Halva musikåret 2026 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!
Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!
Robert
MONSTROSITY – Banished To The Skies
Lika bra att inleda med en smäll. För det är vad detta är. Herrejistaness vad riffandet och samspelet i rytmsektionen får blodet att koka när veteranerna i MONSTROSITY ställer skåp! Brasklapp dock: den här låten kräver bra hörlurar. Over ear. Inte några flamsiga EarPods eller liknande. Du behöver känna svänget lika mycket som du hör det…
URNE – Weeping To The World
Det här är musik som luktar GOJIRA, MASTODON, MACHINE HEAD – men ändå har en egen nerv. Hela plattan ”Setting Fire To The Sky” är fin, och som representant för den hade väl nästan vilken låt som helst kunnat stå. Trots kollegornas ljumma kommentarer om URNE’s musik när de medverkade i Hot or Not tidigare i år.
MONOLORD – You Bastard
Dags att vrida upp volymen till 11, kan man inte ta del av detta live så får man dra på de där fina och rejäla hörlurarna och maxa. Det är dags att möblera om tarmar och inre organ: MONOLORD gör musik som ska få hela kroppen att vibrera av fuzz och volym – och på You Bastard kombinerar man det dessutom med en rejäl slev sväng. Bara att dyrka!
ZERRE – Rotting On A Golden Throne
Årets hittills bästa thrash kommer från Tyskland och levereras av ZERRE. Detta är titelspåret från plattan, och det behövs inte många ord om det hela. Det talar för sig själv.
UNDERGROUND FIRE – Rise
Det luktar Billy Idol, The Cult och en gnutta Danzig när UNDERGROUND FIRE håller hov. Sämre referenspunkter kan man ju ha, och årets platta ”Hollow Grounds” är urstark från start till mål.
LEX LEGION – Sleep Eternal
Det här är ett knippe gubbar med ett samlat CV längre än Tomtens skägg. Mikkey Dee, Hal Patino, Andy La Rocque, Pete Blakk och Nils K Rue ger oss som vandrar ökenvandringen mot nytt material med KING DIAMOND en oas att stärka oss vid.
FROZEN SOUL – No Place Of Warmth
Har du inte koll på FROZEN SOUL sen innan är det dags att skaffa det nu. Bandets debut har varit på recension här på WeRock, och förra given ”Glacial Domination” var på vippen att knipa en plats på årsbästalistan 2023. Detta nådens år 2026 är bandet tillbaka och fortsätter sin sluggande Bolt Thrower-minnande döds i frostens tecken, och titelspåret från plattan visar upp bandet precis som man vill ha dem. Oväntat gästspel av Gerard Way (My Chemical Romance) och innovativt användande av kyrkklocka bidrar till att du som redan har upptäckt bandet ändå får något nytt. Kolla in!
KHEMMIS – Corpsebloom Garden
Denver-orkestern KHEMMIS är tillbaka med sin femte platta, denna gång självbetitlat… och det brukar ju förplikta. Döp inte en kackig skiva efter ditt bandnamn, som det gamla djungelordspråket lyder. Här är det inte ens nära en blunder, och gillar man bandets doomiga heavy metal-pop (!) så har man fina stunder att ta del av.
MANIMAL – The Inevitable End (Live)
Första halvåret 2026 har – i undertecknads tycke – varit relativt svagt vad gäller nya releaser om man gillar melodiös och driven hårdrock. Tur då att MANIMAL släppt en alldeles glimrande liveplatta: ”Live At The Theater”. Inspelad i Kungsbacka. Proppfull med dunderlåtar, och med riktigt bra ljud. Därifrån hämtar vi en finfin liveversion av The Inevitable End!
FIRES IN THE DISTANCE – Agonal Dreaming
Vi avslutar undertecknads segment av Halfway to Hell med en episk historia. Jänkarna FIRES IN THE DISTANCE är tillbaka med sitt tredje album ”Circadian Promise”, och detta spår avslutar även den skivan. Det är passande. Svidande vackert!
Fredrik
EINAR SOLBERG – Medulla
Kultursvårt och aningen flummigt? Check. Men herr Solberg har en jäkla pipa, och vet hur han skall använda den. Det vagt österländskt-minnande wailandet strax innan refrängen, och den synnerligen välkomponerade refrängen i sig, erbjuder bägge verkshöjd deluxe. Medulla är en låt med mycket personlighet. Säkerligen inte för alla – men de som gillar detta, lär nog göra det en hel del. Jag är en av dessa.
SABATON – Yamato
Jag är egentligen inget större Sabaton-fan, men ibland får de till det. Jag räknar detta som ett av dessa tillfällen, då det är svårt att förneka den medryckande energi som de krigshistoriskt nördiga dalmasarna släpper loss i detta nummer. Slå på vindmaskinerna och upp med nävarna i luften, så lägger vi ut från kaj och drar i strid!
KANONENFIEBER – Heizer Tenner
Krig var det, ja. Det är precis som i fallet med Sabaton det ständiga temat även för våra tyska vänner i Kanonenfieber. Här är det dock vääääldigt långt ifrån lika polerat och schlagerpampigt, utan fråga om ett klart skitigare och råare mörker. Attacken när tyskarna här lägger ur handbromsen och kör finns det ingen Maginot-linje som kan värja sig mot…
YOTH IRIA – The Blind Eye of Antichrist
Visst är de rötter vissa av medlemmarna i Yoth Iria har i Rotting Christ ganska tydligt i dagen här. Men vad gör väl det? Rotting Christ är ett bra band, och här presterar Yoth Iria ett nummer som absolut kan mäta sig med den något mer kända aktens finare stunder. Kvinnokörerna är sjukt mäktiga, och låtens repetitiva anslag mer hypnotiserande än något annat. Maffigt!
LOST SOCIETY – Blood Diamond
Ja, det här är väl det närmaste jag kommer ett stycke ”guilty pleasure” i det här urvalet. Aningen kitchigt och insmickrande, och ganska pompöst. Men samtidigt är rösten bitvis tillräckligt skitig för att balansera upp det tillräckligt, och den där refrängen med synthstråk-slingan som tydlig fond…? Jeez, vilka hooks den har!
BLACKBRAID – Celestial Bloodlust
Årets hittills råaste och rivigaste signatur-riff? Tja, mycket möjligt! Här blir det åka av direkt från början, med en låt som rycker, river och sliter i koppel och bojor. Produktionen är härligt skitig och rå, och de gastskramande skriken från sångaren drypande av ångest och aggression. Sammantaget därmed en av årets hittills mest betvingande låtar.
NO/MÁS – Abolition
Blinkar du för hårt kanske du hinner missa majoriteten av denna tidsmässigt nätt förpackade käftsmäll. Det är å andra sidan det enda som är nätt med Abolition, som i övrigt kan vara det argaste och kaosigaste du kommer att få höra i år. För egen del kapitulerar jag omedelbart, då detta är en spark på käken som med rätta kräver sin respekt.
BLACK SPIKES – Revana
Härom året höll jag Sapnai med litauiska Black Spikes som kanske årets bästa låt. Riktigt sådana höjder når de inte med Revana, men inte desto mindre är det ett coolt och högkvalitativt nummer. Återigen sjungen på modersmålet, vilket ger lite extra krydda till anrättningen. Snortight, stenhårt, men ändå bräckligt vackert i sina stunder. Stilpoäng!
NON EST DEUS – Kora
En i det närmaste perfekt balans av rå svärta, kompromisslöst mangel, elegant melankoli och oklanderlig produktion. Non Est Deus fortsätter att imponera på mig med hur rätt de så ofta hittar, och Kora kommer utan tvekan vara en av de låtar från 2026 som kommer att snurra flest varv hos undertecknad. Gåshud.
SOEN – Discordia
När fotfästet inte riktigt fanns där i tillvaron i vårvintras var det långtida favoriterna Soen som höll mig sällskap. Discordia var dock låten som kröp lite för långt under huden för mig, och stirrade lite för genomträngande in i min själ. Too close to home for comfort, på vissa sätt, men inte desto mindre en låt som är så där herrejösses-jävla-bra som (i princip) bara Soen kan vara när de är som bäst. Så jag sväljer den där klumpen i halsen och höjer volymen. Lite till.
Martin
ELDER – Capture/Release
Härligt experimentella och utforskande Elder är tillbaka med en skiva som seglat under radarn. ”Through Zero” är en sprudlande, härligt vindlande skiva – och underbara Capture/Release en låt som bjuder upp till yster ringdans med massor av underbart gitarrspel i både riff- och soloform. Ljudbilden är en ren present som oerhört sympatiskt lyfter fram det som gör Elder till ett så underbart band – stämningen.
NEUROSIS – Seething & Scattered
Skivan som gjorde mig till ett fan av Neurosis, och låten som fick mig att släppa förbehåll är Seething & Scattered som är ett fint exempel på vad som gör Neurosis så bra på skivan: melodierna som sitter som en keps från helvetet, underbar sång och tungt sväng så det sprutar om det.
MYRATH – Until The End
Löjligt catchy – likt mycket av Myraths musik – är det framför allt sången som får den här låten att sticka ut. Duetter kan vara en tveeggat svärd, men här känns det som att Elize Ryd och Zaher Zogati bara förstärker varandra och skickar ut låten i omloppsbana.
BÖDEL – Extremt Jävla Vansinne
Hardcorepunken har fått ett band som samtiden förtjänar i Bödel. Prick allt kan vi bocka av – det vredgade politiska budskapet levererat med en infernalisk sånginsats. Ett rasande riffande och pugilistisk attack som får låten att nästan kana ut i diket. Distinkt och snyggt avslut. Ren magi.
AT THE GATES – Det Oerhörda
Ett lika förväntat som självklart val att ha med en låt från At The Gates platta. Med Tompas sång på svenska karvar Det Oerhörda ut ett hål i hjärtat på ett nästan plågsamt angenämt sätt. För samtidigt som låten är så satans fin och bra så anfrätts lyssnandet av en saknad och, ja kanske sorg, över ett liv som inte längre är.
MØL – Young
Ytterst svårt att välja en enda låt från danskarnas rent makalösa skiva, men det blir Young som med den äran fyller sin plats i listan. Drömskt, med ett fantastiskt tungt sväng, skira melodier som ledigt samsas med brölig och desperat sång. Med sitt triumfatoriska anslag känns det som att sväva fram när danskarna lockar in och håller mig kvar, och bara får mig att starta om låten igen och igen.
DRACONIAN – Misanthrope River
Dödsiga doomisarna i Draconian tar i från tårna i vanlig ordning. Tur det, för de är världsmästare på att få till den episkt mäktiga känslan av livsnödvändighet i varje ton. Misanthrope River är ett mästerstycke av känsla. Låten dryper av melankoli. I andra bands händer hade detta kunnat bli hur fel som helst. I Draconians händer känner man sig helt trygg och omhändertagen. Sången från Lisa Johansson är magiskt bra, gitarrspelet lysande och släpigheten i trumspelet lika förtrollande som imponerande.
GREEN CARNATION – Fire In Ice
Hur i hela helvetet har en låt som går i tretakt slagit sig in på listan kanske ni undrar? Det kanske ska Green Carnation till att lyckas med det, för det här underbart nördiga musikhögskolegänget är lite för bra på sitt hantverk för sitt eget bästa. Gitarrarbetet är vad som får den här låten att knipa en plats i listan. Riffen, och melodierna som ivrigt samsas med keyboarden, den nästan invasiva basen – det blir en perfekt storm.
IMMOLATION – Descent
Åldermännen i Immolation gräver ner oss ytterligare i dödsmyllan. Titellåten är inte bara brottartung, den har en ack så diminutivt och förrädiskt enkel refräng att man knappt tror sina ögon. Men när sångaren/basisten Ross Dolan rosslar loss Descent skickar han rysningar nerför ryggraden varenda gång.
GADGET – Funerary Rites
Grindcore när den är som bäst. Kort, innehållsstinn och med en utpräglad känsla för hantverket att driva in en eldgaffel av ljungeld i samtidens veka liv. Det är inte svårt att fatta varför Gadget är ett så pass dyrkat band som de är. Man vill bara ha mer och mer!
Amelie
CRASH NOMADA – Syster Europa
Bandet som alltid tycks lika villigt kasta sig in i samtidens svåra frågor och gör det med sin alldeles egna tolkning och förståelse – och allt i äkta punk-anda. Syster Europa sällar sig till raden av Chrash Nomadas musikaliska pärlor och är en av det mer vemodiga slaget.
CULT OF LUNA – In the Shadow of Your Shadow
Hej där, och välkomna tillbaka! Ja, det var länge sedan Cult of Luna lät höra av sig med nytt material, drygt fyra år närmare bestämt. In the Shadow of Your Shadow är första singel och titellåt på kommande album som släpps i november. Ett smakprov som får mig att mycket se fram emot detta!
EVEALE – Enter the Woodland Realm
Lite amerikansk/brittisk melodisk black metal platsar gott i listan. Ett par singlar kom förra året och Enter the Woodland Realm är titelspåret från Eveales fullängdsdebut och en låt som samtidigt sätter en bestämd slutpunkt för albumets radda av skönt mörka låter.
KONGH – Staining the Ether
Ett par av de andra banden i listan har låtit vänta på sig flera år när det kommer till ny musik. Här pratar vi om mer än ett dussin år sedan senaste album, ”Sole Creation” kom 2013! Bandets tungt doomiga sludge-sound äter sig in i hjärnbarken och som tidigare är det lååånga låtar som gäller. Det kommande fullängdsalbumet ” Dissolved in Time”, som väntas i september, innehåller tre låtar…
LÖMSK – Of Iron and Blood
Nytt och frisk känns svarmetallbandet Lömsk från Göteborg för mig, till trots av en lyrik som mest behandlar krig och misär och en melodisk musik som har sina föregångare. Of Iron and Blood är titelspåret från fullängdsdebuten som släpptes i mars i år.
MAWIZA – Mür
Platsar detta på WeRock? Kanske det här inte låter just som vad vi är vana med, men mapuche-bandet Mawiza har något som fastnar nere i djupet. Bandet ges ut på Season of Mist, kanske därför jag fick upp ögon och öron för dem. Det skär sig lite här och där – och det känns så bra så.
RIKET – 1948 Att döda ett barn
Dödsmetallbandet Riket kom med debutalbumet ”2026” tidigare i år. Bland en hoper tunga låtar väljer jag en av det mjukare slaget samtidigt som den temamässigt kanske är den allra tyngsta, ”Att döda ett barn”. Låten bygger på författaren Sig Dagermans kortnovell med samma titel, utgiven 1948.
SAMAEL – Hail to the Sun
Schweiziska Samael har med åren blivit allt mer sparsamma med sina släpp. Desto skönare då att de svarar upp mot förväntningarna gång efter gång med sin svärtade industri-metal, så även med denna dänga. Nästa år kan Xy och Vorph fira 40 år tillsammans som band, månne vi kan våga hoppas på en ny fullängdare då?
SPEGLAS – Rage Upon the Dying Fire
En platta utan ett enda svagt spår är Speglas debutalbum Endarkenment, Being & Death från tidigare i år. Därifrån njuter vi av avslutande mäktiga Rage upon the Dying Fire som innehåller allt av det bästa i albumet; svärta, elegans och skönt melodisk melankoli.
VREID – The Earth Rumbles
Inte tillnärmelsevis lika mycket pompa och uppladdning omgav utgivningen av ”The Skies Turn Black” som den som skedde inför släppet av förra fullängdaren ”Wild North West”. Sant är dock att senaste albumet även det bjuder på mycket Vreid-känsla och vad de själva kallar ”black n’ roll”, och vi hör här ett fint exempel på detta i avslutningsspåret The Earth Rumbles.
…hård kamp om tiondeplatsen med flera ganska jämnbra skivor, så hur spikar man fast den till slut? Nyupptäckt dödsdoom från Structure (skivan heter ”Heritage”), ilsken återkomst av svenska thrashlegenderna The Haunted eller att Johan Langquist The Castle samlat ihop sina singlar till en självbetitlad fullängdare? Amorphis fina ”Borderlands” eller gemytlig och fin black metal från Voodus? Svaret måste till slut bli svenska Sarcator, och till det finns ett par tunga skäl: har man ett bandnamn som är en blandning mellan Kreator och Sarcofago, en sättning där alla medlemmar är födda mellan -99 och -05 men ändå är på sin tredje platta och desstom levererar en så här varierad och stenhård riffmacka så ska man hyllas! ”Swarming Angels & Flies” kan behöva ett par varv då det händer rätt mycket och varieras ordentligt mellan spåren, men jag kan inte hitta många bättre sätt att inleda 2026 på…
Norrköpings Year Of The Goat har – lite i skymundan – levererat ett helt knippe dunderplattor sen starten, men med årets 
Jänkarna Deafheaven har snurrat ett varv nu. Från starten och framförallt genombrottet ”Sunbather” (2013) så har resan tagit dem bort från skostirrande och introvert, vacker och ilsken black metal till nån form av indiepop (”
Det är tolfte fullängdaren för veteranerna Novembers Doom, detta album. Personligen tycker jag jänkarna kan vara lite ojämna, och att diskografin rymmer såväl dunderplattor (”The Pale Haunt Departure” och ”
Svenska LIK ställer skåp. Årets giv ”Necro” är ingen överraskning alls, det är alla volymrattar på elva, maximalt ställ och så ett sjuhelsickes sväng. Mer behövs inte, det räcker gott för att leverera årets bästa döds.
Oväntat nog så fastnade inte skiva nummer 3 från amerikanska Blackbraid från början, det var till och med en liten besvikelse som uppföljare på förra plattan (
Detta är en mörk och alldeles underbar historia. Italienska Messa blandar en alldeles egen mix av progressiv doom, pop och introverta jazziga ballader och åstadkommer något som golvar mig totalt. Detta är bandets fjärde platta, men för min del en första erfarenhet. Stundtals är detta inte metal alls, stundtals är detta mest metal i hela världen känns det som, lite som en vacker lockande höststorm. Jävla bra upptäckt.
Dysterkvistarna från Halifax serverar ett av sina starkaste album under hela den 35-åriga karriären, och det ska sägas med en gång – när vi kommer in på listans pallplaceringar så kliver vi upp ett snäpp i nivå och kvalitet. De tre skivor som tronar högst har flest spelningar och en hållbarhet som imponerar, i detta fall så finns fasen inte ett enda svagt spår på hela plattan samtidigt som det strösslas rikligt med hits. Imponerande, och rätt härligt att ett gäng surpuppor som harvat i metallvärldens andradivision mer eller mindre hela livet utan att kompromissa ett jota kan få visa vad de kan.
Det här är med lätthet den skiva som spelats mest året som passerat. Det är en klackspark, ett fulfinger mot mörker och elände och en glädjespridare som passat som samtalskamrat oavsett om det varit på en löptur, i samband med jobb på hemmakontoret eller i lurar under pendling. Det är något så ovanligt som en melodisk hårdrocksplatta utan ett enda svagt spår, och med ett helt gäng låtar som når högt högt. Den investerade tiden gör dessutom att jag faktiskt kan närapå alla riff, texter, trumslag utantill trots att det i min ålder är något oftast reserverat för de gamla klassikerna. Länge länge brottades jag med om detta är nummer 1 eller nummer 2 i år – inte förrän i samband med att listan skulle formeras och nyårssupén känns nära landar den slutliga andraplaceringen. Men. Skulle man välja glädje så är det otvivelaktigt den här som är överst på pallen. Tack H.E.A.T, för leendet och ljuset ni släppte in i mitt liv 2025!
LA-baserade Wings Of Steel spelar hårdrock från 80- och 90-talet utan att sväva på målet. Det luktar lite gamla Helloween, Accept och Iron Maiden och äär musik som drivs av bra sång och hookiga riff. Den självbetitlade debut-EP’n och första fullängdaren Gates Of Twillight har haft de här två hästarna/pegasus-figurerna svart och vitt i en form av clas på sig och varit ganska ostiga – men det här är nog någon form av rekord. Nu är det all in, här ska varenda klyscha pressas in på omslaget och dömde man nu bara hunden efter håren så lyssnar nog ingen människa med lite smak och sans på detta om man inte vet vad det är innan – det är liksom motsatsen till lockande. Och det är synd det, för gosse – det här är bra grejer som drar mungiporna uppåt. Lyssna bara på We Rise här till exempel, som börjar lite klassiskt ”ballad-plockig” innan det brakar loss.
Ja, jävlar – hade du sagt att onådens år 2025 skulle ett avsomnat progressivt thrashband från Schweiz vars karriär peakade i slutet av 80/början av 90-talet återkomma från de döda och leverera så att de dyker upp på årsbästalistor till höger och vänster så hade jag såklart hävdat att du var utom dina sinnens fulla bruk. Men du hade haft rätt. Att släppa en platta av denna dignitet efter över 30 års paus från förra given gör det ganska givet: detta är med lätthet årets comeback. Nära nära Topp 10!
Det har varit ett fint år för liveplattor. Excellenta släpp från Rotting Christ, 1349, Kanonenfieber, Groza, Saxon och Primordial till trots: detta är den platta som snurrat mest frekvent och det är ett pärlband av hits och äldre örhängen som bandet avtäcker på hemmaplan, komplett med gästsångare och allt. Kärlek all around.
En för undertecknads del nästan livslång närvaro var han, the Prince of Darkness. Det är få förunnat att leva det livet, ta sig från ett hårt Birmingham och bli den största och mest kända rockstjärnan för att sedan orkestrera sitt avsked med en sista spelning på hemmaplan med hela världen som åskådare. Han kommer såklart att leva för alltid, och från 2025 är han en stjärna på himlen. Farväl Ozzy, tack för allt!