på publiken som i det närmaste oförbehållslöst hänger med på den vansinnesfärd bandet bjuder på. Starkt.