Etikettarkiv: Watain

Hot or not? – Februari 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Tamashii No Houkai
ARTIST: Ibaraki
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta älskar jag! Matt Heafy från TRIVIUM i sitt nya projekt IBARAKI och under sitt hela japansk-amerikanska födelsenamn Matthew Kiichi Heafy. Norska Ihsahn producerar och medverkar här med ett gitarrsolo men det är Kiichi som står för det vokala rakt igenom, läckert. Hade någon beskrivit projektet för mig innan hade jag kanske skakat på huvudet men detta ska tas in rakt genom öra och hjärta. Glödhett!
Martin:  Bra – slår Heafys huvudband TRIVIUM med hästlängder. Har närvaro, känsla och ett engagemang som är svårslaget i mitt tycke. Jag är inte helt tagen av partiet med rensång, men hatar det inte heller. Blandat för mig – ljummet med dragning till varmt.
Robert: Detta var härligt! utan att ha koll på bandet och dess bakgrund sedan innan konstaterar jag att musiken är skönt tung och ilsken – det är bara rensången jag egentligen inte kommer överens med – och det var nog bra. Hade jag i förväg vetat att det var TRIVIUMS Matt Heafy som stod bakom det hela hade risken för snabbt avfärdande varit överhängande. Där ser man hur det kan bli när ens förutfattade meningar utmanas!

LÅT: Hate Über Alles
ARTIST: Kreator
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag och den här typen av mittenfåre-metal har väl egentligen vuxit isär över åren, och det är sällan nuförtiden jag hör thrash som verkligen kittlar min musiknerv. Jag kan inte påstå att KREATOR lyckas fullt ut här, de heller, men man måste ge dem att de skruvat ihop en ruggigt trallvänlig refräng. I den turboladdade avslutnings-versionen av denna refräng är drivet väldigt påtagligt och svårt att värja sig mot, stilpoäng för det.
Amelie: Nja… alltså, de tyska thrashlegenderna har egentligen aldrig varit min grej, även om jag imponerades av KREATORs scenframträdande när jag såg dem på Skogsröjet för några år sedan. Hårt röj även i denna låt men jag saknar något av känsla och närvaro. Ljumt.
Martin: Det går, oftast, att lita på KREATOR. Detta är klart habilt – tvåtakten sitter som en keps. Det är också lätt att sympatisera med budskapet i låten. Lite väl tryggt är det – vi har alla hört detta förut – men det är svårt att inte stampa takten till detta ändå. Ljummet med dragning mot varmt.

LÅT: The Howling
ARTIST: Watain
VALD AV: Amelie

Martin: Härligt att höra att WATAIN verkar ha återfunnit sin något falnande glöd. Bra driv, och bra stämning! Jag gillar det episkt storslagna, och låter resten av skivan så här så blir jag svårt nyfiken på att höra mer. Infernaliskt varmt!
Robert: Det är onekligen så att WATAIN har ledartröjan inom svensk black metal, och trots att det var ett tag sedan bandet släppte nytt så märks det direkt att detta är speciellt. Elitserien i elakheter och piskande black metal, liksom. Bådar riktigt gott för plattan, detta – hett så det förslår!
Fredrik: Det är nästan så jag skulle vilja ogilla detta, bara för att vara anti, givet att alla metalheads som anser sig ha något slags cred verkar dyrka marken WATAIN går på. Men det är nu (tyvärr?) svårt att inte gilla “The Howling”, då det är en härligt elak och mörk black metal-pärla med all den råa desperation och kyliga brutalitet man kan önska sig av en black metal-låt. Riktigt bra, således.

LÅT: Of Clarity And Galactic Structures
ARTIST: The Spirit
VALD AV: Martin

Robert: Kommande skivan med THE SPIRIT är en av de skivor jag personligen ser mest fram mot, givet hur hejdundrande bra de två första skivorna varit. Så pass att jag medvetet undvikit att lyssna på denna förstasingel för att spara hela upplevelsen till senare – och av detta blev det iom Martins val intet. Dagens i-landsproblem, helt enkelt. Tur då att Of Clarity And Galactic Structures är sådär dyngbra att det bara ökar peppen inför första april när fullängdare nummer 3 från tyskarna släpps. Bästa låten i en bra omgång!
Fredrik: Det man möjligen kan hålla emot denna sju-och-en-halv-minuters mangling är att låten är aningen schizofren. Första halvans traditionellt råa black metal byts under andra halvan mot något som mer minner om MY DYING BRIDE eller PARADISE LOST i sitt melankoliskt långsamma malande. Men vad spelar det egentligen för roll, när bägge halvorna håller ypperligt hög klass? En riktigt stark låt, som motsvarar de högt ställda förväntningarna på THE SPIRIT.
Amelie: Jag var inte riktigt med på båten när kollegerna hyllade fram THE SPIRIT till andraplatsen på den gemensamma topplistan 2020. Men nu är jag här! Och njuter av bandets extreme metal, svärtad döds, eller hur vi vill benämna det. Lite långt och tradigt i andra halvan av låten men jag ser fram emot tredje fullängdaren nu i april. Hett om än något avsvalnande.

Thron – Pilgrim

ARTIST: THRON
TITEL: “Pilgrim”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska THRON spelar black metal av lättsmält sort. Det är snyggt och påkostat i produktionen och väldigt tilltalande. En sån där skiva man faktiskt inte måste ha hört massor av gånger för att den ska ha satt sig eller vara bra. Den sitter mer eller mindre direkt, framförallt om du har en febless för black metal från Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Det är nämligen hart när omöjligt att inte dra paralleller till exempelvis TRIBULATION när man hör en låt som Into Disarray, eller hela kadern av klassiska svenska black metalakter under resten av skivan.

Sämre förebilder kan man ha, och THRONs tredje skiva “Pilgrim” är en trevlig bekantskap. Allra bäst är de när de kombinerar galopp-trummor och bas som driv medan stränggnidandet tillåts växelspela. To Dust är kanske det bästa exemplet, eller skivans magnum opus The Reverence som visar bandets fulla potential över dryga 8 minuter. Det är skivans starkaste spår, i konkurrens med The Valley Of The Blind.

Betyget då. Det stannar på 7 av 10, trots att “Pilgrim” i det stora hela är trevlig, lättlyssnad och känns kortare än sina knappa 50 minuter. Anledningen till det kan kanske bäst beskrivas i en metafor: tänk dig att du under pistolhot får frågan “fort, varför skulle du hellre lyssna på nya THRON än något av DISSECTION, WATAIN eller NECROPHOBIC?”.. och allt du kan krysta ur dig är.. “för att.. den är.. ny?”. Där någonstans är vi. Konkurrensen inom genren melodisk, blasfemisk och välproducerad black metal med drag av döds är brutal, och vill man spela sådan musik med smak av Sverige ställer man sig i motsatt ringhörna från ett par av de riktigt stora akterna. THRON har ännu inte riktigt tyngden att vinna en sådan match.

Årsbästalista 2018 – Amelie

Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!

Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!

Topp 10 album

10. TRIBULATION – Down Below
TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.

9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn

Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.

8. COHEED & CAMBRIA – Vaxis – Act 1: The Unheavenly Creatures

Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.

7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse

Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.

6. VREID – Lifehunger

Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.

5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself

Filosofiska frågor väl bearbetade med  melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde.  Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.

4. ENGEL – Abandon All Hope

Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.

3. CRASH NOMADA – S/T

Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.

2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)

Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocratordär “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.

1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.

“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood

Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.

Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir
Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!

Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp –  vi behöver det.

Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.

Årets festival – Borgholm Brinner
IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).

En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!

Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock
Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…

GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!