Etikettarkiv: Year Of The Goat

Årsbästalistan 2025 – Robert

ÄNTLIGEN dags att summera musikåret 2025, en återkommande tradition som varje år ger lika stora delar nöje som fasa. I vanlig ordning skulle det vara möjligt att rada upp en stor mängd skivor som förtjänar tid och plats i rampljuset och att placera 10 plattor på den slutliga listan fortsätter (lyckligtvis!) att vara knepigt. 


Överlag har det – i mitt ringa tycke då – varit ett musikår med blandad kvalitet. Flera skivor av storheter som brukar falla mig på läppen har passerat förbi utan att göra avtryck eller lockat till den investering i lyssning som ofta krävs (Katatonia, Behemoth, 1914, Harakiri For The Sky med flera…), samtidigt som helt oväntade plattor bitit sig fast (årets andraplats är ett fint exempel på det!). I vanlig ordning är det skivor med fysisk utgåva som haft en chans att hamna på listan, och skörden detta år är väl en sisådär 70 plattor med release 2025 så konkurrens saknas inte.
Ändå har det varit tydligt att det finns 3 skivor som står ut lite extra. Pallplaceringarna är helt enkelt tydligt bättre än resterande startfält detta år…

Topp 10 Skivor

10. Swarming Angels & Flies (Sarcator)
…hård kamp om tiondeplatsen med flera ganska jämnbra skivor, så hur spikar man fast den till slut? Nyupptäckt dödsdoom från Structure (skivan heter ”Heritage”), ilsken återkomst av svenska thrashlegenderna The Haunted eller att Johan Langquist The Castle samlat ihop sina singlar till en självbetitlad fullängdare? Amorphis fina ”Borderlands” eller gemytlig och fin black metal från Voodus? Svaret måste till slut bli svenska Sarcator, och till det finns ett par tunga skäl: har man ett bandnamn som är en blandning mellan Kreator och Sarcofago, en sättning där alla medlemmar är födda mellan -99 och -05 men ändå är på sin tredje platta och desstom levererar en så här varierad och stenhård riffmacka så ska man hyllas! ”Swarming Angels & Flies” kan behöva ett par varv då det händer rätt mycket och varieras ordentligt mellan spåren, men jag kan inte hitta många bättre sätt att inleda 2026 på…

9. Trivia Godess (Year Of The Goat)
Norrköpings Year Of The Goat har – lite i skymundan –  levererat ett helt knippe dunderplattor sen starten, men med årets Trivia Godess står stjärnorna i rätt linje. Allt faller på plats, och här mixas den lite psykedeliska ockulta rock’n’roll-känslan med svävande melodier som sätter sig som superlim. En sån där skiva som aldrig flyttar ut när den väl flyttat in och du börjat spela den, med låtar du nynnar på långt efter att de tagit slut.

8. Lonely People With Power (Deafheaven)
Jänkarna Deafheaven har snurrat ett varv nu. Från starten och framförallt genombrottet ”Sunbather” (2013) så har resan tagit dem bort från skostirrande och introvert, vacker och ilsken black metal till nån form av indiepop (”Infinite Granite”, 2021).. och så nu då, tillbaka full circle men rika på erfarenheter. Lonely People With Power är fullsmockad med desperation och ilska samtidigt som den har den där… nerven av vemod och skönhet.

7. Major Arcana (Novembers Doom)
Det är tolfte fullängdaren för veteranerna Novembers Doom, detta album. Personligen tycker jag jänkarna kan vara lite ojämna, och att diskografin rymmer såväl dunderplattor (”The Pale Haunt Departure” och ”Bled White”, till exempel) som relativt svaga alster (hej ”Hamartia!), men jag undrar om frontmannen Paul Kuhr nånsin sjungit bättre än nu? Han tokdominerar från start till mål, och när det kombineras med ett helt koppel starka låtar så sällar sig denna giv till bandets starka släpp!

6. Necro ((LIK)
Svenska LIK ställer skåp. Årets giv ”Necro” är ingen överraskning alls, det är alla volymrattar på elva, maximalt ställ och så ett sjuhelsickes sväng. Mer behövs inte, det räcker gott för att leverera årets bästa döds.

 

5. Blackbraid III (Blackbraid)
Oväntat nog så fastnade inte skiva nummer 3 från amerikanska Blackbraid från början, det var till och med en liten besvikelse som uppföljare på förra plattan (som ju tronade allra högst på min Topplista 2023). Redaktör Martin gav den 8/10 i recensionen, och jag gnuggade lite med den då och då utan att det verkligen… lossnade. Bra skit, men inte riktigt bra skit. Till dess att jag fick hem plattan fysiskt och den hamnade i annat media, hemma, i riktiga högtalare – och då lossnade allt! Det är fortsatt strålande, melodisk och episk black metal med lättsmälta riff och många hooks – som man vill ha sitt Blackbraid!

4. The Spin (Messa)
Detta är en mörk och alldeles underbar historia. Italienska Messa blandar en alldeles egen mix av progressiv doom, pop och introverta jazziga ballader och åstadkommer något som golvar mig totalt. Detta är bandets fjärde platta, men för min del en första erfarenhet. Stundtals är detta inte metal alls, stundtals är detta mest metal i hela världen känns det som, lite som en vacker lockande höststorm. Jävla bra upptäckt.

3. Ascension (Paradise Lost)
Dysterkvistarna från Halifax serverar ett av sina starkaste album under hela den 35-åriga karriären, och det ska sägas med en gång – när vi kommer in på listans pallplaceringar så kliver vi upp ett snäpp i nivå och kvalitet. De tre skivor som tronar högst har flest spelningar och en hållbarhet som imponerar, i detta fall så finns fasen inte ett enda svagt spår på hela plattan samtidigt som det strösslas rikligt med hits. Imponerande, och rätt härligt att ett gäng surpuppor som harvat i metallvärldens andradivision mer eller mindre hela livet utan att kompromissa ett jota kan få visa vad de kan.

2. Welcome To The Future (H.E.A.T)
Det här är med lätthet den skiva som spelats mest året som passerat. Det är en klackspark, ett fulfinger mot mörker och elände och en glädjespridare som passat som samtalskamrat oavsett om det varit på en löptur, i samband med jobb på hemmakontoret eller i lurar under pendling. Det är något så ovanligt som en melodisk hårdrocksplatta utan ett enda svagt spår, och med ett helt gäng låtar som når högt högt. Den investerade tiden gör dessutom att jag faktiskt kan närapå alla riff, texter, trumslag utantill trots att det i min ålder är något oftast reserverat för de gamla klassikerna. Länge länge brottades jag med om detta är nummer 1 eller nummer 2 i år – inte förrän i samband med att listan skulle formeras och nyårssupén känns nära landar den slutliga andraplaceringen. Men. Skulle man välja glädje så är det otvivelaktigt den här som är överst på pallen. Tack H.E.A.T, för leendet och ljuset ni släppte in i mitt liv 2025!

1. The Immortal (In Mourning)
In Mourning släppte en gång i tiden plattan ”The Weight Of Oceans”. Det var/är en av 10-talets absolut starkaste skivor, och har varit den referensram mot vilken jag har mätt alla deras alster efteråt. (Och en hel del andra plattor i genren progressiv döds om man ska vara ärlig – ett slags facit!) En höjd de inte riktigt nått igen, och det har varit närapå en given naturlag och inget konstigt med det.
Och så kommer den här skivan.
The Immortal”.
Herrejösses!
Med låtar som As Long As The Twillight Stays, Moonless Sky, Staghorn, The Sojourner, Silver Crescent, Song Of The Cranes, North Star.. ja, det är bara att kapitulera och inse att herrar Tobias Netzell (sång, gitarr), Björn Pettersson (gitarr, sång), Tim Nedergård (gitarr) och Cornelius Althammer (trummor) har snickrat ihop en ny referensram att förhålla sig till, och till syvende och sist blir det naturligt att sätta denna platta överst på pallen 2025!

Övriga betraktelser

Årets Pod: B.L Metal Podcast 

Detta har varit en härlig följeslagare under året, speciallt alla dedikerade specialavsnitt,  med Sabbathsåret-avsnitten och Dissection-djupdykningen som extra höjdpunkter. Gillar man att ha roligt (vem gör nu inte det?) samtidigt som man får en skopa hårdrocksmusik är det här man hänger!

Årets Fulaste omslag – men musiken är bra: Winds Of Time (Wings Of Steel)

LA-baserade Wings Of Steel spelar hårdrock från 80- och 90-talet utan att sväva på målet. Det luktar lite gamla Helloween, Accept och Iron Maiden och äär musik som drivs av bra sång och hookiga riff. Den självbetitlade debut-EP’n och första fullängdaren Gates Of Twillight har haft de här två hästarna/pegasus-figurerna svart och vitt i en form av clas på sig och varit ganska ostiga – men det här är nog någon form av rekord. Nu är det all in, här ska varenda klyscha pressas in på omslaget och dömde man nu bara hunden efter håren så lyssnar nog ingen människa med lite smak och sans på detta om man inte vet vad det är innan – det är liksom motsatsen till lockande. Och det är synd det, för gosse – det här är bra grejer som drar mungiporna uppåt. Lyssna bara på We Rise här till exempel, som börjar lite klassiskt ”ballad-plockig” innan det brakar loss.

Årets comeback: Coroner och deras ”Dissonance Theory”

Ja, jävlar – hade du sagt att onådens år 2025 skulle ett avsomnat progressivt thrashband från Schweiz vars karriär peakade i slutet av 80/början av 90-talet återkomma från de döda och leverera så att de dyker upp på årsbästalistor till höger och vänster så hade jag såklart hävdat att du var utom dina sinnens fulla bruk. Men du hade haft rätt. Att släppa en platta av denna dignitet efter över 30 års paus från förra given gör det ganska givet: detta är med lätthet årets comeback. Nära nära Topp 10!

Årets Liveplatta: D-A-D ”Live From The Arena”

Det har varit ett fint år för liveplattor. Excellenta släpp från Rotting Christ, 1349, Kanonenfieber, Groza, Saxon och Primordial till trots: detta är den platta som snurrat mest frekvent och det är ett pärlband av hits och äldre örhängen som bandet avtäcker på hemmaplan, komplett med gästsångare och allt. Kärlek all around.

Årets Konsert: Candlemass 40-årsjubileum på Berns, Stockholm

Spelningen: felfri. Sjukt bra ljud, sjukt bra låtar, sjukt bra framförande. Däremot var detta lite av ett antiklimax och typ motsatsen till hur man firar ett jubileum. Annonserar man att det är ett ”unikt jubileumsgig” så får man faktiskt försöka göra det till ett sånt också – detta var inget annat än ett helt vanlig gig från start till mål. Inga gäster, inga överraskningar, inte ett smack bortom det vanliga (till skillnad från t e x när bandet firade 20 år och bjöd på en sjuhelsickes kavalkad på Kolingsborg…). Att det ändå är årets gig säger att det ju trots allt var… ett sjuhelsickes bra gig!

Årets Farväl : Vila i Frid, Ozzy!

En för undertecknads del nästan livslång närvaro var han, the Prince of Darkness. Det är få förunnat att leva det livet, ta sig från ett hårt Birmingham och bli den största och mest kända rockstjärnan för att sedan orkestrera sitt avsked med en sista spelning på hemmaplan med hela världen som åskådare. Han kommer såklart att leva för alltid, och från 2025 är han en stjärna på himlen. Farväl Ozzy, tack för allt!

Årsbästalistan 2019 – Fredrik

Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!

Topp 10 skivor

10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också ”The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.

9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. ”Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!

8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva ”…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. ”The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.

7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…

6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på ”The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.

5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!

4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The WaterStone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.

3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. ”The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…

2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen ”Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.

”Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!

1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?

Glöm den känslan.

Efter 2017 års ypperliga skivsläpp ”Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på ”Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: ”Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”

”Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.

Tack, SOEN.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min  topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.

Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.

Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.

Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den  allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, ”The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.

Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!

En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.

Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!

Bästa debuterna 2006-2015: Fredrik

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras i eftervärldens minne. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett de skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015?

Här nedan presenteras fem fullängdsdebuter som ligger Fredrik extra varmt om hjärtat. 

Red Album – BARONESS 2007

2007 hade BARONESS fortfarande sina största verk framför sig, men redan debuten visar klart och tydligt vilken verkshöjd Savannah-sönerna är kapabla till. Det är lekfullt, intelligent, mångfacetterat och erbjuder såväl spröd känsla som rå energi. Läckert!

Age of Winters – THE SWORD 2006

Kvalitetsriffande, tyngd, och ett sjuhelvetes sväng! THE SWORD visade redan från början var stonerskåpet skall stå, och ”Age of Winters” har sedan fortsatt stå sig bra genom åren. Håll nacken still om du kan – mig är det en övermäktig utmaning.

Angel’s Necropolis – YEAR OF THE GOAT 2012

Jag kan ibland känna att världen  är orättvis, till exempel när GHOST slår igenom stort med sin luftiga AOR-ockultism medan YEAR OF THE GOAT harvar vidare mer i skymundan.  Deras förstlingsverk i fullängdsformat, ”Angel’s Necropolis”, är ett bra bevis på varför de också förtjänar rampljus. Lyssna bara på Thomas Sabbathis lidelse i This Will Be Mine – gåshuden är ofrånkomlig…

Wake – COLOSSUS 2013

Många band genomlever förmodligen en hel karriär utan att någonsin hitta ett lika eget och särpräglat uttryck som COLOSSUS hittar redan på sin första fullängdare. Desperation, ångest, intelligens och skönhet blandas till en virvlande malström, där bandet drar med vassa klor över själens griffeltavla. Det skaver, men fan så vackert det gör det!

Måsstaden – VILDHJARTA 2011

Djentlemännen från Hudiksvall imponerar med ”Måsstaden”. Inspirationen från förmodade husgudarna MESHUGGAH lyser onekligen igenom i det gravt nedstämda stackato-riffandet, men skivan ger även utrymme åt atmosfäriskt dystopiska inslag som bidrar till en lika elegant som brutal slutprodukt.