Fem återkommande gamla godingar och lika många band som för min del gjorde premiär finner ni på årets lista. Dessutom årets konsertupplevelse, ett ”sista minuten”-tips och lite annat smått och gott som sig bör. Nog ordat, jag önska er god läsning och ett gott 2026!
Topp 10 Skivor
10. Disse fugle får ingen at se (Morild)
Sent på året dök danska Morild upp på min radar med sitt andra album. Metal Archives benämner musiken Atmospheric Black Metal och visst finns det stundom atmosfär och melodi i ”Disse Fugle Får Ingen At Se” men framför allt är det skränigt, slamrigt och obekvämt – på bästa tänkbara sätt. Och ibland vill man inte ha det bekvämt alls. Då är det perfekt att plocka fram detta album på dryga 46 minuter fördelade på endast fyra spår.
9. The Shit of God (Behemoth) )
För tio år sedan hade det aldrig hänt att Behemoth placerats så här långt ner på min topplista. Jag har fortfarande en känsla av besvikelse över att bandet inte längre gör det suveränt känslostarka intryck som det gjorde under första tjugo åren av sin karriär, med ”The Satanist” som absoluta topp.
Men helt ärligt, Behemoth idag är ändå så mycket bättre än så många andra band att de tar sig plats på listan. Inte längre allra främst men ändå med självklarhet.
8. Exilium Vitae (Alizam)
Ett löfte till mig själv detta år var att lyssna på mer hårdrock från utanför den vanliga sfären. Ni vet, Europa, USA, Latinamerika… Och mer har det blivit, om än inte riktigt i den grad jag avsett från start.
Den ambitionen ledde mig bland annat till iranska Alizam som framför en naturlyrisk doomig och folkinspirerad metal. Vackert och ofta med en djupt melankolisk ton. Detta gör de så bra att deras debutalbum ”Exilium Vitae” med den äran platsar på årets lista. Ge dem en lyssning, det görs fantastiks musik även utanför de gängse källorna!
7. Back From Hell (Caliban)
Mycket black, death och doom blir det i årets lista. Tyska Caliban lyckas dock med sitt bidrag få in lite fart och fläkt, ja faktiskt blir det metalcore här på sjunde plats, en genre jag annars inte lyssnar mig fördärvad på.
Årets album ”Back From Hell” är kanske inte riktigt i klass med alster som tio år gamla ” I Am Nemesis” som jag håller för bandets bästa men är ändå riktigt, riktigt bra. I Was A Happy Kid Once är exempel på en av låtarna som matchar tidigare höjdare och som dessutom har en väldigt skön refräng att hojta med i.
6. Kur (Anzv)
Med en del Melechesh, i både tema och ljudbild, en del Behemoth, inte minst i vokalistens framförande och frasering, och en alldeles, alldeles egen del gör portugisiska Anzv ett djupt intryck med årets ”Kur”, bandets andra album.
Därmed ”vinner” de årets kamp om bästa blackened death metal i min lista. Ett fantastiskt album med hög grad musikalisk variation.
5. Si Vis Pacem Para Bellum (Hæresis)
Vilken debut! Hæresis bistert vackra album ”Si Vis Pacem Para Bellum” gnistrar av glödande hetta och deras post black metal skär in rysningar i själen när jag lyssnar. Sångaren Christine har en röst som både får bära och brista i makalösa melodiska utbrott.
Detta är ett band jag definitivt kommer fortsätta hålla ögonen på i framtiden.
4. Ascension (Paradise Lost)
Veteranerna som återkommer med album efter album och med dessa också regelbundet på mina årslistor. Musikaliskt kunde man byta ut en eller annan låt från en platta till en annan och ändå tröttnar jag aldrig på nytt material från doomens mästare.
”Ascension” har allt det som en Paradise Lost-platta ska ha. Det vilsamma mörkret och melankoliska slingorna skänker lindring i tunga tider och gör mig förnöjd. Och renderar britterna en fjärdeplats på listan.
3. Innan Mörkret Faller (Crash Nomada)
Crash Nomadas insiktsfulla och varma lyrik kombinerat med deras glädjeskapande globala folkpunk är en injektion rakt i hjärtat.
Årets skiva, ”Innan Mörkret Faller”, är lika sprakande och full av liv som tidigare album samtidigt som tankfullheten och reflektionerna ständigt finns närvarande. Crash Nomada har en given plats på prispallen i år.
2. Amidst The Ruins (Saor)
Denna kom tidigt under året, så tidigt att jag var på väg att ”glömma” den och tänka den som förra årets album. Turligt kom jag på bättre tankar. Skotska SAOR skapar magiskt vacker black metal med djupa inslag av folktoner. Naturmystik och historiska skeenden befolkar lyriken.
”Amidst The Ruins” är en alltigenom skön lyssning, behagligt rysningsframkallande – och en total motsats till det som komma skall på översta pallplatsen i år. Så stanna här och njut en stund medan tid är…
1. Ärkepest (Deathening)
”Stå upp mot skiten, gå ut på gatan
Kämpa emot, för satan!”
Det tog mig tid att ta mig in i och ta till mig denna platta som helhet. En kokande het ilska över sakernas tillstånd som tar sig uttryck i en rak dödsmetall och i texterna en svidande uppgörelser med samtiden. Ingen kommer undan. ”Ärkepest” är dessutom Deathenings första album helt på svenska. Utmattande att lyssna på hela plattan rakt igenom – och jäkligt uppfriskande!
Så, om Paradise Lost och Saor hjälper mig att stå ut med den värld vi ser omkring oss för närvarande, och om Crash Nomada bidrar till glädjen att veta att jag inte är ensam i motståndet så är Deathenings antifascistiska tyngd en vänsterkrok rakt i ansiktet på dem som behöver det som mest. Och tyngden bakom den käftsmällen behöver jag, behöver vi alla. En given listetta.
Övriga betraktelser
Årets bästa låt
Paradise Lost når inte ända till pallplatserna med årets album men har levererat årets låt för mig. Vemodigt vacker och samtidigt smittande melodisk har Lay A Wreath Upon The World varit min sorgesamma följeslagare och tröst många stunder under den mörka hösten detta mörka år.
Årets konsertupplevelse – Close Up-båten
Även detta år levererade Close Up-kryssningen en fantastisk mängd högkvalitativ metal. För mig var några höjdpunkter återseendet av Woormwood, The Haunted och Grave, första konserten för mig med Kvaen, och likaså första med Mörk Gryning.
Starkast intryck gjorde dock Völva, ett för mig dittills okänt band, som spelade på den mindre scenen sist på fredagsnatten. Fullängdsdebuten ”Desires Profane” släpptes 2024. Feministisk, anti-patriarkal black metal/crust. Ni fattar själva hur bra detta blir!
Strax utanför eller lite för sent…
Som alltid finns det album som kom sent på året eller av annan anledning fick för lite lyssning. Eller inte räckte riktigt ända fram och så väl förtjänar att nämnas även om de inte kom med i topplistan. Här är några som jag ändå vill ge lite mer ljus:
– ”Innern”, black metal av tyska Der Weg Einer Freiheit.
– ”Om jordens blod och urgravens grepp”, mer black metal, denna gång från svenska Häxkapell.
– ”Dawn Of The Iron Shadow”, melodisk black metal av One Of Nine från USA.
– ”Blackbraid III” av Blackbraid, mer melodisk black metal från USA
– ”Death Becomes Her”, melodisk döds av svenska Frantic Amber
Och i sista stund!
Vreid släppte ny låt i årets sista månad. From These Woods förebådar nytt album från det norska bandet i mars, ”The Skies Turn Black”, således fem år efter den mastodontlika satsningen med ”Wild North West”. Att se fram emot 2026!
För att försöka tydliggöra hur egensinniga Vukovi är, kanske jag kan anföra det faktum att det alltså är två skottar med ett bandnamn som betyder ”vargar” på serbokroatiska, och som själva beskriver sin musik som en blandning av Skunk Anansie och Rage Against The Machine…?
Ja, det här var väl inte så märkvärdigt? Nej, det kan ju tyckas. Det är Hellacopters, så det är habil rock ’n’ roll, men egentligen inte så mycket mer… väl?
Att kalla en platta på närmare 43 minuter för en ”EP” är lite speciellt. För Nasum hade det varit en dubbel-skiva…
Det är ingen som behöver tvivla på att Dawn Of Solace är bördiga från vårt östra grannland. Den skira men betvingande blandning av melankolisk skönhet och svulstig svärta som bandet levererar är extremt typiskt för finsk metal under 2000-talet.
Ja, det är väl klart att årets bästa renodlade black metal (”in honor of the Devil”, som bandet själva skriver på sin Bandcamp-profil) kommer från Norrland.
Finska wikipedia beskriver bandet (ungefär) som en fortsättning på var Paradise Lost, Anathema och Tiamat lämnade ifrån sig stafettpinnen under 90-talets första halva, fast med vissa inslag av black metal. Inte helt oävet, får väl medges.
Jag respekterar det faktum att 1914 egentligen inte så mycket spelar låtar som de berättar historier, och att helheten är viktig för dem. Jag tycker verkligen att detta är hedervärt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag någonstans tycker att det är lite, lite synd.
Den platta på årets lista som kräver störst investering från dig som lyssnare innan den börjar betala tillbaka. Österrikarnas post-black serveras i tiominuters-kolosser med lager på lager av detaljer och känslostämningar, så det är liksom inget som går att slölyssna på lite så där i bakgrunden – det är fullt fokus som gäller, kontinuerligt.
Låt oss avhandla det uppenbara först: Ja, skivtiteln är… skitnödig, och helt ärligt en aningen töntig. Jag fattar vad polackerna vill ha sagt, men jag tycker de missar önskad nivå avseende verkshöjd med detta språkliga angrepssätt.