Etikettarkiv: Dimmu Borgir

Årsbästalista 2018 – Amelie

Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!

Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!

Topp 10 album

10. TRIBULATION – Down Below
TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet ”The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med ”Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.

9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn

Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) ”The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.

8. COHEED & CAMBRIA – Vaxis – Act 1: The Unheavenly Creatures

Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med ”The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.

7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse

Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. ”Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års ”The Wild Hunt”.

6. VREID – Lifehunger

Norges ”alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given ”Sólverv” men ändock med mycket gott gry.

5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself

Filosofiska frågor väl bearbetade med  melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i ”To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att ”alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde.  Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.

4. ENGEL – Abandon All Hope

Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. ”Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med ”Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. ”Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.

3. CRASH NOMADA – S/T

Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.

2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)

Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv ”The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocratordär ”havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.

1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.

”Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på ”rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood

Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.

Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir
Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs ”Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet ”The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!

Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp –  vi behöver det.

Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.

Årets festival – Borgholm Brinner
IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).

En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!

Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock
Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…

GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!

Dimmu Borgir – Eonian

ARTIST: DIMMU BORGIR
TITEL: ”Eonian”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Sentida DIMMU BORGIR kräver egentligen ett initialt vägval av dig som lyssnare. Ska du 1) skrika och bråka för att det inte är ”old school trve black metal á la skandinavien”, eller 2) skiter i historien och väljer att lyssna på musiken som den levereras? Gissningsvis anser de flesta som vill att DIMMU BORGIR ska vara som förr att de senare alstren är rätt trista, för även om bandet väl aldrig varit ett av de där farligaste norska monsterbanden, och alltid haft det episka och lite teatraliska draget som sitt signum så är det helt klart mindre aggressivt nu för tiden. I fokus står snarare körer, orkestrar, stora refränger som funkar lika bra på en teaterscen som i bandets musik. Någonstans vid ”In Sorte Diaboli” från 2007 så styrde bandet helt enkelt in skutan i de vatten man själva ville segla, och det innebär att förhållningssättet ”det behöver inte vara en gitarr som framför ett riff” styr. Det som är rätt för låten är rätt för låten.

För de fans och lyssnare som vill ha bra musik och inte låter sig fastna i de nostalgiska krokarna  så bjuder däremot Shagrat, Silenoz och Galder på smaskiga godsaker. Förra skivan ”Abrahadabra” (2010)  var långt dragen åt det episka, och för egen del tycker jag den är fantastisk. Nu, åtta år senare, svänger ”Eonian” tillbaka en liten bit mot hårdheten, och resultatet är kanske bandets starkaste alster så här långt. Antalet låtar där bandet bjuder på löjligt starka refränger, allsångskörer eller drivna och svängiga verser äro legio. Interdimensional Summit. Ætheric . Lightbringer. I Am Sovereign. Council Of Wolves And Snakes. Alpha Aeon Omega. The Unveiling. Närapå varenda låt växer med antalet lyssningar, speciellt om du har förmånen att lyssna på den här musiken i en påkostad anläggning.

DIMMU BORGIR går sina egna vägar. Personligen gillar jag deras vägval, och låter ”Eonian” ta plats i spelaren… på repeat.

Dimmu Borgir- Forces Of The Northern Night

ARTIST: Dimmu Borgir
TITEL: Forces Of The Northern Night
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hårdrock och klassisk musik har alltid haft en flirt med varandra, och att mer eller mindre etablerade akter inom hårdrocken spelar in sessioner med full orkester och kör är faktiskt inte helt ovanligt. Få, om något, band har dock samma förutsättningar som norska black metal-giganterna DIMMU BORGIR, då bandets musik alltid haft ett episkt och storslaget anslag (hell, de senaste släppen känns ju nästan specialskrivna för att framföras med full uppbackning av ett par hundra man på scen!), och att bandet därför gör slag i saken och bjuder in till en helkväll på Oslo Spectrum känns fullständigt logiskt. Med sig har man The Norwegian Radio Orchestra & Choir, och resultatet är en liverelease som innehåller såväl bildmaterial som dubbla CD. Den här recensionen är enbart byggd på ljudet, undertecknad har i skrivande stund valt att inte se konserten på film helt enkelt eftersom… ja… alla konsert-DVD’er som köps har en tendens att spelas en gång på sin höjd, medan ljudspåret går på repeat och i detta fallet fick snålheten styra. Inköp gjordes således enbart av själva dubbel-CD. Du får leva med det helt enkelt.

Musikaliskt får man ett skönt potpurri av bandets stora stunder, men tyngdpunkten ligger helt klart på sentida material. Föga förvånande, då i stort alla spår från ”Abrahadabra” känns mer eller mindre skrivna med ett sådant här tillfälle i åsyn, och det är också en del av skivans svaghet – det blir liksom lite för.. perfekt. För väntat. Att spår som Dimmu Borgir, Born Trecherous, Gateways eller The Serpentine Offering fungerar alldeles utmärkt (ja, nästan kräver!) ett storvulet anslag i form av orkester och kör vet vi ju och det förtar nästan en del av charmen. Låtarna är helt enkelt nästan FÖR lika sina original och inget oväntat bjuds. Visst blandar man med mer oväntade akter som Vredesbyrd eller Progenies Of the Great Apocalypse, men överlag är ”Forces OF The Northern Night” en uppvisning av ett band som har full kontroll på allt.  DIMMU BORGIR bestämmer takt, ton och låtar och ges här chansen att verkligen fläska på i all sin prakt.

Det är helt enkelt storslaget mäktigt, och trots att man liksom vill klaga lite på det närmast perfekta ljudet, det uppenbara låtvalet och det fläckfria framförandet så faller ganska snabbt sådana futtiga invändningar kort. Detta är en jäkla bra liveskiva, och det är bara att lyfta på hatten och tacka DIMMU BORGIR och The Norwegian Orchestra & Choir för uppvisningen. Tänk om ett band som METALLICA visste att man kunde gifta sin musik med en riktig orkester på det här sättet…