Etikettarkiv: Watain

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den “korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. “Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets “But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. “Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan “Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet “hypnotiskt”, “”blytung doom metal” och “melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med “Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. “Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest “Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan “Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska “riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!

Watain – The Agony & Ecstasy of Watain

ARTIST: Watain
TITEL: The Agony & Ecstasy Of Watain
RELEASE: 29/4 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är väl lika bra att jag säger det direkt: Det här är den bästa skivan WATAIN har gjort sedan “Lawless Darkness”. Det känns helt fantastiskt att bli så uppläxad av ett band som jag trodde hade sina bästa dagar bakom sig. Ack, vad man kan bedra sig.

Jag vet inte om min magkänsla stämmer, men det känns som att WATAIN har hittat tillbaka till vad det nu var som gjorde bandet så oerhört bra i början av sin karriär. Här finns de episka katedralbyggena till låtar. Inledande trion (Ecstasies In The Night Infinite, The Howling och Serimosa) visar med en otrolig variationsrikedom på vad bandet är kapabla till. Riffen, rytmiken och kanske viktigast – stämningen. Mer än någonting annat så är det detta som drar mig tillbaka till den här skivan gång efter annan.

Ni kanske tycker att jag är orättvis mot WATAIN, då “The Wild Hunt” och “Trident Wolf Eclipse” var helt habila skivor? Jag skulle snarare säga att det är WATAIN själva som har satt sin kravbild så oerhört strängt för sitt eget skapande att andra black metalband gång efter andra får se sig själva krälande i stoftet då det alltid finns någon eller några detaljer som inte skaver på rätt sätt. Då kan det bli så att även WATAIN själva inte hela tiden når upp till de nivåer bandet är kapabelt till.

Här kan vi kasta alla sådana farhågor över bord – med en förfärande stringens pulvriserar bandet alla högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.