Fem återkommande gamla godingar och lika många band som för min del gjorde premiär finner ni på årets lista. Dessutom årets konsertupplevelse, ett ”sista minuten”-tips och lite annat smått och gott som sig bör. Nog ordat, jag önska er god läsning och ett gott 2026!
Topp 10 Skivor
10. Disse fugle får ingen at se (Morild)
Sent på året dök danska Morild upp på min radar med sitt andra album. Metal Archives benämner musiken Atmospheric Black Metal och visst finns det stundom atmosfär och melodi i ”Disse Fugle Får Ingen At Se” men framför allt är det skränigt, slamrigt och obekvämt – på bästa tänkbara sätt. Och ibland vill man inte ha det bekvämt alls. Då är det perfekt att plocka fram detta album på dryga 46 minuter fördelade på endast fyra spår.
9. The Shit of God (Behemoth) )
För tio år sedan hade det aldrig hänt att Behemoth placerats så här långt ner på min topplista. Jag har fortfarande en känsla av besvikelse över att bandet inte längre gör det suveränt känslostarka intryck som det gjorde under första tjugo åren av sin karriär, med ”The Satanist” som absoluta topp.
Men helt ärligt, Behemoth idag är ändå så mycket bättre än så många andra band att de tar sig plats på listan. Inte längre allra främst men ändå med självklarhet.
8. Exilium Vitae (Alizam)
Ett löfte till mig själv detta år var att lyssna på mer hårdrock från utanför den vanliga sfären. Ni vet, Europa, USA, Latinamerika… Och mer har det blivit, om än inte riktigt i den grad jag avsett från start.
Den ambitionen ledde mig bland annat till iranska Alizam som framför en naturlyrisk doomig och folkinspirerad metal. Vackert och ofta med en djupt melankolisk ton. Detta gör de så bra att deras debutalbum ”Exilium Vitae” med den äran platsar på årets lista. Ge dem en lyssning, det görs fantastiks musik även utanför de gängse källorna!
7. Back From Hell (Caliban)
Mycket black, death och doom blir det i årets lista. Tyska Caliban lyckas dock med sitt bidrag få in lite fart och fläkt, ja faktiskt blir det metalcore här på sjunde plats, en genre jag annars inte lyssnar mig fördärvad på.
Årets album ”Back From Hell” är kanske inte riktigt i klass med alster som tio år gamla ” I Am Nemesis” som jag håller för bandets bästa men är ändå riktigt, riktigt bra. I Was A Happy Kid Once är exempel på en av låtarna som matchar tidigare höjdare och som dessutom har en väldigt skön refräng att hojta med i.
6. Kur (Anzv)
Med en del Melechesh, i både tema och ljudbild, en del Behemoth, inte minst i vokalistens framförande och frasering, och en alldeles, alldeles egen del gör portugisiska Anzv ett djupt intryck med årets ”Kur”, bandets andra album.
Därmed ”vinner” de årets kamp om bästa blackened death metal i min lista. Ett fantastiskt album med hög grad musikalisk variation.
5. Si Vis Pacem Para Bellum (Hæresis)
Vilken debut! Hæresis bistert vackra album ”Si Vis Pacem Para Bellum” gnistrar av glödande hetta och deras post black metal skär in rysningar i själen när jag lyssnar. Sångaren Christine har en röst som både får bära och brista i makalösa melodiska utbrott.
Detta är ett band jag definitivt kommer fortsätta hålla ögonen på i framtiden.
4. Ascension (Paradise Lost)
Veteranerna som återkommer med album efter album och med dessa också regelbundet på mina årslistor. Musikaliskt kunde man byta ut en eller annan låt från en platta till en annan och ändå tröttnar jag aldrig på nytt material från doomens mästare.
”Ascension” har allt det som en Paradise Lost-platta ska ha. Det vilsamma mörkret och melankoliska slingorna skänker lindring i tunga tider och gör mig förnöjd. Och renderar britterna en fjärdeplats på listan.
3. Innan Mörkret Faller (Crash Nomada)
Crash Nomadas insiktsfulla och varma lyrik kombinerat med deras glädjeskapande globala folkpunk är en injektion rakt i hjärtat.
Årets skiva, ”Innan Mörkret Faller”, är lika sprakande och full av liv som tidigare album samtidigt som tankfullheten och reflektionerna ständigt finns närvarande. Crash Nomada har en given plats på prispallen i år.
2. Amidst The Ruins (Saor)
Denna kom tidigt under året, så tidigt att jag var på väg att ”glömma” den och tänka den som förra årets album. Turligt kom jag på bättre tankar. Skotska SAOR skapar magiskt vacker black metal med djupa inslag av folktoner. Naturmystik och historiska skeenden befolkar lyriken.
”Amidst The Ruins” är en alltigenom skön lyssning, behagligt rysningsframkallande – och en total motsats till det som komma skall på översta pallplatsen i år. Så stanna här och njut en stund medan tid är…
1. Ärkepest (Deathening)
”Stå upp mot skiten, gå ut på gatan
Kämpa emot, för satan!”
Det tog mig tid att ta mig in i och ta till mig denna platta som helhet. En kokande het ilska över sakernas tillstånd som tar sig uttryck i en rak dödsmetall och i texterna en svidande uppgörelser med samtiden. Ingen kommer undan. ”Ärkepest” är dessutom Deathenings första album helt på svenska. Utmattande att lyssna på hela plattan rakt igenom – och jäkligt uppfriskande!
Så, om Paradise Lost och Saor hjälper mig att stå ut med den värld vi ser omkring oss för närvarande, och om Crash Nomada bidrar till glädjen att veta att jag inte är ensam i motståndet så är Deathenings antifascistiska tyngd en vänsterkrok rakt i ansiktet på dem som behöver det som mest. Och tyngden bakom den käftsmällen behöver jag, behöver vi alla. En given listetta.
Övriga betraktelser
Årets bästa låt
Paradise Lost når inte ända till pallplatserna med årets album men har levererat årets låt för mig. Vemodigt vacker och samtidigt smittande melodisk har Lay A Wreath Upon The World varit min sorgesamma följeslagare och tröst många stunder under den mörka hösten detta mörka år.
Årets konsertupplevelse – Close Up-båten
Även detta år levererade Close Up-kryssningen en fantastisk mängd högkvalitativ metal. För mig var några höjdpunkter återseendet av Woormwood, The Haunted och Grave, första konserten för mig med Kvaen, och likaså första med Mörk Gryning.
Starkast intryck gjorde dock Völva, ett för mig dittills okänt band, som spelade på den mindre scenen sist på fredagsnatten. Fullängdsdebuten ”Desires Profane” släpptes 2024. Feministisk, anti-patriarkal black metal/crust. Ni fattar själva hur bra detta blir!
Strax utanför eller lite för sent…
Som alltid finns det album som kom sent på året eller av annan anledning fick för lite lyssning. Eller inte räckte riktigt ända fram och så väl förtjänar att nämnas även om de inte kom med i topplistan. Här är några som jag ändå vill ge lite mer ljus:
– ”Innern”, black metal av tyska Der Weg Einer Freiheit.
– ”Om jordens blod och urgravens grepp”, mer black metal, denna gång från svenska Häxkapell.
– ”Dawn Of The Iron Shadow”, melodisk black metal av One Of Nine från USA.
– ”Blackbraid III” av Blackbraid, mer melodisk black metal från USA
– ”Death Becomes Her”, melodisk döds av svenska Frantic Amber
Och i sista stund!
Vreid släppte ny låt i årets sista månad. From These Woods förebådar nytt album från det norska bandet i mars, ”The Skies Turn Black”, således fem år efter den mastodontlika satsningen med ”Wild North West”. Att se fram emot 2026!
…hård kamp om tiondeplatsen med flera ganska jämnbra skivor, så hur spikar man fast den till slut? Nyupptäckt dödsdoom från Structure (skivan heter ”Heritage”), ilsken återkomst av svenska thrashlegenderna The Haunted eller att Johan Langquist The Castle samlat ihop sina singlar till en självbetitlad fullängdare? Amorphis fina ”Borderlands” eller gemytlig och fin black metal från Voodus? Svaret måste till slut bli svenska Sarcator, och till det finns ett par tunga skäl: har man ett bandnamn som är en blandning mellan Kreator och Sarcofago, en sättning där alla medlemmar är födda mellan -99 och -05 men ändå är på sin tredje platta och desstom levererar en så här varierad och stenhård riffmacka så ska man hyllas! ”Swarming Angels & Flies” kan behöva ett par varv då det händer rätt mycket och varieras ordentligt mellan spåren, men jag kan inte hitta många bättre sätt att inleda 2026 på…
Norrköpings Year Of The Goat har – lite i skymundan – levererat ett helt knippe dunderplattor sen starten, men med årets 
Jänkarna Deafheaven har snurrat ett varv nu. Från starten och framförallt genombrottet ”Sunbather” (2013) så har resan tagit dem bort från skostirrande och introvert, vacker och ilsken black metal till nån form av indiepop (”
Det är tolfte fullängdaren för veteranerna Novembers Doom, detta album. Personligen tycker jag jänkarna kan vara lite ojämna, och att diskografin rymmer såväl dunderplattor (”The Pale Haunt Departure” och ”
Svenska LIK ställer skåp. Årets giv ”Necro” är ingen överraskning alls, det är alla volymrattar på elva, maximalt ställ och så ett sjuhelsickes sväng. Mer behövs inte, det räcker gott för att leverera årets bästa döds.
Oväntat nog så fastnade inte skiva nummer 3 från amerikanska Blackbraid från början, det var till och med en liten besvikelse som uppföljare på förra plattan (
Detta är en mörk och alldeles underbar historia. Italienska Messa blandar en alldeles egen mix av progressiv doom, pop och introverta jazziga ballader och åstadkommer något som golvar mig totalt. Detta är bandets fjärde platta, men för min del en första erfarenhet. Stundtals är detta inte metal alls, stundtals är detta mest metal i hela världen känns det som, lite som en vacker lockande höststorm. Jävla bra upptäckt.
Det här är med lätthet den skiva som spelats mest året som passerat. Det är en klackspark, ett fulfinger mot mörker och elände och en glädjespridare som passat som samtalskamrat oavsett om det varit på en löptur, i samband med jobb på hemmakontoret eller i lurar under pendling. Det är något så ovanligt som en melodisk hårdrocksplatta utan ett enda svagt spår, och med ett helt gäng låtar som når högt högt. Den investerade tiden gör dessutom att jag faktiskt kan närapå alla riff, texter, trumslag utantill trots att det i min ålder är något oftast reserverat för de gamla klassikerna. Länge länge brottades jag med om detta är nummer 1 eller nummer 2 i år – inte förrän i samband med att listan skulle formeras och nyårssupén känns nära landar den slutliga andraplaceringen. Men. Skulle man välja glädje så är det otvivelaktigt den här som är överst på pallen. Tack H.E.A.T, för leendet och ljuset ni släppte in i mitt liv 2025!
LA-baserade Wings Of Steel spelar hårdrock från 80- och 90-talet utan att sväva på målet. Det luktar lite gamla Helloween, Accept och Iron Maiden och äär musik som drivs av bra sång och hookiga riff. Den självbetitlade debut-EP’n och första fullängdaren Gates Of Twillight har haft de här två hästarna/pegasus-figurerna svart och vitt i en form av clas på sig och varit ganska ostiga – men det här är nog någon form av rekord. Nu är det all in, här ska varenda klyscha pressas in på omslaget och dömde man nu bara hunden efter håren så lyssnar nog ingen människa med lite smak och sans på detta om man inte vet vad det är innan – det är liksom motsatsen till lockande. Och det är synd det, för gosse – det här är bra grejer som drar mungiporna uppåt. Lyssna bara på We Rise här till exempel, som börjar lite klassiskt ”ballad-plockig” innan det brakar loss.
Ja, jävlar – hade du sagt att onådens år 2025 skulle ett avsomnat progressivt thrashband från Schweiz vars karriär peakade i slutet av 80/början av 90-talet återkomma från de döda och leverera så att de dyker upp på årsbästalistor till höger och vänster så hade jag såklart hävdat att du var utom dina sinnens fulla bruk. Men du hade haft rätt. Att släppa en platta av denna dignitet efter över 30 års paus från förra given gör det ganska givet: detta är med lätthet årets comeback. Nära nära Topp 10!
Det har varit ett fint år för liveplattor. Excellenta släpp från Rotting Christ, 1349, Kanonenfieber, Groza, Saxon och Primordial till trots: detta är den platta som snurrat mest frekvent och det är ett pärlband av hits och äldre örhängen som bandet avtäcker på hemmaplan, komplett med gästsångare och allt. Kärlek all around.
En för undertecknads del nästan livslång närvaro var han, the Prince of Darkness. Det är få förunnat att leva det livet, ta sig från ett hårt Birmingham och bli den största och mest kända rockstjärnan för att sedan orkestrera sitt avsked med en sista spelning på hemmaplan med hela världen som åskådare. Han kommer såklart att leva för alltid, och från 2025 är han en stjärna på himlen. Farväl Ozzy, tack för allt!
Jag tycker att det finns fog för att hävda att Dormant Ordeal är Polens just nu bästa band. Med förödande känsla för smatter parat med otrolig melodisk vurm är ”Tooth And Nail” en skiva som både känns totalt hemtam men också fruktansvärt fräsch. Mangel, sväng och magiskt bra känsla för låtskriveri gjorde det omöjligt att inte ha med skivan i listan.
Med magisk variation i både det instrumentella och i sången lyckades Aversed med ett konststycke – att göra en skiva inom den melodiska dödsen att kännas befriande fräsch och oerhört teknisk samtidigt. 
Sent ska syndaren vakna brukar det ju heta, och det blir ju tydligt när det kommer till åldermännen i Paradise Lost och vad jag har tyckt om bandets alster innan. De har aldrig varit bra nog för att knipa platser på årsbästalistan. Förrän nu, för det går inte att undvika att för mig är dysterkvistarnas sjuttonde skiva en helvetisk uppvisning i hur man får en skiva med över 50 minuters speltid att kännas alltför kort. Med en förkrossande tyngd överbevisar Paradise Lost mig om att jag har gått miste om ett konstnärsskap – och att detta borde åtgärdas å det snaraste.