Etikettarkiv: Kataklysm

Årsbästalista 2018 – Amelie

Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!

Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!

Topp 10 album

10. TRIBULATION – Down Below
TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.

9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn

Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.

8. COHEED & CAMBRIA – Vaxis – Act 1: The Unheavenly Creatures

Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.

7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse

Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.

6. VREID – Lifehunger

Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.

5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself

Filosofiska frågor väl bearbetade med  melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde.  Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.

4. ENGEL – Abandon All Hope

Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.

3. CRASH NOMADA – S/T

Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.

2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)

Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocratordär “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.

1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.

“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood

Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.

Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir
Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!

Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp –  vi behöver det.

Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.

Årets festival – Borgholm Brinner
IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).

En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!

Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock
Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…

GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!

Live: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit på Trädgårn

ARTIST: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: 06 november, 2018

Är det möjligt att få Keith Richards att se förhållandevis ung och fräsch ut, och ändå ha kraft och energi nog för att kuva publiken i metalstaden Göteborg? Peter Tägtgren, frontman i HYPOCRISY, har denna afton i alla fall bestämt sig för att ge det hela ett försök – på båda punkterna…

“Det här gör vi för dig”. Maurizio Iacono, frontman i KATAKLYSM, pekar på en kille långt fram i publiken. Han vänder sig sedan till oss övriga: “Den här snubben är helt otrolig. Vart vi än lirar i Europa dyker han upp på våra gig”. Iacono vänder åter uppmärksamheten mot föremålet för sin tacksamhet, och fortsätter: “Men ikväll spelar vi på din hemmaplan, och det är coolt som fan. Tack till dig, och tack till alla er andra med som har kommit hit. Det är tisdag, och det finns säkert tusen andra saker ni hade kunnat välja att göra, men ni kom hit. Jag är så väldigt tacksam för det. Nu tar vi och gör en lördag av det här, eller hur?”

Kvällens musikaliska upplevelse har för min del börjat ungefär en timme innan Iacono uttrycker sin tacksamhet, en bit in på supportakten THE SPIRITs set. Deras atmosfäriska och tempostarka black metal är inte alls oäven, låtar som Cross The Bridge To Eternity och The Clouds Of Damnation är riktigt starka kort. Tyskarna lider dock något av vissa rundgångsproblem, samt av att lokalen är ganska så glest befolkad så här tidigt på kvällen. Ändå en fullt habil insats, och fans av t.ex. DISSECTION och NECROPHOBIC torde gilla vad de finner om de tar sig tiden att upptäcka förra årets skivsläpp “Sounds From The Vortex”.

THE SPIRIT hade förtjänat en större publik.

Sedan är det dags för den första av kvällens två co-headliners, rutinerade kanadensarna KATAKLYSM. Lokalen är fortfarande något glest befolkad, och publiken därav kanske en aning hämmad när bandet startar upp med Narcissist och The Black Sheep. Den enda som så långt svettas på allvar är trummisen Olivier Beaudoin, som hamrar loss på skinnen med den äran. I övrigt är det inte alltför mycket rörelse på golvet framför scenen. Iacono och hans anhang är dock rutinerade herrar, och vet att mangla loss med gott engagemang trots viss uppförsbacke.

KATAKLYSM jobbar på…

Det är här sångaren uttrycker sin tacksamhet över att vi ändå trots allt är där. Kanske lossar detta på lite knutar, eller så beror det på något annat, men under några av de följande låtarna så som Guillotine och 10 Seconds From The End kommer åtminstone en liten mosh pit igång framför scenen. Personligen  föredrar jag kanadensarnas tyngre artilleri, varför ett snart följande spår som Crippled & Broken gör mer för mitt rörelsemönster. Efter denna blypärla är det dags för ett litet pep talk igen, där Iacono talar en stund om vikten av att vi vågar vara oss själva, och att vi aldrig skall ändra på oss för att göra andra till lags. Denna pitch leder logiskt nog till Outsiders, och här någonstans börjar KATAKLYSM på allvar vinna över publiken på sin sida.

Montreal-sönerna avslutar en kort stund senare tungt och snyggt med trion …And Then I Saw Blood, Blood In Heaven och At The Edge Of The World. Genuint höga höjder når spelningen aldrig, det är en något för gles och återhållsam publik för det. KATAKLYSM skall ändå ha heder av sin arbetsinsats, där man tuggar på och headbangar loss setet igenom som de rutinerade proffs man är.

…och tar till slut något av en arbetsseger.

“Knulla!”.  Under soundcheck inför HYPOCRISY skyms hela scenen av ett stort draperi, varför gentlemannen (?) som testar sångmicken drar till med ett nyskapande ordval istället för det sedvanliga “one, two, check!”. Några fniss från publiken, och medan även jag ler åt det prepubertala i det hela tänker jag att det skulle kunna vara Herr Hypocricy själv, Peter Tägtgren, som spexar där bakom skynket. Han är ju trots allt en filur med mycket glimt i ögat – och än mer alkohol i levern – om man skall tro intervjuer med de som varit på turné med honom.

När Ludvika-sonen med anhang äntrar scenen är det inför ett nu något mer välfyllt Trädgårn. Det är fortfarande inte riktigt så där fullt som man idealt skulle önska, men luften är ändå genuint varm och doftar vagt av svett, öl och höga förväntningar. Fractured Millenium inleder, följd av snabba men melodiska Valley Of The Damned. Publiken är nu bättre med på noterna än under KATAKLYSM, och under fjärde låten ut, Adjusting The Sun, tar tillställningen fart på riktigt. Extra beröm här till Mikael Hedlund, som trakterar sin bas på ett imponerande sätt!

“Hej, får det vara en kopp blackened death?”

Skojfriske Tägtgren drar sedan ett minst sagt lakoniskt sakligt mellansnack, när han konstaterat att “vi tänkte egentligen mest köra, bara, och inte snacka så jävla mycket, det finns ändå inte så mycket att säga”.  Efter dessa poetiskt torftiga ord följer svulstiga Eraser, innan det tas en ny paus, den här gången påtvingad av något slags tekniska problem, möjligen med medhörningen. Några lite äldre spår betas sedan av, innan tekniken på nytt verkar spöka något. En tekniker rusar in och byter Tägtgrens sångmick, varpå dalaspjuvern med gitarren i högsta (yx)hugg låtsas jaga den stackars teknikern av scenen.

Just Tägtgrens energi och uppenbara glädje över att stå på scen är smittande. Det är som tidigare nämnt ingen hemlighet att han har levt rätt hårt under många av sina likaledes många turnéer med HYPOCRISY och PAIN, och visst ser han vid en första anblick rätt sliten ut. Men det är verkligen inget som märks i framförandet han (och hans bandkamrater) bjuder på denna kväll. Närvaron och energin är påtaglig, och jag slås av hur sömlöst och snyggt Tägtgren växlar mellan ångestladdade, högfrekventa skrik och gutturalt, mörkt helvetesgrowlande.

Tägtgren & Co trivs i mysbelysningen.

Från Fire In The Sky och framåt är giggets andra halva habil utan att vara golvande – fram tills det ordinarie setet avslutas med The Final Chapter. Denna låt finner jag personligen inte vara överdrivet stark på skiva, men i suggestiv och rökinsvept livetappning blir det en fullständigt hypnotisk upplevelse, förmodligen kvällens höjdpunkt. Gåshudsvarning här, faktiskt. Efter en därefter närmast symboliskt kort sorti från scen återvänder HYPOCRISY och river av elakt eleganta Roswell 47 som extranummer, en snygg punkt för kvällens musicerande.

Sammantaget är det en hyggligt lyckad kväll, den något för blygsamma publiksiffran till trots. Det jag personligen saknade i setlistorna var Taking The World By Storm med KATAKLYSM och något/några spår från “The Fourth Dimension” (1994) med HYPOCRISY. Ack, tänk att ha fått höra Reborn eller Reincarnation live igen! Sist just detta begav sig för undertecknad var i Grängesbergs Folkets Park 1994, när den plattan var nysläppt. Då var jag 17 år gammal, och likt den tonåring jag då var hugger jag nu snabbt ett av de plektrum Tägtgren efter gigget kastar ut i publiken. Vissa gamla hjältar måste få fortsätta vara sådana – även om de ser ut som Keith Richards…

Evigt unga, evighetsrutinerade HYPOCRISY in action. Bang those heads, boys!