Ett kärt återseende skulle jag kunna inleda den här recensionen med. Jag gillade verkligen amerikanarna från Seattles förra skiva, ”The Flight After The Fall” som kom för tre år sedan.
Precis som då så finner jag bandets musik beroendeframkallande, men då jag fann föregångaren aningens mer omedelbar, så tycker jag att nya ”Through The Hourglass” förträfflighet har smugit sig på för varje genomlyssning. Detta är, upplever jag, en ännu mer matig skiva än vad bandet har presenterat tidigare. Jag vet inte om ni väljer att gå på mina kollegors aningens mer ljumma kommentarer om bandets musik, men i så fall tycker jag att ni gör er själva en stor otjänst.
För även om Witch Ripper är ett band som ni absolut kan finna beröringspunkter med band som Mastodon, Baroness eller varför inte Opeth så är detta en skiva som står fint på egna ben.
Det myllrar av detaljer som höjer låtarna till – ja faktiskt – rent episka nivåer. Proxima Centauri är en låt som visserligen ligger näst sist på skivan, men som ser till att ge känslan av att sväva fram. Mycket sker i den oerhört tilltalande och läckert orkestrerade uppbyggnaden. Snyggt och oerhört vemodsvackert gitarrspel inleder med Curtis Parkers fina sång. Jag gillar visserligen när han tar i, men jag tycker faktiskt ännu mer om hans rensång som ligger som en klar röd tråd genom skivan. När väl trummorna och disten kommer in vid 3:30 ungefär då är det som att kasta sig ut från ett berg och bara flyga. Gitarrspelet ser till att hålla mig i detta stadium inte bara i den här låten, utan genom hela skivan.
Det är ömsom vackert, ömsom mer brutalt men hela tiden med en så tydligt utvecklad känsla för melodier som bär bandets musik så magiskt bra och varierat.
Varje låt på skivan är både varierad i sig själv – jag tror att detta gör det så njutbart att lyssna på ”Through The Hourglass” om och om igen, för precis som föregångaren är detta en beroendeframkallande skiva som jag har skänkt försvarligt med speltid åt de gångna veckorna. Att lyckas med detta en gång är bra, men två plattor på raken – ja det är lite av en bedrift. Kolla in den.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Into The Garden Of Grief ARTIST: Toxic Shock VALD AV: Amelie
Martin: Jo, men detta är ju sympatiskt. Inte minst övergången till d-takten är ju extra trevlig. Smäller detta högre än annan cross-over HC? Nja, inte helt, men trevligt är det. Ljummet. Robert: Omgångens mest intressanta bidrag, känns som att det är New York eller i alla fall Staternas östkust som är hemvisten för Toxic Shock – inte Belgien, som fallet egentligen är. Svårplacerat, och lika enerverande upprepande som stundtals lockande. Wow, säger jag, precis som bandet – och klurar vidare på om det är varmt nog för shorts, eller om det är shorts-väder inte… Fredrik S: Närmast trallvänlig inledning på denna belgiska skrammelpralin. Det envetna ”wow”-ropandet vinner kanske inte riktigt min kärlek, och mellantempo-riffandet är aningen all over the road på samma sätt som tidiga Metallica kunde vara. Ändå kommer jag på mig själv med att emellanåt nicka med i takten lite så där i förbigående, så helt oävet är det bevisligen inte. Men mer än ljummet…? Nja.
LÅT: Heizer Tenner ARTIST: Kanonenfieber VALD AV: Fredrik S
Amelie: Har inte gillat Kanonenfieber tidigare och gör det inte mer i och med singeln Heizer Tenner. Tugga-tugga-dunk och entonig vokal. Krigstemat från första världskrigets fasor känns allra minst lockande just nu. Klart kylande effekt. Martin: Tryggt, stabilt, och väldigt mycket som vanligt. Gillar man bandet sedan innan så slinker detta ner lätt och ledigt. För min del börjar detta lukta gammal kantinmat. Habilt genomfört, men lättglömt. Robert: De sluggar på, Kanonenfieber, och det med mer av samma sak. Jag gillar bandet, men måste erkänna att det kanske är liiiiiite för hög (?!) produktionstakt och att det bidrar till en viss mättnadskänsla när det skiljer sig för lite mellan givarna. Bra, men med risk att det faller mellan stolarna tyvärr.
LÅT: The Clock Queen ARTIST: Witch Ripper VALD AV: Martin
Robert: Lyssnat på Mastodon mycket? Jajamen! Det paradoxala är att jag gillar bandet mest när de är som mest kopierande och träffar groovet – samtidigt som det är momenten som stör mig mest eftersom det ju då är bättre att lyssna på just Mastodon… Så: ljummet, blir omdömet. Amelie: Väldigt mellanmjölkigt. Mastodont dyker upp i huvudet och det är inte heller är så kul i min bok. En del känningar av Opeths mer progressiva sidor emellanåt men inget som lockar fram några starkare känslor hos mig. Håller sig i det ljumma fältet. Fredrik S: En (lång) låt som blandar och ger. En del rätt kul riffande, och bitvis ganska köttig sånginsats. Har ingen riktig aning vilka band-paralleller jag skulle kunna föreslå som hjälper till att ge er en bild av hur detta låter, men påtagligt proggig hård rock med små, subtila doser av döds, kanske? Det är hur som helst ett väldigt spretigt och ganska planlöst nummer, som trots att det som sagt glimtar till ibland aldrig riktigt förmår gripa tag på riktigt. Således ingen högsommarvärme på termometern här, även om det heller inte är risk för frostskador.
LÅT: Possessed ARTIST: Evil Warriors
VALD AV: Robert
Fredrik S: En känslomässig resa. Det inledande riffandet är skönt skitigt och black metal-retro på ett trovärdigt sätt. Förhoppningarna en minut in är således ganska höga. Sen går det tyvärr tämligen kontinuerligt utför. När sången väl kommer igång efter några minuter så hörs den knappt, och gitarrerna blir aningen för monotona under låtens första halva. När variation väl infinner sig är det tyvärr inte till det bättre, då mittenpartiet skär i både öron och själ. Varför någon har bestämt sig för att här (fyra minuter in i låten) plåga en stackars katt genom att klämma den i en gravt osmörjd dörr, samtidigt som man försöker stråka sönder en fiol som inte stämts sedan sent 60-tal, är också högst oklart. Det här partiet är outhärdligt dåligt! Så nej, även om det finns potential i delar av anrättningen, stannar detta på iskallt. IS. KALLT. Amelie: Det här funkar fint! Skrälligt och o-melodiöst. Stökigt och skitigt. Ändå skapas ett slags harmoni i lyssningen och jag finner mig njuta av detta kaotiska stycke. Inte så subtilt men väl fungerande. Med fler lyssningar maler sig Possessed upp till att bli riktigt het och omgångens bästa bidrag.. Martin: Härligt kaotiskt, men jag märker att detta är musik som jag är extremt humörbaserad kring. Är jag på balanserat humör så uppskattar jag detta soniska kaos alldeles utmärkt. Inte minst då saxofonen ser till att nästan välta ekipaget över ända. Klart intressant, och jag måste nog säga varmt för min del.
2023 var ett år av episka skitdimensioner i världen. Krig i mängder, klimatkatastrofer, en skitregering i landet med allt vad det innebär, repression och folkmord. Jag nämner detta för att min årsbästalista är en klar reflektion av hur jag, musikaliskt, har försökt hantera all denna dynga som hänt i världen. Jag har nog aldrig haft så mycket grindcore med i någon av mina årsbästalistor som i årets lista. Och inte så mycket melodisk black/döds heller för den delen. Jag har mest gått omkring och varit omväxlande ledsen eller förbannad. Men nog ordat om detta – vi kör!
Topp 10 Skivor
10. Fires In The Fall – KRIGSGRAV
En sagolikt väl avvägd skiva som ledigt pendlar mellan djup melankoli och smäktande vrede. En skiva som andas så vansinnigt mycket av Finlands speciella tonkonst att jag imponerades av att KRIGSGRAV är från Texas. ”Fires In The Fall” kom sent in i spelet för mig, och kommer att vara en skiva att återkomma till för min del under 2024.
9. The Flight After The Fall – WITCH RIPPER
En hisnande skiva som jag misstänkte hade en stark chans att knipa en plats i listan redan vid första genomlyssningen. ”The Flight After The Fall” är en skiva som har fått associationerna att flöda, och trots att influenserna står som spön i backen lyckas det från Seattle bördiga bandet styra upp något väldigt eget.
8. Blackbraid II – BLACKBRAID
En ganska given skiva för mig, det tror jag inte att det är många som är förvånade över. BLACKBRAID har varit bandet med den mest explosionsartade utvecklingen under 2023. I en genre som bygger mycket på trovärdighet har Sgah’gasowáh detta i mängd. ”Blackbraid II” är innerlig, triumfatorisk och fruktansvärt bra.
7. Shatter And Fall – HINAYANA
En av de vackraste skivorna jag hört på hela året. Och då pratar jag inte enbart om den fantastiska ljudbilden som skivan har, utan också om den svärtade melankoli som kännetecknar skivan. Melodisk döds/doom är, när den exekveras på detta sätt, fullständigt livsnödvändig.
6. We Poison Their Young – KARRAS
20 minuters förträfflighet. Så skulle man kunna sammanfatta den kortaste skivan i årets lista. Jag åt skivan med sked från första lyssningen, och har tappat räkningen på hur många jag har tipsat om skivan. Med ett helvetiskt driv, sväng och pisk lyckas KARRAS bevisa prick allt som är bra med kombinationen death metal/powerviolence/crust.
5. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
En gravt beroendeframkallande skiva. Sjukt kul att lyssna på, jag blir alltid fruktansvärt sprudlande energifylld när jag lyssnar på den, benen börjar spritta omkring av sig själva och jag har tröttat ut familjen med att svara på frågan om vad jag lyssnar på med att – försöka – growla fram bandnamnet, haha! Med en ljudbild som gjort för att smeka uppskattare av gammal döds som jag och med en fräsch punkighet i utförandet är detta en given skiva på årsbästalistan för min del.
4. Meditations In Filth – CHILD
En mästerlig uppvisning i hur verkligt bra dödsig grindcore kan låta. Med en förödande hög och jämn nivå är ”Meditations In Filth” en skiva som jag med stor säkerhet visste skulle ta sig in på årets årsbästalista. Det mesta klickar – riffen sitter som en smäck, utförandet är ren ljungeld, produktionen en dröm. Med tanke på vilken hype som omgärdade släppet så är det en ren triumf att bandet lyckas leverera en skiva som befäster hypens validitet.
3. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Skivan som får färgen att flagna från väggen. Så beskrev jag skivan när jag snackade om den med kompisar. När CATTLE DECAPITATION är så här bra, ja, då är det omöjligt att inte ha dem med på listan. Med en vrede som detroniserar bergskedjor lyckas bandet skapa en skiva som är väl avvägd mellan rens och tyngd. Att samtliga medlemmar lirar på ett sätt som förstärker deras styrkor gör sannerligen inte skivan sämre. ”Terrasite” är en skiva som påverkar mig på ett oerhört känslomässigt sätt – här finns en kraft som förför och förfärar – och det gör att skivan hamnar så pass högt upp i listan.
2. Mazzaroth – SODOMISERY
Skivan som i september fick mig att inte lyssna på några andra plattor. Med stor ackuratess och glödande självförtroende lyckas bandet skapa sin andra så kallade svåra skiva med ett utförande som skickar den upp på rätt många årsbästalistor. Den rena mäktigheten i melodierna, den djupa känslomässiga berg och dalbananan som skivan bjuder på har fått mig att tro på den melodiska dödsmetallens relevans igen. Det går bevisligen att gjuta liv i en genre som är så inarbetad att den under några år stagnerade. Tack för det!
1. Apocalypse – ROTTEN SOUND
En magisk uppvisning i grindcore. Så är det, varken mer eller mindre, och detta är skivan som 2023 har gjort sig förtjänt av. En rungande, frustrerad, vredgad kross till platta som med sitt fullt rimliga budskap gjorde att jag kände en befriande känsla av samhörighet. En känsla av att det finns fler än jag som känner så här. ”Apocalypse” är skivan som i alla hänseenden levererar. Vill man, idag, visa någon som inte har en hum om hur riktigt bra grindcore låter, då kan man lyfta fram ”Apocalypse”.
Årets återkomst
Jag är inte överdrivet nostalgisk. Folk som hävdar att det var bättre förr brukar jag snäsa av med yttrandet att nä, det var det inte, det var bara annorlunda. I alla fall när det gäller musik. Men sen finns det ju vissa band som betyder lite extra. Jag minns euforin jag kände och upplevde när Dave Lombardo återvände till SLAYER 2001. Samma sak – blandat med förvåning – var det när nyheten att MIKE PORTNOY återtar sin plats i DREAM THEATER kablades ut. Jag är fortfarande helt till mig av detta, och har sedan nyheten kom idogt lyssnat mig igenom bandet diskografi.
Årets konsert
Jag går fortfarande inte på så många konserter sedan jag blev förälder, så kanske är det därför de jag kommer iväg på betyder lite extra? För mig var årets konsertupplevelse GAEREA på Copenhell. Bandets känslomässiga musik briserade majestätiskt än mer än på skiva, och hänförde på ett sätt som jag fortfarande tänker på med jämna mellanrum.
Årets sena upptäckter
Vi har ju inte samma pressläggningstider som den tryckta mediesfären, och därför ges det liiiite mer tid att upptäcka skivor väldigt sent in på året. För mig är det två skivor som jag med glädje lyssnade på i december. ”Kulturkriget” av ETT DÖDENS MASKINERI och ”Hermalausaz” av ÁRSTÍÐIR LÍFSINS. Två totalt olika skivor där den ena sysslar med råpunk, crust och extremt tydliga politiska texter och den andra är en två låtar lång skiva på 40 minuter och är black metal. Bägge helt makalöst bra!
ARTIST: Witch Ripper
10. Fires In The Fall – KRIGSGRAV
9. The Flight After The Fall – WITCH RIPPER
8. Blackbraid II – BLACKBRAID
7. Shatter And Fall – HINAYANA
6. We Poison Their Young – KARRAS
5. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
4. Meditations In Filth – CHILD
3. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
2. Mazzaroth – SODOMISERY
1. Apocalypse – ROTTEN SOUND