Alla inlägg av Robert Gustafsson

Iron Maiden – Senjutsu

ARTIST: IRON MAIDEN
TITEL: “Senjutsu”
RELEASE: 2021
BOLAG: Parlophone Records (f.d. EMI, del av Warner Music Group)
Fullängdare
#17
Speltid: 1hr 21 min

SKRIBENT: Martin Bensch
Favoritalbum med Maiden: “Seventh Son Of A Seventh Son”
BETYG: 7/10

Låt mig slå fast att det är alltid trevligt med ett nytt album av IRON MAIDEN, bandet som jag har ett förhållande till sedan jag 1988 köpte “The Number Of The Beast” när jag var 12 år. Att de kommer göra fler hela skivor som är magiska rakt igenom har jag släppt sedan länge – att de når upp till dessa nivåer på ett par eller fler låtar per skiva räcker rätt långt. Som ni förstår så lider även “Senjutsu” av den längdsjuka som samtliga album av bandet har lidit av sedan “Dance Of Death” – där har alla plattor varit på över en timme. Första halvan av “Senjutsu” känns väldigt överflödig, och som gåendes på tomgång. Hade det varit något annat band än MAIDEN så hade jag lessnat rakt av, men nu är det ju MAIDEN och de har en ganska hög lägstanivå att komma undan med en halvseg öppnare som titelspåret faktiskt är. Ett schysst gitarrsolo dock.

Nä, det är andra halvan av skivan som visar att bandet fortfarande är mäktigt till stordåd. Om ni kan köpa att Darkest Hour  har gjorts av Bruce Dickinson på en soloplatta så är den så satans bra i MAIDENs version att det är njutning rakt av. Efterföljande Death Of The Celts är en mycket snygg nickning till The Clansman på “Virtual XI”. Ett helt underbart gungande sväng med mycket vackra och fina melodier gör den här låten till en blivande favorit även live. The Parchment har en inte lika given självklarhet. Det finns andra band som lirar mellanösterninspirerad metal bättre, men detta låter ändå MAIDEN på ett sympatiskt sätt.

Avslutande Hell On Earth tar dock priset som den bästa låten på skivan. Jag är faktiskt beredd att gå så långt som att säga att det kan vara en av de bästa låtarna bandet gjort på bra länge. Introt får mig att tänka på musiken till John Carpenters “Flykten från New York” lirat på gitarr. Oerhört effektfullt och episkt. Snyggt sammanslingrande gitarrer med Bruces sång och mer än lovligt snygga nickningar till Powerslave vid 8-minutersstrecket gör att jag går igång rejält på detta.

“Senjutsu” kommer inte hamna på min årsbästalista, men den är ändå bra – det är ju MAIDEN vi pratar om – och att ett band fortfarande kan hänföra stundtals på det här sättet på sitt 17:e album i karriären – det är tillräckligt imponerande för att jag ska ta fram betygssjuan.

SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Favoritalbum med Maiden: “Iron Maiden” (den nordamerikanska utgåvan, där Sanctuary är med)
BETYG: 6/10

Att som metalhead recensera IRON MAIDEN måste väl vara lite som att som bokstavstroende kristen recensera Gamla Testamentet? Å andra sidan måste väl det här med att släppa nytt när man har den katalog Maiden har vara lite som att vara Gud, och släppa nya budord som uppföljare till de tio. Det är således med en antydan av skräckblandad förtjusning jag tar mig an “Senjutsu” – kommer jag att behöva svära i kyrkan…?

Jo, men lite, faktiskt. Och då är “Senjutsu” absolut ingen dålig skiva. IRON MAIDEN skall ha cred för att de vågar ta ut svängarna lite, det är en skiva med nerslag i lite olika stilar utan att för den skull tappa bandets själ. Inledande titelspåret och efterföljande Stratego är rätt pompösa, även om den senare har den karaktäristiska galopp-rytmen. The Writing On The Wall har en väldigt behaglig western-vibb, som vore låten en bortglömd del av soundtracket till “Young Guns”, och en påtagligt betvingande refräng. Lost In A Lost World är länge flummigt drömsk, sedan bitvis närmast punkpoppig till sitt sound. Exakt 3:08 in på The Time Machine kommer skivans mest klassiskt ringande Maiden-lick, medan Darkest Hour är en tvättäkta – och ganska fin – powerballad. The Parchment? Tja, hej och välkommen till orienten och dess frygiska skalor!

Ni fattar, det spretar lite, men på ett ganska charmigt (och trots allt som helhet ändå tillräckligt sammanhängande) vis. Därmed inte sagt att skivan är utan brister och skavanker. Stundvis är Bruce Dickinson fortfarande en galet bra hårdrocks-sångare, bitvis hörs det (lite för) bra att han trots allt hunnit bli 63. Hans röst har hållit bättre än för de flesta i hans ålder, men ibland skaver det allt lite att den inte riktigt har samma kraft och säkerhet som förr om åren. Sen har vi ju också det där med att snittlängden på låtarna är två och en halv mansålder… Okej, inte riktigt, kanske, men hälften av de tio spåren är över åtta minuter långa, två till över sju, och starkt är inte materialet att det är nödvändigt. Bitvis blir jag rejält rastlös över det planlösa tuggandet.

Så, hur sammanfattar vi då detta hårdrockens evangelium som en Maiden-platta trots allt är? Det är en fullt godkänd skiva, med en hel del fina glimtar av skickligt låtslöjdande. Men det är långt ifrån en given del av ett kanon, ingen klassiker i vardande. För den brännande frågan går så klart inte att ducka: Hur många av dessa låtar hade haft en chans att platsa på “A Real Dead One”?

En, max två. The Writing On The Wall och Stratego har åtminstone i närheten av den allsångs-faktorn, utan att för den skull vara säkra på att kvala in, men där stannar det också.

SKRIBENT: Amelie Schenström
Favoritalbum med Maiden: “The Number of The Beast”
BETYG: 7/10

IRON MAIDEN är ett band vars musik jag älskar på ett helt okomplicerat sätt. De har ”alltid” funnits där, alltid varit bra och alltid fyllt på med nytt i ojämna skopor under mer än 40 år, fatta 40 år! Sympatisk musik, sympatiskt band rakt igenom. Och som grädde på moset övernaturligt bra live, kanske det band som jag sett flest gånger av alla.

Precis så okomplicerat är det också att ta till sig och älska nya albumet. Behöver egentligen inte lyssna på hela plattan för att veta ”det här är MAIDEN, jag kommer att gilla det”. Nåja, lite överdrivet men i princip. ”Senjutsu” är inte det allra bästa som Iron MAIDEN gjort nej, men svarar helt upp mot behovet av påfyllnad av nytt fint material från ett älskat band. Bäst är de riktiga tunga bestarna som The Parchment, Death Of The Celts och Hell On Earth. Men det finns också dängor med gott lynne som kommer kunna få en publik att skråla i allsång, kanske ingen Run To The Hills eller Fear Of The Dark men gott nog. Jag är nöjd med vad vi fått från veteranmästarna.

SKRIBENT: Robert Gustafsson
Favoritalbum med Maiden: “Powerslave”
BETYG: 8/10

Peppen när Maiden släpper nytt? Alltid giganorm! 2021 års “Senjutsu” är inget undantag, även om förväntningarna inte längre ligger på världsdominans – därtill är bandets backkatalog och historia helt enkelt för bländande för att det ska gå att överträffa. Dessutom är bandet på ålderns höst – Bruce Dickinsons karakteristiska röst är liiiite raspigare och någon oktav lägre, bandet kan ibland nästan gå vilse i sin strävan att låta alla tre gitarristerna komma till tals – men… vafaaaan? Det är IRON MAIDEN vi snackar om, och när de går på halvfart springer de ändå om de flesta!

Precis som förra given “The Book Of Souls” (och ja, i stort sett alla skivor efter Dickinsons återkomst med ruggigt starka “Brave New World”) så är detta en fullmatad platta. Så fullmatad att den inte ryms på en disc utan kommer som dubbelutgåva för att kunna ackommodera dryga 81 minuter musik. Det betyder att det inte bara är guldkorn som skakats ner i säcken denna vända, och jag är personligen relativt tveksam till exempelvis singeln The Writing On The Wall som är ett av de svagare spåren på plattan. Bättre smakar då en relativt rak rocklåt som Days Of Future Past eller mäktigt episka spår som Lost In A Lost World, Death Of The Celts, Darkest Hour eller avslutande Hell On Earth.

“Senjutsu” är inte lika stark som förra skivan men väl på par med sentida plattor som “A Matter Of Life And Death”, “The Final Frontier” eller för all del “Dance Of Death” – en skiva som man får lite samma vibbar av. Den där plattan som ska följa upp en överraskningsbra giv, och som är bra men inte magisk. Att betygsåttan åker fram är ändå givet, speciellt om man som undertecknad sitter och myser med deluxe-extra-allt-utgåvan. Bara förpackningen väger upp från eventuella lägre betyg eftersom… ja.. det är ju Maiden. What’s not to like?

Carcolh – The Life And Works Of Death

ARTIST: CARCOLH
TITEL: “The Life And Works Of Death”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sleeping Church Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska CARCOLH är åter med sin andra platta “The Life And Works Of Death”, och för oss som gillade debuten “Rising Sons Of Saturn” från 2018 så väntar mer av samma vara – dvs doom metal. Bandet sträcker sin musik från relativt långsam och lite släpig doom till mer snärtig sådan, där de i sina snabbare moment minner en hel del om gamla BLACK SABBATH. Personligen föredrar jag bandet i det spektrat, och tycker därför att öppningslåten From Dark Ages They Came är ett lite svårt val, men det är såklart  en smaksak. Nu får man dock ca 2 minuter rätt långsam inledning som man behöver orka förbi om man inte är lagd åt just den sortens doom – men det är klart värt det. Den här skivan bjuder nämligen på riktigt fina höjdpunkter under resans gång!

CARCOLH är en kvintett bestående av Quentin Aberne & Olivier Blanc på gitarr, Benoit Senon  bakom trummorna, Mathieu Vicens på bas och Sébastien Fanton på sång, och den sättningen känns stabil och kompetent. Bandets namn är hämtat från en mytisk varelse i fransk folksägen, en varelse som kan liknas vid en stor snigel och som fick en egen låt på förra plattan (Dragonsnail). Det saknas denna gång, men det gör inget då bandet kompenserar med låtar som Works Of Death, When The Embers Light The Way och The Blind Godess.

Detta är knappast originell eller nyskapande musik, men CARCOLH levererar bra, och för oss som har en soft spot för gamla SABBATH-vibbar (vem har inte det?) så är det ett givet köp!

Hot or not? – Augusti 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Gentle Touch Of Humanity
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: En fantastiskt ödesmättad och drabbande låt.  Mittensjoket med faktiska citat funkar otroligt bra och förstärker låtens allvar. Solot vid treminutersstrecket är magiskt bra i sin enkelhet. Stekhett!
Robert: Vi brukar inte klicka, jag och WORMWOOD. Därtill blandar de gnistrande briljans med kattguld för ofta, och detta är inget undantag. Konstpausen efter frasen “and then there were silence”, PINK FLOYD-solot och avslutningen? Geni. Stycket i mitten med inspelade röster, det som är trist första gången och fullkomligt förödande ju fler gånger man tvnigas genomlida det sen? Motsatsen. Detta är ännu en låt i raden som gör mig opepp på bandet, trots brännheta fläckar stundtals.
Fredrik: Det är lustigt hur olika det kan vara ibland. Jag noterade min skribentkollega Martins ord här ovan, om hur mittenpartiet med nyhetsuppläsar-röster enligt honom verkligen fungerar. I mina öron är det partiet vad som drar ner låten från lysande till bara riktigt, riktigt bra. Det är ett varierat, vackert, mörkt och mäktigt stycke, men energitappet som uppstår när det bara pratas i två hela minuter kostar lite för mycket. I övrigt är detta en ack så vacker – i brist på bättre uttryck – black metal-ballad…

LÅT: Edict
ARTIST: Genus Ordinis Dei
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”O nej, nu blir det krigsmetal a la SABATON” var mitt första intryck när Edict drar igång. Det italienska bandet bjuder dock mer variation än så och refrängen hakar fast med det snaraste. Som den del i en rockopera detta tydligen är så blir det stort, pampigt och mäktigt – ja ibland nästan övermäktigt. Glöden är på gränsen mellan att kvävas och fatta eld på riktigt.
Martin: Det finns mängder av dylika låtar, men jag tycker ändå att detta har viss charm. Inte så att jag skulle stå ut med en hel skiva, konceptet är redan nu uttjatat och jag skulle sannolikt ha tröttnat ganska raskt, men som enskild låt funkar detta helt okej.
Robert: Kan man få DIMMU BORGIR att framstå som minimalistiska så har man ett fläskigt sound, den saken är säker! Bombastiskt är bara förnamnet, och det är tydligt att detta är en liten del taget ur sitt sammanhang. Den här låten funkar för mig!


LÅT: Revolution In Limbo
ARTIST: Between The Buried And Me
VALD AV: Martin

Robert: När BETWEEN THE BURIED AND ME är bra så är de otroligt bra, men ibland kan de liksom gå vilse i sina egna kreativa konstnärssjälar. Den hår låten lyckas bjuda på båda dessa sidor av bandet, och jag måste erkänna att den totalt utflippade andra delen av låten tappar mig…
Fredrik: Nio spretiga och till slut ganska långa minuter, trots att här finns en hel del godis. Partiet som börjar vid 02:15 är löjligt elegant, och stycket som följer angenämt brutalt. De närmast latino-inspirerade rytmerna från 05:45 och framåt är oväntat coola och osar av SANTANA. Men i slutänden finns det inget som håller ihop denna schizofrena rock-opera till en fungerande låt.
Amelie: Förvirringen är nästan total. Vad är det jag lyssnar på? En misslyckad mashup av två, tre olika låtar? Jag är väl med någorlunda fram till 5:50 ungefär – sen fattar jag ingenting. Det kan visst vara ok att blanda totalt olika stilar, tänk t.ex. ZEAL & ARDOR, men det här blir bara alltför mycket, håller på alltför länge och svalnar alltför fort. Det funkar inte för mig.

LÅT: Revert
ARTIST: Profiler
VALD AV: Robert

Fredrik: Skönt intro, och en överlag hyggligt trivsam låt, dock med ett bitvis väldigt 00-talsdaterat sound. Jag gissar att medlemmarna i PROFILER har lyssnat en hel del på LINKIN PARK och kanske en smula på PORT NOIR. Inte alls oävet, det är snyggt och välproducerat, men kanske utan den där riktiga hooken.
Amelie: Överraskningsval från Robert! Aldrig hört talas om bandet och mycket sparsamt med info på nätet. Låten har kraftig dragning till rap / nu metal och ja, jag finner mig vara med på noterna mer än jag kanske väntade mig. Skön rensång och ”lagom” desperat skriksång. Sympatisk text som också bidrar till att höja temperaturen.
Martin: Behöver nu-metal återuppväckas? Frågar ni mig så är svaret nej, och PROFILER kommer inte att få mig att ändra åsikt hur välproducerat detta ändå är. Berör ytterst lite.