Etikettarkiv: Misery Index

Live: Hell on Earth Tour 2023 på Musikens Hus

ARTIST: Unearth, Misery Index, Year Of The Knife, Leach, Turbid North (Hell on Earth Tour 2023)
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 20 april, 2023

-“We’re not here for a good time – we’re here for a LONG time… We’ve got 30 more songs!” Man har inte roligare än man gör sig, brukar det heta, och eminente strängbändaren Buz McGrath i UNEARTH har bestämt sig för att roa såväl publiken som (vad det verkar) sig själv, denna vårkväll av kluvna känslor.

UNEARTH gav allt trots bristfälligt besökarantal, för vilket de förtjänar respekt!

Vadan detta med kluvna känslor, undrar ni kanske nu? Ja, inte är det bandens fel! Det är en välfylld roster som i form av “Hell on Earth Tour 2023” tar Musikens Hus i besittning denna soliga och ljumma aprilkväll, med inte mindre än fem hårt slående akter på scen. I tur och ordning: TURBID NORTH, LEACH, YEAR OF THE KNIFE, MISERY INDEX och UNEARTH. Givet bang for your buck på den uppställningen för fyrahundra spänn, särskilt med tanke på de sista två namnens renommé, borde Musikens Hus vara välfyllt. Så är dock inte fallet, det är tvärtom kvällen igenom en sorgligt underbefolkad lokal som möter banden. För första gången som metalgig-besökare i Göteborg skäms jag nästan lite å våra vägnar…

Men de kluvna känslorna är som sagt inte bandens fel, de står odelat för den positiva halvan. Först ut TURBID NORTH från Texas, som slår mig som påminnande om ett argare och mer tekniskt orienterat GOJIRA. Särskilt kanske då avseende sånginsatsen från Nick Forkel, som har en skönt nervig kvalité som snygg kontrast mot den tyngd och det kompromisslösa mangel bandet i övrigt bjuder på. Låtmaterialet är i mina öron aningen ojämnt, men framförandet snortight och väl utfört, med extra stilpoäng för Adam Rydlinskis eminenta trumspel. Framför allt de lite hårdare numren som Patients svänger fint.

Näst ut i turordningen är västkustens egna LEACH, hemmahörande i Borås. Här är det en lite thrashigare anrättning som bjuds, även om det finns inslag av både döds och hardcore i mixen. Initialt känns det som ett steg ner i intensitet från Texas-borna innan, under första två låtarna är LEACH lite försiktiga, känns det nästan som, och det mest framträdande intrycket är den jovaliske basistens uppenbara glädje över att vara där. Sen lossnar det, och svenskarna tar lite tydligare ägarskap över scenen. Även om ljudbilden bitvis är lite luddig, och materialet därmed aningen svårt att få grepp om, är energinivån klart godkänd, och det verkar som att bandet trivs trots den glesa uppslutningen. Fint ös på avslutningslåten!

Västkustens egna LEACH, bördiga från Borås. De växte in i uppgiften under spelningens gång.

Efter nästa (som under hela kvällen föredömligt korta) paus lägger Hell on Earth Tour 2023 i en ny växel. Fortfarande framför en klart mindre publik än banden hade förtjänat, men det struntar YEAR OF THE KNIFE högaktningsfullt i. Det tar bokstavligt talat mindre än 30 sekunder innan Madison Watkins har fått samtliga närvarande att äta ur handen på henne.

Hennes kompromisslösa röjande som en furie fram och åter över scenen, studsande och headbangande på ett sätt som hade fått Dennis Lyxzén i sin prime att lyfta på hatten och buga, är omöjligt att värja sig mot. Kvinnan är en naturkraft, så är det bara! Resten av bandet leverar de med, Delaware-kombons skitiga, råa och bitvis stackato-meckiga hardcore slår hårt och precist, och då ljudbilden är skarp nog att låta riffen visa klorna blir helheten mäktig.

Madison Watkins i YEAR OF THE KNIFE är en naturkraft bakom mikrofonen!

Många av låtarna i det intensiva setet funkar fint, Dust To Dust, Victim, Final Tears och Fatal för att nämna några, men personligen vill jag plussa ännu lite extra för Get It Out. Oavsett personlig preferens där, så är gigget som helhet en ypperlig käftsmäll!

Efter detta dags för den första av de två akter som får ses som co-headliners denna afton, rutinerade grind/death-veteranerna i MISERY INDEX. Inledande Infiltrators från förra årets giv “Complete Control” passerar tämligen obemärkt, men när sedan New Salem och The Carrion Call följer så rasslar det till tämligen rejält. Framför allt är det en fröjd att få se den maskin från en annan dimension vi till vardags kallar Adam Jarvis, och hans omänskligt exakta manglande på trumpallen. Karln är helt orimlig, på bästa möjliga sätt…

MISERY INDEX har både rutin och katalog så det räcker och blir över. Sett till detta var deras nio låtar möjligen några färre än man kunde ha hoppats på.

Att deras set bara är nio låtar långt känns lite synd, bara en sådan sak som att inte få höra den förkrossande tyngden i mellanpartiet hos Seventh Cavalry är en sorg i sig. Men med den katalog bandet har att ta av råder det förstås ingen brist på bangers i det urval Jason Nertherton och hans manskap bjuder på. Eller vad sägs om en avslutande kvartett spår som Rites Of Cruelty, The Choir Invisible, Great Depression och monstruöst sköna stänkaren Traitors?

Givet intensiteten i musiken är det kanske inte så konstigt att frontmannen Netherton själv inte röjer loss å det grövsta, givet att han skall traktera både bas och sång, men en stilpoäng till Darin Morris på kompgitarren i det avseendet. Hans energi och närvaro känns stimulerande, vilket som sagt kan behövas denna afton givet den bristfälliga uppslutningen publikmässigt.

Efter att ha satt ett utropstecken snarare än punkt med Traitors, ör det sorti för MISERY INDEX. Precis som alla band denna afton utan några extranummer, oklart om det främst beror på pressat schema givet antalet band eller på publikbristen? Nåväl, ännu en kort paus följer – och här roas fler än jag i lokalen att pausmusiken i högtalarsystemet plötsligt byts från olika former av dödsmetall, hardcore och metalcore till… HUEY LEWIS & THE NEWS och deras The Power Of Love. Oklart vad som hände där, men folk flinar åtminstone förnöjt, så allt är väl väl i staten Metal, antar jag…

Bra intensitet på gitarristen Darin Morris gigget igenom.

Så är det då dags för UNEARTH att avsluta denna afton, och precis som YEAR OF THE KNIFE har Massachusetts-bandet bestämt sig för att det är fullständigt skit samma (pardon my French) hur många det är i publiken – de som är här skall bjudas på en holmgång värdig en till bristningsgränsen fullsatt lokal!

Från inledande My Will Be Done till avslutande Black Hearts Now Reign går jänkarna loss utan hämningar, på ett sätt det är omöjligt att inte älska och respektera dem för. Förutom för den helhjärtade insatsen i framförandet, skall även ansvarig ljudtekniker ha cred för vad som kan vara det tyngsta live-ljudet jag fått mig serverat under mina 46 år här på Jorden. Mycket svulstigare än på skiva, till och med; varenda stackato-rytm skär som en skalpell, och varenda breakdown hotar att vibrera sönder de bärande väggarna i Musikens Hus.

Förutom att här plussa för sångaren Trevor Phipps distinkta engagemang och närvaro, måste kvällens kanske tydligaste hedersmedalj gå till gitarristen Buz McGrath. Förutom att även han (likt MISERY INDEX Adam Jarvis) vara helt orimligt begåvad på sitt instrument, jag har nog sällan sett lika imponerade exakt strängbändande på den svårighetsgraden live, är han också en riktig liten lustigkurre.

Först retas han med personalen i baren. “Jag ser att ni inte har så mycket att göra ikväll… Varför står ni bara där? Nu har ni ju tid att städa lite, torka lite glas eller något. Kom igen, ta tag i er själva nu!” Sen är det dags att skoja lite med Phipps och oss i publiken. Efter att Phipps frågat om vi dricker något ikväll, och höjt ett plastglas öl till skål, konstaterar McGrath med lagom drygt tonfall att “…egenvård faktiskt är viktigt, ni behöver inte känna press att lyssna till en tuffing som honom” med en liten nick bort mot sin bandkamrat.

Phipps kontrar med att han nu alls inte är en “…tough guy, I’m just here to have a good time, a good time together with you guys.” När uppskattningen från publiken över detta lagt sig, fyller McGrath på med att “we’re acually NOT here for a good time, we’re here for a LONG time… we’ve got 30 more songs!” Skrattsalvorna från publiken kommer naturligtvis som ett brev på posten.

En närmast fridfull bild, men det fanns INGET fridfullt med den käftsmäll till gig UNEARTH hade bestämt sig för att bjuda på…

Bland de spår som sticker ut lite extra under gigget bör nämnas The Wretched; The Ruinous, min personliga favorit Mother Betrayal, riktigt gamla pärlan My Heart Bleeds No Longer samt Incinerate, men trycket är som sagt gott  rakt igenom. Trots det låga antalet besökare får jänkarna ändå igång ett visst tryck även framför scenen, inte bara på den. En och annan liten mosh pit formas till och från, och de huvuden som nu finns i lokalen bangar tämligen flitigt. I undertecknads fall lika delar för att energin i musiken verkligen påbjuder detta, samt som ett sätt att visa för herrarna på scen att deras ansträngningar verkligen uppskattas.

Efter att UNEARTH rundat av fångar jag uppmärksamheten hos basisten Chris O’Toole (som förutom i UNEARTH för övrigt även trakterar samma instrument i TURBID NORTH) och talar om för honom att jag inte fattar var alla människor som borde vara på plats i kväll håller hus, men att de har min kärlek och respekt för att de krossade trots den dåliga uppslutningen. På vägen ut hittar jag YEAR OF THE KNIFE vid Merch-ståndet, och ger dem samma budskap. Det har de verkligen förtjänat.

All kärlek och respekt till samtliga kvällens band, men lite extra till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de trotsade förutsättningarna och verkligen gav sitt allt denna afton!

Som sagt, en kväll av kluvna känslor. Väldigt tråkigt med så dålig uppslutning, och den där allra bästa energin infinner sig ju aldrig riktigt utan en rejäl publik. Men all heder åt alla fem banden, om än i synnerhet till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de verkligen gav oss som var där den bästa möjliga mangling de kunde prestera. Respekt!

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Misery Index – Complete Control

ARTIST: Misery Index
TITEL: Complete Control
RELEASE: 13/5 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång jag skriver en recension av en MISERY INDEX-skiva så brukar jag nämna att bandet är från Baltimore i Maryland. Jag gör, såklart, det av en anledning då jag gärna vill höra staden ljuda i bandets musik. Baltimore är en stad som har plågats av misskötsel, förfall, all upptänklig kriminalitet och som samtidigt är en stad som hyser institutioner som Johns Hopkins – ett av världens mest ansedda universitet. Detta har skapat en smältdegel av det proletära och det avancerade som jag tycker går som en röd tråd i MISERY INDEX musik.

Här finns absolut teknikaliteten som bara mästare kan åstadkomma, men också den rena vreden. “Complete Control” sammanfattar dessa saker ypperligt, för trots att jag känner mig hemma i MIs musik från tidigare skivor där dödsmetallen skiner igenom tydligare än på bandets allra första skivor, så finns här nu ett fantastiskt hardcore-element som gör att bandet känns både fräscht och tillbakablickande. Letar ni efter ett band som skruvar en hel massa på ett förnyat sound och ett nytt uttryck, ja, då får ni fortsätta leta. Det känns fruktansvärt skönt att det finns band som MI som känns hemtama, men ändå levererar skivor som känns alldeles för korta.

“Complete Control” klockar in på 33 minuter med sina 9 låtar och det är en i det närmaste perfekt längd då jag har ett sagolikt sug att dra igång skivan om och om igen. Samtliga låtar är bra – att skivan avslutas av en av de bästa låtarna bandet har gjort, Now Defied!, är ju bara tacknämligt att konstatera, men här finns en fruktansvärd massa musikalisk mumma – tillräckligt för att ta mig ur den minst sagt enerverande svackan efter det att jag lyssnat på KVAENs och IN APHELIONs plattor och tyckt att nästan all annan musik låter fadd – det är sväng, blasts och ett satans ös nästan rakt igenom “Complete Control”. Lägg till detta en magiskt bra produktion av framför allt gitarrerna och gedigna sånginsatser av Jason Netherton och Mark Kloeppel och ni fattar att detta är en rungande musikalisk lavett av mycket hög klass.

Gillar ni MISERY INDEX sedan innan så kommer ni gilla detta också. Kolla in den.