Etikettarkiv: VAK

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka “herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. “Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller “Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet “Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan “But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut “Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite “leftovers” från plattan “Strength” och släppte dem som en EP med namnet “Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. “Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder “I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är “Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års “From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera “en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat “Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen “Rituals” och “Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album att återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med “Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med “Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två versioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och “Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års “The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet “Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet “Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers “tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas “over-” och “underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin “ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på “Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…

…kom albumet “Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets “Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets “Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!

WeRock this Christmas – lucka 1

Ho, ho, ho, nu lackar det mot jul!

Det må vara kallt och ruggigt ute, men i sinnet brukar lite extra värme gentemot nära och kära infinna sig när dopparedan drar närmare. Då vi här på WeRock givetvis håller er läsare kära, vill vi så klart ge er lite hårda klappar nu så här i juletid.

Varje dag kommer vi därför att ha en lucköppning, där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra bra låt från året som gått. För ärligt talat, det finns väl få bättre sätt att runda av året än till ackompanjemang av dess allra finaste hårda musik, eller hur?

Time to sleigh!

01 December

Midvinternattens köld är hård
och stilla fruset vårt vatten.
Ingen sover på våran gård
när fjäderfän härjar i natten.

Månen gör sin tysta sak,
snön lyser vit över is och vak.
Snön lyser vit på taken,
endast skräcken är vaken.

ÖPPNA LUCKA 1 HÄR!