Etikettarkiv: The Hellacopters

Hot or not? – Januari 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Wayward Opulence
ARTIST: Arkaik
VALD AV: Martin

Robert: Detta är musik som tarvar en hel del lyssnande för att sätta sig. Jag har en fem-sex varv med låten och känner ändå att det bara är i sin linda för att hamna rätt. Skickligt framfört och intensivt, och man undrar kanske framförallt hur en hel skiva med detta fungerar? Tröttande i längden, gissningsvis, men detta är skapligt bra på egen hand. Efter ett tag…
Fredrik: ARKAIK blandar och ger. Vissa partier i den här meckiga och brutala knogmackan teknisk döds är riktigt sköna, med härliga stackaton och dubbelkagge-virvlar. Sen är andra lite mer anonyma, och dryga sex minuter är lite i längsta laget för den här typen av låt. Jag landar trots det i att det är mer varmt än ljummet.
Amelie: Vi kastas rätt in i teknisk döds av den riktigt tunga typen. Ingen rast ingen ro, här maler det på i sina modiga sex minuter. Gôtt mos men lite utmattande i längden. Inget jag kommer återvända till alltför ofta. Och sen blir det konstigt de sista 20 sekunderna. Ska det vara så här eller blev fel version uppladdad?

LÅT: Save Us
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det finns ingen gud. Rädda oss! Save Us inleder med liten manskör i kyrkostil och är sedan rakt igenom fint desperat draperad i skrik och ton. Gillar detta även om det inte är jätteoriginellt. Bäst bland kollegernas val denna gång ändå, om än inte glödgande hett.
Martin: Kyrkosång kan vara en make or brake-grej. Här blir det varken eller. Jag är ledsen att säga det, men trots att jag jag lyssnat på den här låten rätt så många gånger så har jag svårt att minnas annat än den fina desperata skriksången som jag gillar skarpt. I övrig är detta en låt som jag hört lite för många gånger för att jag ska tända till. Ljummet.
Robert: Episkt. Storvulet. Snyggt “omslag”. Kruxet är väl att det går 13 liknande försök på ett dussin, och NON EST DEUS når bara stundtals genom bruset. Trevligt, men inte så att det sticker ut och får mig att längta efter mer av denna vara.

LÅT: Reap A Hurricane
ARTIST: The Hellacopters
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag noterar med rynkade ögonbryn och ett missnöjt smackande att mina kollegor inte har vett att uppskatta det oantastliga kulturarv THE HELLACOPTERS utgör. Är det nyskapande? Nej, inte ett dugg. Men det är inte whisky-tillverkning heller, men en vällagrad single malt är inte desto mindre en produkt att njuta av. Samma gäller Reap A Hurricane, det är klassisk rock med bootsen stadigt förandrade i 70-talsmyllan, ett taktfast Elvis-juckande med den jeansklädda höften, och en pianoslinga som kittlar ens ryggrad likt en rännil friskt källvatten. Lika närvarande trallvänlighet som frånvarande kulturella pretentioner, och gott så. Hett!
Amelie: ”Skulle vi inte välja nya låtar – den här gjorde ju HELLACOPTERS för 20-25 år sedan.” Inte? – nä just det, alla deras hits låter såhär. Det är så det ska vara och gillar man sin musik sån så gillar man detta. Nicke Andersson i all ära men vi andra får kolla nån annanstans. Iskallt.
Martin: Jag älskar THE HELLACOPTERS. Det är inte svårt att göra det. Men snälla ni, döper man en låt till Reap A Hurricane så får man ta i betydligt mer. Detta känns som en mild bris av musik som vi har hört på nästan alla plattor bandet gett ut. Jag förväntar mig betydligt mycket mer av ett band med denna kalibern än musik som alibi för att dra på turné och ha det lite trevligt. Ljummet mot kallt.

LÅT: The Slime Runs Down Your Throat
ARTIST: Darkened
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls svårt att gilla detta! Bra driv, sången sitter ju som en keps från helvetet, en del coola riff, plus att jag gillar det lite stämningsfulla nyttjandet av power-riff. Helt originellt är det ju inte men klart trevligt.
Robert: DARKENED gör det bra och har ett härligt driv, men..  det har slumpat sig så att det för undertecknads del är UNANIMATED och deras Victory In Blood som Spotify vill pusha som nästa låt när denna spellista tar slut. Varenda gång inser jag att den låten helt enkelt sopar banan med The Slime Runs Down Your Throat, och då känns inte detta lika kul längre. När det ställs mot vad som i övrigt bjuds där ute.
Fredrik: Köttig döds med guttural growl och hederligt rifftuggande. Absolut habilt, men i mina öron för slätstruket och utan tillräckligt mycket personlighet för att verkligen engagera. Man gör klokare i att lyssna på LIK eller GATECREEPER.