Etikettarkiv: Harakiri For The Sky

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka “herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. “Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller “Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet “Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan “But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut “Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite “leftovers” från plattan “Strength” och släppte dem som en EP med namnet “Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. “Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. “Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken “Lotus” och “Imperial”. Men “Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från “hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till “herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om “The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men “Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. “Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på “Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren “Afterburner” (2019) och “Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta “Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Dödsrit – Mortal Coil

ARTIST: DÖDSRIT
TITEL: “Mortal Coil”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Wolves Of Hades Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vet man inte bättre kan man tro att detta är en lättlyssnad skiva, speciellt om man låter sig luras lite av inledningen på öppningsspåret The Third Door. Det är ganska luftig och episk black metal som minner om band som NUMENOREAN och HARAKIRI FOR THE SKY, men det är en skimär. “Mortal Coil”s sanna väsen är mörker, svårgenomträngligt mörker. Det är en mix av black, doom och döds där exempelvis just The Third Door breder ut sig på dryga 11 minuter.

Totalt innehåller skivan bara 4 spår, men det är tungviktare samtliga så det räcker precis lagom. DÖDSRIT består av Christoffer Öster (gitarr & sång), Georgios Maxouris (gitarr & sång), Jelle Soolsma (bas) och Brendan Duffy (trummor) och man levererar med denna sin andra skiva en urstark historia som inte är till för vem som helst. Den kräver en aning tillvänjning och erfarenhet av hård, desperat musik med skriksång. för att den ska träffa rätt. För den som följer det spåret är det dock en fantastisk kompanjon då skivan saknar svaga punkter överhuvudtaget.

Bästa låten heter Shallow Graves, ett spår som tillhör årets bästa såhär långt – speciellt om man kan lägga vantarna på texten och följa med samtidigt. Även avslutande Apathetic Tongues bör nämnas, men det innebär samtidigt att vi räknat upp i stort sett hela plattan i den här recensionen och snarast får konstatera att det är helheten som är styrkan.

DÖDSRIT är kanske inte musik för alla, men rekommenderas mycket starkt för dig känner dig lockad av mörkret.