Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Hot or not? – Augusti 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Crawl
ARTIST: In This Moment
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt generiskt. Jag glömmer bort låten så snart den är över. Iskallt.
Robert: För de som är gamla nog att minnas ”Fem myror är fler än fyra elefanter” så fanns alltid Brasse, Han gjorde roliga saker, som att baka falukorvs-sockerkaka. Det borde bli gott eftersom det bara ”var goda saker i” – ett resonemang som är svagt i sig och bara håller om man faktiskt tycker om de där ingredienserna. I detta fall är det för min del lite tvärtom: ta allt som smakar riktigt illa avseende hårdrock (industriell metall typ Ministry och smak av Nine Inch Nails, pratsång, en gnutta clowneri á la Avatar, psyko-skrik) och mixa ihop det.
Resultatet är kanske det sämsta bidrag jag anser vi haft i hela Hot Or Not’s historia, och faktiskt helt olyssningsbart. Jag har plågat mig igenom hela låten en gång, resterande försök har slutat i att jag kapitulerar och hoppar vidare.
Till min förvåning ser jag att In This Moment verkar ha över 2 miljoner lyssnare på Spotify och vara en erkänd akt (?!?) så det är väl bara att inse – det är länge sen tiden med Brasse och ”Fem myror”…
Jag är sannolikt en dinosaurie som inte fattar grejen, men det är okej. Det här kommer jag aldrig mer i närheten av. Iskallt. Den absoluta nollpunkten.
Fredrik S: In This Moment är trogna sitt koncept, och även om det finns en del styrkor här (produktionen är sedvanligt svulstig, och Maria Brink har en riktigt bra pipa) är låten i sig lite för slätstruken för att riktigt lyfta. Slutklämmen, säg de sista 90 sekunderna, är ganska trivsam, men In This Moment kan absolut bättre än så här. Vilket nu faktiskt hade varit nödvändigt för att nå önskvärd temperatur. Ergo: inte kallt, men rätt svalt.

LÅT: Molecular Conversion
ARTIST: Kim Dracula
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Märklig och månghövdad. Första lyssningen var genomgående positiv med överraskning på överraskning. Men det är inte en låt att lyssna på upprepat antal gånger, jag tröttnar rätt raskt. Hygglig värme ändå på det hela taget.
Martin: En klart intressant låt! Är det originellt? Nja, till stora delar låter detta som ett band som gärna vill vara Tool, men ligger några decennier efter. Som ett fan av blåsinstrument i metal gillar jag verkligen detta inslag och hade gärna sett mer av det. Men mer varmt än kallt det måste jag säga.
Robert: …det här är nästan bara konstigt. Stundtals lite charmigt och eget, men oftast känns det lite sökt, som om konstigheten är själva målet istället för ett resultat av var kreativiteten tar vägen. Nåväl, en klackspark som varken gör av eller till!

LÅT: Red Giant
ARTIST: lapetus
VALD AV: Martin

Robert: Omgångens lysande stjärna. Mörkt, suggestivt, hårt, progressivt, vackert – en låt att drunkna i. Speltiden (närapå 12 minuter) är bara till dess fördel, och det säger kanske det mesta. Hett hett!
Amelie: Om Molecular Conversion är en låt med kort hållbarhet är det snarast det motsatta förhållandet med Iapetus och deras Red Giant. Inslag som först känns störande; att den nästan stannar av helt en bit in, det långa uttonande outrot, den totala längden… ja, varje lyssning maler ner motståndet alltmer  och till slut sitter både delarna och helheten. Hett. (Nå, outrot hade ändock tjänat på att klippas av liiite tidigare!)
Fredrik S: Mycket här som är snyggt! Bra ös i de aggressiva bitarna, särskilt där blastbeats släpps ut på grönbete. Därtill vän skönsång från den kvinnliga rösten, snygga akustiska gitarrer, med mera. Sen är det väl bitvis lite planlöst, låtar på 12 minuter blir ju gärna det. Här skall också sägas att de sista typ två minuterna är helt överflödiga. Icke desto mindre håller detta trivsamt hög temperatur, men hade man kokat ner anrättningen till 6-8 minuter med det mesta av det bästa hade det varit glödhett.

LÅT: Enjoy The View
ARTIST: North Sea Echoes
VALD AV: Robert

Fredrik S: Känns påtagligt 80-tal på något vis, åtminstone om man bortser från en del av synth-effekterna som är mer samtida än så. Elegant refräng, snygg synkoperad stämsång, men överlag en rätt menlöst harmlös låt. Och att gitarrerna har något slags dist gör med nöd och näppe detta till en rocklåt, det är absolut mer av synthpop. Att refrängen ändå funkar, i kombination med bristen på distinkt personlighet, gör att detta stannar på svalt istället för kallare än så. Men inget jag kommer att återkomma till.
Amelie: Högst oförargligt och… ja, vad mer finns att säga? Söt melodi med en ganska gnällig sånginsats. Som sagt, gör inget direkt illa men gör knappas någon glad heller. För mig är detta redigt kallt.
Martin: En trygg, men ack så tråkig musikalisk snuttefilt? Ja, bra nära den beskrivningen kommer detta band som på ett totalt oförargligt vis ser till att fylla ut mellanskiktet när Rix FM försöker vara lite rockigare. Funkar inte alls för mig.

Listor

Hot or not? – Juni 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Crawlers
ARTIST: Sigun
VALD AV: Amelie

Martin: Melodöds med en vilja att vara pampig, nästan symfonisk. Det funkar faktiskt riktigt fint, även om det skaver lite med att det inte är en äkta orkester vi hör. Effektivt och läckert trumspel med snygga växlingar mellan två-takt och halvtakt höjer detta ytterligare. Varmt!
Robert: Märklig låt, detta. Melodöds av rätt basalt snitt i grunden, men ovanpå och i förgrunden tillåts en keyboard lägga slingor och detaljer på ett sätt som mäktar med att vara lika delar irriterande och behållningen av allt. Jag vete fan om det är kallt eller varmt – men det som stannar kvar och fäster i ett brusigt musikutbud är just den där… jävla… slingan…
Fredrik S: Pompös och bitvis Mello-sliskig symfonisk döds med orkestrala inslag. Inte alls helt oävet, det taktfasta drivet får foten att stampa takten lite så där halvt omedvetet/ofrivilligt. Men med undantag för de få, korta tvåtakts-partierna och det genuint mäktiga break-riffet efter 03:45 känns detta lite väl pretentiöst och insmickrande. Så stannar någonstans där vid fingervarmt för mig.

LÅT: Cultures Of Violence
ARTIST: Mire
VALD AV: Fredrik S

Robert: Vibbar av storband som Gojira och Mastodon flimrar förbi i denna dänga från jänkarnas tredje platta. Tyvärr tycker jag att det stannar vid just glimtar av något större, och trots att det är rätt trivsamt så infinner sig inte det där riktiga suget av att få mer av Mire. Ska vi säga ljummet?
Amelie: En låt att nicka med i och en refräng som är ganska klistrig. Helt okej på alla vis men här finns inget som sprakar till. Något saknas för att tända lågan. Ljummet, ändå åt det lite varmare hållet.
Martin: Klart acceptabelt för stunden skulle jag säga, även om det lite väl mycket följer en föreskriven mall som jag inte uppskattar till att börja med. Produktionen är klanderfri och väl lämpad för låten. Det bränner till stundtals, framför allt vid treminutersstrecket, men jag tror inte att det blir nåt mer lyssnat på Mire för min del. Ljummet.

LÅT: Rituals In Thar’amath
ARTIST: Ninth Realm
VALD AV: Martin

Robert: Bäst i omgången, och det med marginal. Den här replokalen ligger förmodligen granne med kaoz, och det känns lite som det håller på att skeva ur lite då och då – fast på ett bra sätt. Jag gillar skarpt trumspelet och hur det är mixat, det känns opolerat på ett mycket passande vis. Hett!
Amelie: Inte illa nånstans. En låt som kan väcka upp motsträviga livsandar och hålla dem levande på övertid. Detta går inte att inte gilla men är kanske inget att direkt sätta guldram kring ändå. God temperatur utan att det riktigt vill bränna till. Varmt+.
Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår, av de jag är satt att ha åsikter om. Kaosigt, skitigt, rått, och tämligen oproducerat. Detta är dock en omständighet som passar denna attityd-stinna häxblandning av old school-döds, thrash, punk och black metal alldeles utmärkt. More is more – detta är hett!

LÅT: Infinite Illumination
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Robert

Martin: Tio år efter debuten ”Chained To Oblivion” är det dags att säga hejdå till Spirit Adrift, vilket känns en smula vemodigt. Har jag gillat allt bandet gjort? Nä, men väldigt mycket. Och jag gillar även detta. En underbar blandning mellan ljuvliga melodier, sväng, tyngd och en djup innerlighet – det är bra som fan. Hett!
Amelie: Älskar introt med akustisk gitarr. Visst bidrar det till att låten sträcker sig över en tidsrymd av nästan åtta minuter. Kan kännas väl utsträckt ibland men som inledande spår på albumet Infinite Illumination känns titellåtens längd väldigt rimlig. Låten avslutas föredömligt. Den stoner/ doom bandet levererar är oftast inte mitt förstahandsval men detta är riktigt varmt.
Fredrik S: Välproducerad på gränsen till vattenkammad ljudbild. En i många stycken ganska trevlig historia, även om åtta minuter är minst två fler än vi behöver. Den avslutande minutens riff är galet snyggt, men som helhet blir låtens mellantempo lite enahanda. Kompetent, men ändå inte särskilt engagerande, blir mitt omdöme.

Listor

Hot or not? – Maj 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Clash Of Forces
ARTIST: Emptiness
VALD AV: Amelie

Martin: Fint skavig och djupt murken dödsig doom. Dubbeltrampet i versen gillar jag skarpt! Sången är rutten på det rätta sättet, och ljudbilden är illasinnad och passar låten väl. Jag blir ganska sugen på att gräva vidare i detta, men helt hundra är inte den här dängan. Ljummen.
Robert: Ganska fin dödsdoom, detta – och föredömligt kort låt för genren. Sure, det får kanske inte blodet att rusa men visst höjs pulsen en del. Varmt!
Fredrik S: Luddig produktion, tämligen jämntjock intensitet, grötig och föga urskiljbar sång, ingen riktig hook. Någonstans under all glädjedödande gyttja finns det blinkningar till akter som Morbid Angel och Cathedral, och det är inte helt oävet. Men temperaturen når likafullt alls inte upp till önskad värme.

LÅT: Revana
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Jag gillar detta. Det må vara igenkännbart och o-unikt men framför allt vokalist-insatsen höjer detta över en mängd annat i genren. Lätt japanskt i tonen. Till skillnad från Martin (nedan) skulle jag boka in bandet som ”gärna, om tid finnes” på festivalen utifrån detta stycke 😊. Det känns fint att nicka med i melodin och det bestående intrycket blir genuint varmt.
Martin: Det ska mycket till för att jag ska gå igång på metalcore, och detta är inte en låt som gör att jag blir så värst sugen på att kolla upp mer av Black Spikes. Låter mest som ett utfyllnadsband som man antingen kan dricka öl till, eller missa på valfri festival. Kallt.
Robert: De anspelar på sin nationalitet, litauiska Black Spikes, och håller sig till modersmålet. Det är ett kul grepp. Tyvärr är musiken ganska basic metalcore, och följer standardmallen. Det kyler ner…

LÅT: Die Ahren Gleich als mit dem Huf
ARTIST: Horn
VALD AV: Martin

Robert: Ah! Black metal modell ”det här har gjorts förut men det är okej ändå”! Horn rör sig i samma fåra som polska Mgla och sina landsmän i Groza – eller för den delen mer sentida Kanonenfieber – och det är ju verkligen inget fel med det. Tremolo, sväng, feeling. Ja tack – värmen stiger helt klart!
Amelie: Utan att vara exceptionellt klickar detta i de rätta boxarna för melodisk svartmetall i historisk/mytologisk tung anda. Och även om google-översättningen av titeln konfunderar; ”öronen är desamma som med hoven” flyter sången väl. Trivsamt med god värme men ingen direkt risk för brännskada.
Fredrik S: Bitvis stämningsfullt, och produktionen känns ganska rätt för stilen.  Första minuterna känner jag att det går liiite för mycket på tomgång, men sen efter ungefär två och en halv minut rasslar det till med lite mer intensitet och råare svärta, vilket är precis vad anrättningen behöver. I slutänden är det ändå inte riktigt ångestladdat eller vackert för att nå kokpunkten, men ändå ganska ledigt det starkaste av de tre bidrag jag tycker till om denna runda. Gott så!

LÅT: One On One
ARTIST: Europe
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, det här var ju en smula frustrerande… Låten är egentligen rätt bra, det finns en snygg melodi i refrängen och ett rätt trivsamt riffande i stora delar av låten, så det skulle kunna vara en rätt slagkraftig dänga, detta. Men produktionen känns lite… tam? Jag får intrycket av att framförandet sker med 85% av fullt engagemang, där det saknas  lite tryck i framför allt sången, men även lite i gitarrer och trummor i refrängen. Med lite mer tryck hade detta varit genuint bra, nu blir det mest en lite urvattnad kopia av vad låten borde ha varit.
Amelie: Jag har aldrig varit helt frälst av Europe, även om man naturligtvis med nöje kunnat gasta med i de där största hitsen vid några glada tillfällen. Detta stycke påverkar mig mycket lite. Är det filmmusik med tanke på introt? – som för övrigt känns konstigt påhängt på resten av låten. Ganska såsigt, trist och kylslaget.
Martin: Inte  helt tokigt detta. Först tänkte jag att låten inte alls var min kopp te, och då gillar jag verkligen Europe. Refrängen, i den mån man kan kalla den det, är den svagaste bandet gjort på bra länge. Att Tempest sjunger den slarvigt som ett ord sänker intrycket av denne annars så grannlaga sångare. Musikaliskt svänger detta riktigt fint. Bra trumspel, och gitarrspelet är ju guld som vanligt. Jag älskar att basen kommer fram så bra. Inte det bästa Europe gjort på långa vägar, men varmt är det i alla fall.