ARTIST: Kreator TITEL: Krushers OF The World RELEASE: 2026 BOLAG: Nuclear Blast Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Tysklands starkaste thrash metalakt Kreator släpper sitt 16:e album sedan debuten -85, och vare sig omslag, anslag eller innehåll överraskar precis ingen alls.
Som sig bör.
Det här bandet tar man sig inte an för att få sitt lystmäte i konstnärliga progressiva och nyskapande utflykter – hit söker man sig om man vill ha ett knippe anthems som det går att skråla allsång till. Bangers. Gärna med ett extra lyft om de skulle framföras live med eldslågor på scen och konfetti i luften medan hela publiken vevar nävar och mår allmänt gött. Och just det är vad man får på ”Krushers Of The World”, inlindat i en produktion som känns påkostad. Lyx-thrash, skulle vi kunna säga.
Bandets starke man Mille Petrozza har som vanligt sina begränsningar som vokalist, men vet (också som vanligt) att bygga runt dem, och skriva riff kan det här gänget onekligen fortfarande. Skivan är proppfull av dem, men ska man plocka ut ett så lyssnar du på breaket som kommer strax efter 2 minuter av låten Barbarian – det är publikfrieri utan att skämmas… och man sväljer betet varje gång låten rullar. Sami Yli-Sinriö (gitarr), Ventor (trummor) och Frédéric Lecrercq (bas) sitter ihop på ett snyggt och okomplicerat sätt.
10 låtar, från inledande Seven Serpents till avslutande och fina allsångslockande Loyal To The Grave får man, utan att något av spåren faller ur ramen. Tränenpalast (som hämtat sitt namn från Tårarnas Palats som var placerat vid övergång mellan Öst- och Västberlin på den tiden muren fanns) gästas av Britta Görtz (från Hiraes), och det bidrar med tillräcklig variation för att man ska hålla intresset uppe över skivans totala löptid, strax under 45 minuter… dvs precis som väntat. Och som man vill ha sitt Kreator. Vill man veta mer och ha djupare kunskap rekommenderas avsnittet där Mille Petrozza gästar Fredrik Strage och berättar om allt från hur grabbarna i Mayhem fick in honom på att digga Kate Bush (just det kids, samma Kate Bush som med låten Running Up That Hill räddar biffen i populära Stranger Things…) till hur han första gången fick turnera i USA tillsammans med Voivod. Vill man inte veta mer behöver man ju inte det, det är det fina med Kreator. Då kan man bara dra på volymen och headbanga lite…
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Black Matter Manifesto ARTIST: SAMAEL VALD AV: Amelie
Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett! Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt! Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden! Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.
LÅT: Hellbound ARTIST: GAEREA VALD AV: Fredrik S
Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska. Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett! Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör! Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.
LÅT: Tonight We Must Be Warriors ARTIST: AVATAR VALD AV: Fredrik A
Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång… Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga… Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt. Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.
LÅT: Brave New World ARTIST: ROTTEN SOUND VALD AV: Martin
Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett! Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar! Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont. Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?
LÅT: One Last Cry ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert
Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt. Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen. Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga. Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Specter ARTIST: BAD OMENS VALD AV: Amelie
Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt. Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta. Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.
LÅT: Moth Becomes The Flame ARTIST: VOWER VALD AV: Fredrik S
Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt. Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer. Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.
LÅT: Maskirovka ARTIST: AMBUSH VALD AV: Fredrik A
Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett! Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort. Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt. Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!
LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION VALD AV: Martin
Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre. Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på. Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..
LÅT: On Blackened Wings ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert
Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus. Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet. Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det. Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.
ARTIST: Kreator