2023 var ett år av episka skitdimensioner i världen. Krig i mängder, klimatkatastrofer, en skitregering i landet med allt vad det innebär, repression och folkmord. Jag nämner detta för att min årsbästalista är en klar reflektion av hur jag, musikaliskt, har försökt hantera all denna dynga som hänt i världen. Jag har nog aldrig haft så mycket grindcore med i någon av mina årsbästalistor som i årets lista. Och inte så mycket melodisk black/döds heller för den delen. Jag har mest gått omkring och varit omväxlande ledsen eller förbannad. Men nog ordat om detta – vi kör!

Topp 10 Skivor

10. Fires In The Fall – KRIGSGRAV
En sagolikt väl avvägd skiva som ledigt pendlar mellan djup melankoli och smäktande vrede. En skiva som andas så vansinnigt mycket av Finlands speciella tonkonst att jag imponerades av att KRIGSGRAV är från Texas. “Fires In The Fall” kom sent in i spelet för mig, och kommer att vara en skiva att återkomma till för min del under 2024.

9. The Flight After The Fall – WITCH RIPPER
En hisnande skiva som jag misstänkte hade en stark chans att knipa en plats i listan redan vid första genomlyssningen. “The Flight After The Fall” är en skiva som har fått associationerna att flöda, och trots att influenserna står som spön i backen lyckas det från Seattle bördiga bandet styra upp något väldigt eget.

8. Blackbraid II – BLACKBRAID
En ganska given skiva för mig, det tror jag inte att det är många som är förvånade över. BLACKBRAID har varit bandet med den mest explosionsartade utvecklingen under 2023. I en genre som bygger mycket på trovärdighet har Sgah’gasowáh detta i mängd. “Blackbraid II” är innerlig, triumfatorisk och fruktansvärt bra.

7. Shatter And Fall – HINAYANA
En av de vackraste skivorna jag hört på hela året. Och då pratar jag inte enbart om den fantastiska ljudbilden som skivan har, utan också om den svärtade melankoli som kännetecknar skivan. Melodisk döds/doom är, när den exekveras på detta sätt, fullständigt livsnödvändig.

6. We Poison Their Young – KARRAS
20 minuters förträfflighet. Så skulle man kunna sammanfatta den kortaste skivan i årets lista. Jag åt skivan med sked från första lyssningen, och har tappat räkningen på hur många jag har tipsat om skivan. Med ett helvetiskt driv, sväng och pisk lyckas KARRAS bevisa prick allt som är bra med kombinationen death metal/powerviolence/crust.

5. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
En gravt beroendeframkallande skiva. Sjukt kul att lyssna på, jag blir alltid fruktansvärt sprudlande energifylld när jag lyssnar på den, benen börjar spritta omkring av sig själva och jag har tröttat ut familjen med att svara på frågan om vad jag lyssnar på med att – försöka – growla fram bandnamnet, haha! Med en ljudbild som gjort för att smeka uppskattare av gammal döds som jag och med en fräsch punkighet i utförandet är detta en given skiva på årsbästalistan för min del.

4. Meditations In Filth – CHILD
En mästerlig uppvisning i hur verkligt bra dödsig grindcore kan låta. Med en förödande hög och jämn nivå är “Meditations In Filth” en skiva som jag med stor säkerhet visste skulle ta sig in på årets årsbästalista. Det mesta klickar – riffen sitter som en smäck, utförandet är ren ljungeld, produktionen en dröm. Med tanke på vilken hype som omgärdade släppet så är det en ren triumf att bandet lyckas leverera en skiva som befäster hypens validitet.

3. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Skivan som får färgen att flagna från väggen. Så beskrev jag skivan när jag snackade om den med kompisar. När CATTLE DECAPITATION är så här bra, ja, då är det omöjligt att inte ha dem med på listan. Med en vrede som detroniserar bergskedjor lyckas bandet skapa en skiva som är väl avvägd mellan rens och tyngd. Att samtliga medlemmar lirar på ett sätt som förstärker deras styrkor gör sannerligen inte skivan sämre. “Terrasite” är en skiva som påverkar mig på ett oerhört känslomässigt sätt – här finns en kraft som förför och förfärar – och det gör att skivan hamnar så pass högt upp i listan.

2. Mazzaroth – SODOMISERY
Skivan som i september fick mig att inte lyssna på några andra plattor. Med stor ackuratess och glödande självförtroende lyckas bandet skapa sin andra så kallade svåra skiva med ett utförande som skickar den upp på rätt många årsbästalistor. Den rena mäktigheten i melodierna, den djupa känslomässiga berg och dalbananan som skivan bjuder på har fått mig att tro på den melodiska dödsmetallens relevans igen. Det går bevisligen att gjuta liv i en genre som är så inarbetad att den under några år stagnerade. Tack för det!

1. Apocalypse – ROTTEN SOUND
En magisk uppvisning i grindcore. Så är det, varken mer eller mindre, och detta är skivan som 2023 har gjort sig förtjänt av. En rungande, frustrerad, vredgad kross till platta som med sitt fullt rimliga budskap gjorde att jag kände en befriande känsla av samhörighet. En känsla av att det finns fler än jag som känner så här. “Apocalypse” är skivan som i alla hänseenden levererar. Vill man, idag, visa någon som inte har en hum om hur riktigt bra grindcore låter, då kan man lyfta fram “Apocalypse”.

Årets återkomst
Jag är inte överdrivet nostalgisk. Folk som hävdar att det var bättre förr brukar jag snäsa av med yttrandet att nä, det var det inte, det var bara annorlunda. I alla fall när det gäller musik. Men sen finns det ju vissa band som betyder lite extra. Jag minns euforin jag kände och upplevde när Dave Lombardo återvände till SLAYER 2001. Samma sak – blandat med förvåning – var det när nyheten att MIKE PORTNOY återtar sin plats i DREAM THEATER kablades ut. Jag är fortfarande helt till mig av detta, och har sedan nyheten kom idogt lyssnat mig igenom bandet diskografi.

Årets konsert
Jag går fortfarande inte på så många konserter sedan jag blev förälder, så kanske är det därför de jag kommer iväg på betyder lite extra? För mig var årets konsertupplevelse GAEREA på Copenhell. Bandets känslomässiga musik briserade majestätiskt än mer än på skiva, och hänförde på ett sätt som jag fortfarande tänker på med jämna mellanrum.

Årets sena upptäckter
Vi har ju inte samma pressläggningstider som den tryckta mediesfären, och därför ges det liiiite mer tid att upptäcka skivor väldigt sent in på året. För mig är det två skivor som jag med glädje lyssnade på i december. “Kulturkriget” av ETT DÖDENS MASKINERI och “Hermalausaz” av ÁRSTÍÐIR LÍFSINS. Två totalt olika skivor där den ena sysslar med råpunk, crust och extremt tydliga politiska texter och den andra är en två låtar lång skiva på 40 minuter och är black metal. Bägge helt makalöst bra!