Etikettarkiv: Hot or Not 2021

Hot or not? – maj 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spectre Of Extinction
ARTIST: At The Gates
VALD AV: Amelie

Martin: AT THE GATES är och förblir AT THE GATES och kan komma ganska långt med det. Det finns talang och hantverksskicklighet så det väser om det, men om resten av den kommande plattan låter så här blir jag lite oroad. Inte så att det inte är bra, men jag förväntar mig alltid att det här bandet är liiiiite bättre än alla andra.
Robert: Alla älskar AT THE GATES, själv köpte jag en biljett till sista spelningen på Suicidal Final Slaughter-turnén för makabra 2500 spänn. Eller… sista och sista. Det var ju startskottet till ett nutida AT THE GATES, och det bandet är bra – men inte fantastiskt. Det blir faktiskt mer och mer urvattnat för varje släpp, och det här är direkt oroande. Måtte resten av plattan vara intressantare än det här…!
Fredrik: Det är på fullt allvar synd om AT THE GATES. Det kan inte vara lätt att leva i skuggan av den gigant som är de själva. Som här, till exempel. Det klassiska introt är hur läckert som helst, det bitvisa stackato-meckandet effektivt och den närmast punkiga energin i versen (om än inte så on brand för bandet) ganska påtaglig. Så det är absolut en hyggligt bra låt, detta. Men det är ju inget som hade platsat på “Slaugther Of The Soul”, och då infinner sig lika automatiskt som orättvist en viss känsla av besvikelse…

LÅT: 40 Stories
ARTIST: Alluvial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Inte helt tokigt även om det inte är något som fastnar mer än för stunden. ALLUVIAL är ett nytt band för mig men låter väldigt amerikanskt. Måste utse denna till månadens trevligaste – utöver mitt eget val då – även om inte heller denna är särskilt het.
Martin: Ja, men helt oävet är detta inte, men det är inte så att jag blir helt till mig i trasorna. Partiet strax innan gitarrsolot är bra, och solot är helt fantastiskt! Men resten känns aningen för tryggt för att jag ska tända till på allvar.
Robert: Omgångens intressantaste låt av för mig okända ALLUVIAL. Det finns något som lockar undertecknad tillbaka till 40 Stories, jag tror det är desperationen som stundtals glimtar fram i sången. Samtidigt: att detta är mest spännande av de låtar vi valt ut i panelen vittnar om en relativt svag månad.

LÅT: Perennial
ARTIST: Sojourner
VALD AV: Martin

Robert: Rätt intro och ganska lockande, fram till dess att man släpper fram Lucia Amelia Emmanueli på sång. Inte för att hon sjunger illa – tvärtom! – utan för att man hamnar rakt ner i klyschornas dike. Episkt, pompöst och samma sak som vi hört oändligt många gånger förr.
Fredrik: En låt som blandar och ger, ibland pompös och lite för sval, ibland maffig och betvingande. Personligen hade jag föredragit något större andel av dubbeltaktpartierna med growl och något mindre av de väna bitarna med kvinnlig operasång.
Amelie: Det finns partier här som jag gillar, även om de inte är vare sig många eller långa, men som helhet en alldeles för långrandig och ganska trist tillställning. I de bästa stunderna minner delar om svenska AGES och det är ju fint. Vokalmixen får mig att tänka på AMARANTHE och det är inget som gör mig gladare.

LÅT: Dead Things In Jars
ARTIST: Alastor
VALD AV: Robert

Fredrik: Traktordist som låter helt rätt för uppdraget, och ett riffande som förvisso är rätt monotont, men återigen på ett sätt som är tämligen kompatibelt med vad jag föreställer mig att ALASTOR vill åstadkomma. Har i och för sig varit lite febrig när jag lyssnat, men vaggas in i ganska behaglig trans av detta. Så låtlängden stör mig inte lika mycket som den gör mina kollegor. även om nio minuter för all del är ganska långt.
Amelie: Stonersurr och ”skönsång” som låter från… sextiotalet kanske? Har nog inte lyssnat till svenska ALASTOR tidigare. Och det här är heller inte min musik alls. Jag har en tendens att glida iväg från lyssnandet varje gång jag försöker koncentrera mig – och det bara håller på och håller på och håller på…
Martin: På plussidan så är produktionen helt magiskt bra för den typen av musik som ALASTOR lirar. Gött släp i tempot och sången är bra. Men satan så onödigt lång den här låten är! Jag tröttnar rätt ordentligt, och det är synd för här finns ett korn  som hade kunnat bli till guld.

Hot or not? – April 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spikes Of God
ARTIST: VREID
VALD AV: Amelie

Martin: En brötigt skavande låt som jag trivs att stångas emot. Jag blir definitivt sugen på att kolla in resten av skivan, för trots att den här låten är aningens för enahanda så är stämningen helt fantastisk genomgående.
Robert: När Sogndals (Norge) VREID är bra så är de absolut världsklass, och i samband med nya “Wild North West” ger man sig på vad som väl närmast kan liknas med en konstinstallation i form av kombinerad film & skiva. Spikes Of God är dock inte det bästa bandet skapat, därtill en aning monotont. Stenhårt och bra ändå såklart – den perfekta uppvärmningen?
Fredrik: Ett lovande intro, med förnimmelser av rå nerv, tempostarkt driv och isande kyla. Tyvärr lever Spikes Of God inte riktigt upp till förhoppningarna, då den – trots att drivet förvisso är påtagligt – känns rätt slätstruken och utan antydan till tydlig hook. Den bara… är.


LÅT: Gnawing The Bones
ARTIST: NORDJEVEL
VALD AV: Fredrik

Robert: Omgångens bästa låt. NORDJEVELs förra platta “Necrogenesis” var alldeles ypperlig, tyvärr är det “bara” en EP på gång nu och inte en nya fullängdare. Låter resten av kommande “Fenriir” lika het som Gnawing The Bones får man nöja sig ändå!
Martin: Det här är fruktansvärt bra! Bara faktumet att Fjellström svarar för en med bister emfas straffande insats bakom kaggarna höjer den här låten skyhögt mot resten av startfältet. Stämningen är eldande frostig och om resten av EP:n är lika bra så är det bara att sträcka vapen rakt av.
Amelie: Fint ändå att ha lite skön norsk black/extreme metal att fröjdas åt i månadens urval! Och så har ju bandet sedan förra fullängdaren den goda smaken att ha en av mina favorittrummisar i sina led, svenska Nils ”Dominator” Fjellström. NETHERBIRD och nu senast MAESTITIUM är bara ett par av otaliga band vars musik han förgyllt med sitt trumspel. Detta bidrar till att det hettar till rejält här.


LÅTSkyfall
ARTISTHELLOWEEN
VALD AV: Martin

Robert: Det var en gång ett band som skrev sagan om nyckelhållaren. “Keeper Of The Seven Keys”-plattorna är inte bara lika essentiella för power metal som “Ride The Lightning/Master Of Puppets” är för Bay Area Thrash, det är också den måttstock som tyskarna för alltid kommer att mätas mot. Sedan dess har de aldrig nått dit och levererat ett helt knippe magplask. “7 Sinners” kan vara mitt sämsta skivköp någonsin! Det här är hyggligt lovande i cirka två minuter till första refrängen är avklarad, sen barkar allt åt skogen. Prick alla influenser från bandets karriär ska klämmas in i låten innan den får ta slut – det blir som att tömma samtliga kryddor du har hemma i sin helhet i köttfärssåsen. Oätligt. Lämna den att kallna…
Fredrik: Ostigt, smörigt, aningen spretigt, högtravande och alldeles, alldeles… nja, okej, inte underbart, kanske, men faktiskt klart bättre än vad jag först tänker att det är. Efter ett gäng lyssningar finner jag mig faktiskt finna Skyfall rätt charmig, med ett par genuint trivsamma passager och snygg produktion. Sliskigt? Absolut! Därmed bedrövligt? Nope.
Amelie: Tyska HELLOWEEN har alltid varit som typ en sämre version av NWOBHM och band som IRON MAIDEN. Till och med låten känns tagen, dessutom med textraden ”fear of the dark”… nej förlåt, ”fear of the night” var det visst. Och Michael Kiske har för mig heller aldrig varit någon favorit bakom micken. Behöver mer sägas? Jag känner kylande vindar vina omkring mig.

LÅT: Storm
ARTIST: SILVER LAKE
VALD AV: Robert

Fredrik: Refrängen är faktiskt genuint catchy, med en välskriven melodi, och de små sorgset melodiösa gitarr-fillen här och var behagliga. Tyvärr kan det inte rädda upp det här annars rätt grundliga haveriet, där Håkan “Nordman” Hemlins sånginsats i versen lämnar mycket i övrigt att önska, och där helhetsintrycket är klart mer av “tveksamt Mello-bidrag” än “atmosfärisk finsk metal”…
Amelie: Jamen, det här var ju gulligt. Eller? Esa Holopainen från fina finska AMORPHIS går solo. Men det låter lite som ett skämt faktiskt i HorN-sammanhang. Hett? Nej möjligen att det blir svettigt varmt när en gosat ner sig lite för mycket i duntäcket. Sen följer frossbrytningarna…
Martin: Refrängen är bra, och det hade kunnat räcka långt egentligen. Om bara inte resten av låten hade varit långa och nästan plågsamma transportsträckor fram till dessa. Tonen gillar jag, den där typiskt finska, men jag nödgas konstatera att herr Holopainens huvudband AMORPHIS är väsentligt mycket bättre.

Hot or not? – Mars 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into The Great Unknown
ARTIST: Clients
VALD AV: Amelie

Martin: Men dra åt helvete vad bra! Såklart gillar jag att danskarna verkar dela mina sympatier med ANAAL NATHRAKH, men det här har något väldigt eget som jag verkligen går igång på. Magiska melodislingor och ett härligt driv gör att jag längtar efter mer. Glödhett!
Robert: Se där, här kom ännu ett danskt band från sidan och ställer skåpet. Man borde kanske inte förvånas med tanke på framfarten från södra grannland vad gäller hård musik de senaste åren, men det är ändå angenämt att CLIENTS slår en i ansiktet utan att man såg det komma. Hett, detta!
Fredrik: Introt får mig att tänka att nu kommer en formgjuten, samtida nu/post-metal-historia, men när CLIENTS tuggar igång är det lite hårdare och lite mindre formatmall 1A än vad jag trodde. Precis som min kollega Martin är inne på finns här tydliga drag av ANAAL NATHRAKH, även om danskarna är något mer melodiska än sina brittiska kollegor. Inte glödhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Frigid And Spellbound
ARTIST: SPECTRAL WOUND
VALD AV: Fredrik

Robert: Ah! Black metal med rivigt driv, snygga slingor, hygglig produktion och underbart kräkande sång/skrik – kan man önska sig mer? Inte! SPECTRAL WOUND imponerar med sin enkelhet, och levererar en iskall låt som är het i dessa sammanhang!
Martin: Bra driv, och en satans fin atmosfär! Jag gillar den oerhört riviga sången som står i fin kontrast till de mäktiga melodierna. Jag blir taggad på att höra mer, minst sagt!
Amelie: Black metal-skrik med den rätta ångestkänslan. Rytmiskt och melodiskt på ett sätt som gör att jag trivs mycket bra i låten och att den funkar att lyssna på gång efter gång. Vilket inte alltid är fallet med den svartaste svartmetallen. Bra hetta i detta!

LÅTTowers
ARTISTDVNE
VALD AV: Martin

Robert: DVNE (eller Dune, som det ska uttalas – namnet taget från den gamla SciFi-klassikern) är för mig en ny bekantskap, och man slår på stora trumman direkt. Episkt, progressivt, vindlande med drag åt dödshållet. Jag faller inte pladask, men det är ändå bra. Tillräckligt för att jag vill kolla in det här gänget mer.
Fredrik: Nio minuter brukar för mig vara i längsta laget, det är inte många som lyckas hålla mitt intresse så länge. Men DVNE levererar faktiskt med den äran. Towers är ett rätt varierat stycke, utan att för den skull bli spretigt. Här finns såväl melodier som hårt riffande, luftighet såväl som desperat ångest, och framför allt en riktigt bra sånginsats. För mig denna omgångs starkaste kort!
Amelie: En låt att omedelbart gilla från första gången en hör den. Kanske att den bleknar lite här i sällskapet och efter ett försvarligt antal lyssningar, låten är också lite för lång för sitt eget bästa. Långt mer än godkänd är DVNEs Towers men inte så hett som övriga startfältet denna gång.

LÅT: Rossen
ARTIST: HORNDAL
VALD AV: Robert

Fredrik: Man måste ju älska den här produktionen, med stooora pukor och gitarrer där traktordisten på kompgitarren och reverbet på leadgitarren osökt för tankarna till “Wolverine Blues” med ENTOMBED. Låten är inte så tokig den heller, old school-döds med en viss hardcore-vibb i vissa partier, och med en härligt elak signaturslinga. Trivsamt!
Amelie: Debutalbumet Remains kom 2019 och jag gillade mycket det ilsket riviga historieberättandet av bandet som bär namn efter bruksorten vilken är dess ursprung. Singeln Rossen, efter sjön med samma namn, är en signal om att bandet har ännu mycket mer att ge och att det fortfarande glöder hett om HORNDAL som släpper uppföljaren ”Lake Drinker” 8 april. Att se fram emot!
Martin: Får fruktansvärt stark mersmak av den här låten. Känner till HORNDAL sedan innan, och baserat på den här låten så tycker jag att de uppat anten rejält inför den kommande fullängdaren. Underbart driv, massiv ljudbild och en satans pondus. Stekhett!