Etikettarkiv: The Hellacopters

Årsbästalistan 2022 – Robert

2022, ett år av utmaningar avseende världsläget – och ett helt knippe starka skivor! Faktum är att detta år varit extra utmanande när det gäller att dra gränsen – det finns säkert en 25-30 skivor till som är i stort sett lika bra som nummer 9-10 på listan nedan.  Det kan man välja att se som ett jämntjockt år utan extrema toppar (t.e.x. om man jämför med förra årets tiopoängare HORNDAL), eller som att det finns oerhört mycket bra musik. 

Valet är ditt. Listan här nere är min!

Topp 10 Skivor

10. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Löjligt trallvänligt och klistrigt så det fastnar stenhårt  – modell Göteborgsdöds. Det är vad man får av THE HALO EFFECT, och vi vanliga dödliga kan mest bara hoppas att detta inte är ett tillfälligt projekt och istället ett riktigt band. Snyggt!

9. Sweet Evil Sun – CANDLEMASS
Gammal är äldst? Kanske – eller så håller undertecknad på att bli gammal och söker den trygga och oförändrade famn som är CANDLEMASS efter att man återförenats med originalsångaren Längqvist. Oavsett: “Sweet Evil Sun” är såväl jämnstark utan svaga punkter som spetsig med ett par höjdare.

8. Halo – AMORPHIS
Den här plattan kom hyggligt tidigt på året, och när den gavs ut hade jag knappats föreställt mig att den skulle landa på årsbästalistan; det kändes okej men inte suveränt. Korrigeringen har skett successivt under året, och den här plattan har växt… och växt… och växt. En av de bästa AMORPHIS-plattorna i diskografin, vill jag påstå.

7. Striving Toward Oblivion – VORGA
Årets snyggaste digipack kommer från tyska black metal-orkastern VORGA och deras giv “Striving Toward Oblivion” från Transcending Obscurity Records. Dessutom är den farligt bra, med ett helt knippe spår som tillhör årets starkaste i genren (Starless Sky och Last Transmission kanske främst). Med rymdtema dessutom – what’s not to like?!?

6. The Great Below – KVAEN
Enmans-black metal när det är som bäst, och Jacob Björnfots uppföljare “The Great Below” är osannolikt nog till och med bättre än debuten “The Funeral Pyre”! Antalet varv denna skiva har snurrat i år äro legio, och detta är en sån där skiva som man kan välja nästan vilken låt som helst från för att representera på en spellista.

5. Digital Noice Alliance – QUEENSRYCHE
 Nä – dra mig baklänges?!!? Det här bandet har inte varit relevanta på flera årtionden, och diskografin innehåller såväl världshistoriens genom tiderna bästa skiva (“Operation: Mindcrime”) som en av de värsta lågvattenmärkena (“Dedicated To Chaos”), och att “Digital Noice Alliance” skulle vara så jävla bra som den är..? Inget mindre än ett smärre mirakel. Och miraklet bygger i sin helhet på låtmaterialet, där det kanske finns färre super-ess, men bara låtar i spannet riktigt bra till skitbra!

4. Moribund  – IN APHELION
Årets bästa black metal är svensk, och det är en skiva som flirtar lika mycket med utkanterna av genren som den driver och skapar sin egen plats i metalli-versum. IN APHELION och fullängdsdebuten “Moribund” är ett säreget stycke musik att drunkna i. Imponerande.

3. Of Kingdom And Crown  – MACHINE HEAD
Helt klart årets återkomst, givet att förra plattan “Catharsis” var så pass usel att den fick undertecknad att tappa levnadslusten en aning och det här är… förbluffande starkt och bra. “Of Kingdom And Crown” innehåller inga svaga delar och ett helt knippe tokbra spår

2. Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen – RED HOT CHILI PEPPERS
Va!! Det är ju fusk, det där är två skivor och inte en?!! Jo, det är sant i sak – men ändå inte. Under nådens år 2022 har nämligen RED HOT CHILI PEPPERS återförenats med gitarristen John Frusciante och därmed träffat en kreativ vulkan som resulterat i inte en, utan två stycken helt fantastiska fullängdare! Utmaningen? Att skilja dem åt. Det går inte, och därför behöver de hållas samman i detta sammanhang. Enbart tanken av att slå samman dessa två släpp och kondensera bort de aningen svagare spåren kan ge en bild av hur en enad platta skulle kunna stå sig. Hade vi haft en annan nummer ett då?

1. Ström – STRÖM
Det finns, 2022, inget som liknar detta. Det är svensk progg som möter AC/DC. det är sväng och jävlar-anamma som möter poesi. I alla fall när man har så pass många varv med plattan som jag har – för det ska erkännas att vid första avlyssningen var det en närmast chockartad upplevelse. Bra? Anus? The jury was out. Grejen är dock att detta vinner med tiden, och när/om man släpper sina pretentiösa sarger så kan man inte annat än att tokgilla detta. Ta mig tillbax, för fan!

Övriga Betraktelser

Drudkh levererar!
Krig. Elände. Misär. Ukrainska DRUDKH levererar trots det (eller tack vare?) en av karriärens starkaste plattor med sin “All Belong To The Night”. En liten ljusglimt i allt mörker.

Tack för allt och RIP, David!
David Andersson finns inte mer, och världen är en nyans fattigare. SOILWORK släppte fina “Övergivenheten”, som om det var meningen att ett värdigt minne skulle stå som monument över David.

So Sorry I Could Die!
Allvarligt talat – att det inte fanns plats för HELLACOPTERS och deras “Eyes Of Oblivion” på årets lista beror verkligen inte på låten So Sorry I Could Die.  Det är ett stycke modern klassiker som till och med lyckats lura sig in på spellistan som gäller på kontoret. Vemodig rock’n’roll-klassiker i vardande!

Gott om konserter – ont om liveskivor
Sannolikt är det en efterbörd av pandemin, men detta år har bjudit på fler möjligheter att se musik live i samband med (uppskjutna) konserter än tillfällen att ta del av inspelade liveframträdanden. Två som står ut som extra fina är BLACK STONE CHERRY med sin “”Live From The Royal Albert Hall… Y’All!” samt kanske framförallt EVERGREY med sanolikt årets bästa liveplatta: “Before The Aftermath (Live In Gothenburg)”.

På tvärs med WeRock-kollegorna
WeRocks editoriella del brukar vara stolta över den spretighet och mångfald som dominerar vårt tyckande, men detta år har undertecknad verkligen maximerat den skalan. Eller vad sägs om kommentarerna som övriga skribenter hade när exempelvis RED HOT CHILI PEPPERS eller STRÖM medverkade i den alldeles underbara följetången “Hot or Not”? Det är minst sagt en bra bit från de översta platserna på topplistan…

Årsbästalistan 2022 – Fredrik

Welcome to the new årsbästalista-process, same as the old årsbästalista-process… Det visade sig att det där med att plocka ut en topp tio-lista över årets bästa plattor blev samma dissonanta, synkoperade visa som vanligt. Skivåret 2022 kändes länge påtagligt ljummet, men sen när slutspurt-inlyssningen verkligen varvade upp kom insikten om att även detta år bjöd på en hel del fina karameller. Topp tre kanske till och med en ovanligt vacker dos svärta!

Topp 10 Skivor

10. Immutable – MESHUGGAH
Ingen har väl någonsin anklagat MESHUGGAH för att vara för lättlyssnade, och så är inte fallet på ”Immutable” heller. Men här finns utöver det sedvanligt förkrossande tunga manglandet fler nyanser och variationer än på nordsvenskarnas medelgiv, och då kan resultatet inte bli annat än bra.

9. Eyes Of Oblivion – THE HELLACOPTERS
Det är möjligt att THE HELLACOPTERS är lite av en rock ’n’ roll-snuttefilt, deras musik är vid det här laget kanske mer av en behaglig trygghet än något nyskapande och spännande, men det spelar liksom ingen roll när kunnandet är så stort och uttrycket så varmt. So Sorry I Could Die, till exempel, är förmodligen den bästa 60-talslåt som släpps sedan… ja, 60-talet.

8. Of Clarity And Galactic Structures – THE SPIRIT
Det är få band åt black-hållet som i mina ögon skulle komma undan med så här stora inslag av mellantempo, jag brukar inte riktigt gå igång på det. Att THE SPIRIT ändå kvalar in på årets topp tio-lista säger en del om verkshöjden på ”Of Clarity And Galactic Structures”. Produktion och sånginsats är oklanderliga, och riffandet är kreativt nog att (trots det något jämntjocka tempot) förmå hålla lyssnarens intresse vid liv rakt igenom.

7. Gnavhòl – NORDJEVEL
Utgör NORDJEVEL årets råaste black metal? Mycket möjligt. Här bjuds åtminstone en härlig intensitet, och ett svavelosande mörker där riff med röda ögon och sylvassa huggtänder rycker och sliter i sina kedjor i frenetisk iver att få kasta sig mot din halspulsåder. Välkommen till avgrunden!

6. Halo – Amorphis
Få band är lika bra på att blanda svulstig tyngd, köttig growl samt eteriskt vackra inslag av melodiska gitarrslingor och vän rensång som finska AMORPHIS. På ”Halo” har man hittat rätt igen, och presenterar ett låtmaterial väl värdigt bandets tidigare katalog. En skiva som växer över tid, och något så ovanligt som en metalplatta som inducerar känslor av hopp och optimism utan att kännas som ett guilty pleasure. Gott så.

5. Pawns & Kings – ALTER BRIDGE
“Pawns & Kings” är utan tvekan den mest ojämna skiva jag har med på årets topp tio. I sina sämsta stunder är den slätstruket radiovänlig amerikansk tung rock, och snudd på ointressant. I sina bästa stunder, med låtar som This Is War, Silver Tongue och framför allt titelspåret Pawns & Kings, och den intrikat intelligenta verkshöjd dessa uppvisar, är det förmodligen det bästa som släppts i år. Hade hela skivan hållit samma klass som de tre nämnda spåren hade det varit en stark kandidat för AOTY…

4. Oh What The Future Holds – FIT FOR AN AUTOPSY
Stenhårt men intrikat, taktfast men lekfullt. Vissa andra band inom samma ”modern metal”-genre kan ibland (för mig) upplevas som aningen själlösa, men den käftsmäll som FFAA här levererar har personlighet så det räcker och blir över. Stackato-rytmerna kan golva vilken ärrad fighter som helst, samtidigt som nyanserna kan charma även den mest kultursvåre GOJIRA-diggare. Årets bästa genuint ångvälts-tunga album!

3. Mirage – GAEREA
GAEREA var en för året ny bekantskap för undertecknad, och absolut den nykomling i bekantskapskretsen som tagit störst plats i mitt hjärta. Den kompromisslöshet med vilken portugiserna manglar ut sin bottenlösa ångest och isande desperation är ack så vacker, närmast meditativ om man tillåter sig att förlora sig i musiken. Påtaglig gåshuds-varning här.

2. As The Moon Rests – A.A. WILLIAMS
Jag har svårt att se hur man inte kan bli förälskad när man hör A.A. WILLIAMS varma, spröda, sorgsna samt omväxlande lena och spruckna röst smeka hörselgångarna. ”As The Moon Rests” rör sig någonstans i gränslandet mellan lågmäld symfonisk metal och (rejält svärtad) singer/songwriter-musik, och äktenskapet dessa två emellan har nog aldrig fungerat så bra som här. Vid toppar som Murmurs berör den här plattan något djupt grundläggande i min själ.

1. Thought Form Descent – WAKE
Det finns andra plattor på den här listan som har samma intensitet, samma eller till och med större tyngd, samma sorgset vackra mörker. Men det finns ingen annan platta detta år som lyckas kombinera alla TRE på den nivå som ”Thought Form Descent” gör. WAKE levererar en giv som är lika vacker som obönhörligt hård, lika intrikat som primal. Det är bara att lyfta på hatten (jag tänker mig dock denna proverbiala huvudbonad mer som en törnkrona, vacker men på ett aningen smärtsamt vis) och gratulera en synnerligen värdig vinnare!

Övriga betraktelser

Live-året!
I november förra året kom första möjligheten på över ett år att återigen ta del av livemusik. Det var då (HORISONT och HOT BREATH) synnerligen efterlängtat. Under det här året har jag fortsatt att fylla på med välbehövlig livskvalité medelst liveframträdanden, och sett bland andra SOEN, PORT NOIR, VOLA, ROME, PRIMORDIAL, SWALLOW THE SUN, THE HELLACOPTERS, PARADISE LOST och AVATAR bjuda på fina gig.

Bäst i klassen i år var lite till min förvåning faktiskt inte SOEN, utan AVATAR. Deras gig på Trädgårn i mars var en riktig kioskvältare.

Det milda och det mörka
2022 är året när min musikaliska schizofreni blev än tydligare. Ungdomens musikaliska “mittenfåra” med akter som METALLICA och PANTERA är sedan länge tämligen ointressant, nu är det mer distinkt svärta som gäller – men den behöver inte nödvändigtvis vara “hård”.

Å ena sidan har jag fyra plattor som nog kan/bör räknas som black metal (eller i vissa fall post-black metal, kanske, för de nogräknade) med på årsbästalistan, det högsta antalet från den genren hittills. Å andra sidan är tre av mina fem mest spelade akter på den där streaming-tjänsten alla har i år ROME, ME AND THAT MAN samt THE DEAD SOUTH, således inte metal alls i konventionell mening.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag tycker det är intressant att se hur musiksmaken fortsätter att förändras och utvecklas genom livet. Vi får väl se hur årsbästalistan 2027 ser ut…

ROME på Musikens Hus i vintras – inte “metal” i konventionell bemärkelse, om än med mer svärta i själen än många metalband.

I väntan på “the next big thing”
Är det bara jag, eller står metalvärlden lite på ett ben just nu, i väntan på att se var foten skall ta mark avseende vad som blir nästa stora genre eller “grej”? Sent 00-tal var det metalcore som dominerade, tidigt 2010-tal hade sjuttiotalet en märkbar revival, de senaste åren känns det som att post-black metal ägt scenen.

Men ungefär nu känns det som att nästa vägskäl, nästa förgrening, borde börja uppenbara sig. Jag har dock personligen svårt att här och nu skönja vad det är som kommer att trenda. Vad tror ni att det blir för stil som uppenbarar sig som the next big thing?

Årets heders-göteborgare
Den pokalen får rimligen delas ut till DECAPITATED, för deras fina album(titel) “Cancer Culture”, en snygg och fyndig ordlek med cancel-kulturen som också sätter fingret på tidsandan rätt väl. Dessutom en riktigt bra platta, den sista att sållas bort från min topp tio-lista för året. Missa den inte, för du e la inte go, eller?

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!