Etikettarkiv: Foo Fighters

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den “korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. “Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets “But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. “Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan “Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet “hypnotiskt”, “”blytung doom metal” och “melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med “Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. “Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest “Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan “Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Julgodis 2023!

Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt “rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta “Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i “limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. “I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka “herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. “Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller “Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet “Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan “But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut “Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite “leftovers” från plattan “Strength” och släppte dem som en EP med namnet “Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. “Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!