Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

The Ferrymen – One More River To Cross

Lämna en kommentar

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: “One More River To Cross”
RELEASE: 2022
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE FERRYMEN är tillbaka med sitt tredje album, en platta som såklart bjuder mer av samma vara som den sjävbetitlade debuten från 2017 och uppföljaren “A New Evil” från 2019: melodiös, välproducerad hårdrock. Projektet är samma tre genreveteraner, Mike Terrana på trummor, Ronnie Romero på sång och Magnus karlsson på.. ja, allt annat. Gitarr, bas, keyboard men kanske framförallt: hela plattan känns som om det har hans hantverk över sig vad gäller låtsnickeri. I smyg är han ju en av världens främsta kompositörer av denna sorts musik, Magnus, och dessutom med en aldrig sinande produktion som tycks räcka till såväl PRIMAL FEAR, Magnus Karlsson’s FREE FALL, allehanda extraprojekt (de tidiga skivorna med ALLEN/LANDE står mycket högt i kurs hos undertecknad!) och tydligen även THE FERRYMEN. “One More River To Cross” är nämligen en skiva med mycket hög lägstanivå, och en förmåga att klistra sig fast för repetitivt spelande.

Låtar som inledande One Word, titelspåret, The Last Ship eller för den delen episka Morning Star sitter precis där de ska, och är skrivna och arrangerade för att lyfta fram de tre medlemmarnas styrkor på ett alldeles förnämligt sätt. Terranas trumspel är såväl drivet som svängigt, Romeros spänstiga stämband får visa sina höjder vid flera tillfällen och runt allt syr Karlsson riff, solon och en massiv ljudbild. Det är svårt att plocka ut en favorit bland låtmaterialet (möjligen The Last Wave.. eller Hunt Me To The End Of The World.. eller..), vilket också är skivans styrka. Den håller. Hela vägen.

Gillar du klassisk, välproducerad och lättlyssnad melodiös hårdrock så är THE FERRYMEN något du ska kolla in. “One More River To Cross” är dessutom antagligen den starkaste plattan, så du kan lika gärna börja här!

Skivor

Wiegedood – There’s Always Blood At The End Of The Road

Lämna en kommentar

ARTIST: WIEGEDOOD
TITEL: “There Is Always Blood At The End Of The Road”
RELEASE: 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Belgiska WIEGEDOOD släpper sin fjärde skiva, och den första att kliva ur ramarna på inledande trilogin “De Dooden Hebben Het Goed I-III” vad gäller namnet. “There Is Always Blood At The End Of The Road” är inte bara ett riktigt tufft namn på en skiva, det är också mer av den aningen hypnotiska och stundtals nästan mässande black metal den här kärva trion producerar. Ömsom får man en argsint attack där bandet går på med frenesi – nästan ett tordön av soniska krigsförklaringar – och ömsom mässande riff. Knappa 45 minuter lång är plattan, och personligen är det en ganska lagom portion WIEGEDOOD. Inte så mycket att orken tryter, och inte för lite så att det inte hinner bli en bra upplevelse. Allra bäst tycker jag bandet är i låtarna Until It Is Not, Now Will Always Be och Nuages på denna platta, och det beror kanske bara delvis på att det är bra låtsnickeri – kanske är det också för att de ligger i mitten av alstret och då är undertecknad som mest samstämmig med musiken?

Inledande FN SCAR 16 skaver kanske lite då det är som att kasta sig ut för en klippa, på samma sätt som avslutande Carousel också är en stark låt – det är de förresten till stor del alla 9 låtarna – men skaver för att det är på upploppet och uppmärksamheten trubbats lite. Smart i så fall av WIEGEDOOD att lägga de starkaste låtarna i mitten, och en höjdpunkt att se fram mot varje gång skivan spelas.

“There Is Always Blood At The End Of The Road” släpps visserligen på ett kommersiellt starkt bolag i form av Century Media, men det är inte med ett lättlyssnat kommersiellt anslag. Det är mer ett smutsigt finger i ögat och blodig näsa efter ett slagsmål än glättiga och lättillgängliga selfies över den här musiken. Prova!

 

Skivor

Mastodon – Hushed And Grim

Lämna en kommentar

ARTIST: MASTODON
TITEL: “Hushed And Grim”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reprise Records (part of Warner Music Group)

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åttonde studioalbumet från MASTODON är också det mastigaste. “Hushed And Grim” är en dubbelplatta med närapå en och en halv timme musik där bandet påtagligt visar hur pass långt man kommit från den i sammanhanget råbarkade debuten “Remission” för snart 20 år sedan. För egen del är det också den första skivan bandet släppt som jag fått tampas med en bra stund för att komma till tals med, till stora delar för att det är ett stadigt stycke musik att sätta i sig men även för att det totalt sätt är en relativt strömlinjeformad skiva för att vara just MASTODON. Finstämd, till och med.

Indelningen i två delar ger helt naturligt att vi som tillgodogör oss stora delar av vårt dagliga musikaliska intag via fysisk media snarare än strömmande att en del i taget hamnar i fokus. Kanske är det därför den första delen av skivan haft lättare att sätta sig? Klart är i alla fall att där återfinns det personliga favoriterna när det gäller låtmaterialet, från inledande Pain With An Anchor, via läckra The Crux, Sickle And Peace och The Beast till avslutande Teardrinker och Pushing The Tides. Det är mäktigt, och bandet visar verkligen vilket djup de har i sitt kreativa skapande – ett djup vars nivå gör att detta har krävt en hel del varv innan i alla fall den här skribenten känner att han bottnar skapligt. Dessutom är det ofta otroligt vackert. Skört, till och med, och tittar man bakåt på bandets diskografi framstår “Hushed And Grim” helt klart som den mest vemodiga och sorgsna, och den minst arga skivan. Det finns relativt få tillfällen när det liksom brakar loss rejält, och ser man över skivan som helhet så känns det väldigt kontrollerat från start till mål.

Kanske blir det lite mycket av det goda till slut, för även om det fortsätter regna pärlor under den andra halvan av skivan (Gobblers Of Dregs samt en av skivans stökigare spår Savage Lands är väl två utmärkta exempel på det!) så finner jag mig ofta tycka att skivans naturliga slutpunkt hade varit efter magnifika Eyes Of Serpents. Efterföljande Gigantum är nästan irriterande, inte för att den är dålig utan för att jag är mätt på MASTODON efter Eyes Of Serpents. Mätt på ett bra sätt, inte julbords-överflödes-mår illa-mätt.

“Hushed And Grim” är ett statement av Brann Dailor (trummor, sång), Bill Keliher (gitarr), Brent Hinds (gitarr, sång) och Troy Sanders (bas och sång). Det är ett sätt att följa upp 2017 års eminenta “Emperor Of Sand” likväl som det visar på ett band med total insikt om vad man vill åstadkomma samtidigt som man låter kreativiteten och känslorna löpa fria. Det är imponerande.