Detta år har bjudit undertecknad på en av de svåraste urvalsprocesserna någonsin. Dels kanske lite på grund av att den där självklara vinnaren inte presenterat sig, men mestadels för att urvalet av generellt väldigt bra plattor varit påtagligt gott – det är ett starkt musikår som här skall presenteras!

VMA: Som ingressen påtalade, så kommer detta sannolikt att vara den mest godtyckliga årsbästalista jag någonsin har publicerat. Inte för att tycker mig ha slarvat med varken inlyssning eller slutförande, utan för att startfältet helt enkelt varit så djävulusiskt mycket jämnare i år än vad jag kan minnas att det någonsin varit förut.

I vanliga fall är det ganska enkelt att plocka ut plattor till platserna 1-5 som är tydligt bättre än platserna 6-10, och definitivt ett tydligt kvalitetshopp mellan de jag rankar som 1-10 jämfört med 11-20. I år? Svårt! Även om det så klart inte varit tjugo plattor som slagits om den absoluta tronen, har jag absolut roterat minst så många som alla gjort anspråk på att åtminstone få ta plats här på listan bland de tio. Även när det gäller inbördes ordning bland de tio har det varit svårt att ranka plattorna.

Men, som i all tävlan – någon måste vinna… Så, detta jämna (och kvalitativa) musikår 2025 är det nedanstående alster som utgör gräddan. Av de dryga 110 plattor jag har hunnit lyssna in mig på, är det dessa jag till slut ändå får presentera som mitt facit – årets bästa skivor 2025. Håll till godo!

Topp 10 Skivor

10. My God Has God A Gun (Vukovi)
För att försöka tydliggöra hur egensinniga Vukovi är, kanske jag kan anföra det faktum att det alltså är två skottar med ett bandnamn som betyder ”vargar” på serbokroatiska, och som själva beskriver sin musik som en blandning av Skunk Anansie och Rage Against The Machine…?

Jag tänker således inte försöka förklara musiken närmare, mer än att säga att jag gillar skottarnas blandning av luftig pop och nervigt, aningen ångestladdat mörker bäst när anrättningen lutar åt det senare. En överlag något ojämn platta, men toppar som Gungho, titelspåret My God Has Gut A Gun, SNO och avslutande Bladed når tillräckligt höga höjder för att slå sig in på tionde plats.

9. Overdriver (The Hellacopters)
Ja, det här var väl inte så märkvärdigt? Nej, det kan ju tyckas. Det är Hellacopters, så det är habil rock ’n’ roll, men egentligen inte så mycket mer… väl?

Tja, jag kan egentligen inte invända mot ovanstående. ”Overdriver” är utan tvekan denna listas minst pretentiösa inslag. Men inte desto mindre smyger Nicke Anderssons låtskrivar-geni sig på lyssnaren på ett synnerligen effektivt sätt. Efter första genomlyssningen finns det minst två låtar som man (kanske ens utan att minnas vad de heter) går runt och nynnar på. Efter nästa genomlyssning är det två till, och efter nästa…

Ja, ni fattar. ”Overdriver” kanske inte förför din hjärna, men om du bara har ett gnutta rock ’n’ roll i din själ, så kommer den att förföra din ryggrad. Gott så!

8. Kollaps\e (K L P S)
Att kalla en platta på närmare 43 minuter för en ”EP” är lite speciellt. För Nasum hade det varit en dubbel-skiva…

Men det mest (enerverande) speciella med dessa helsingborgare är att namnet på bandet och på dess (nåja) självbetitlade alster skrivs olika överallt. Inte ens bandets egen hemsida och Spotify är överens om hur deras namn egentligen skall skrivas.

Men, nu var det ju musiken vi skulle fokusera på. Och där levererar K- …helsingborgarna… genom sin sludge-drypande post-hardcore årets kanske mörkaste, mest desperations-osande alster. Det är dystert, tungt, kolsvart och allmänt ångestladdat – samt riktigt, riktigt bra.

7. Affliction Vortex (Dawn Of Solace)
Det är ingen som behöver tvivla på att Dawn Of Solace är bördiga från vårt östra grannland. Den skira men betvingande blandning av melankolisk skönhet och svulstig svärta som bandet levererar är extremt typiskt för finsk metal under 2000-talet.

Då det finns få band i klassen som gör det lika bra som Tuomas Saukkonens anhang, räcker det således också långt. Oklanderlig produktion, köttig growl, eterisk skönsång och väna melodier tar finnarna till en välförtjänt sjunde plats på årsbästalistan.

6. And In Our Hearts The Devil Sings (Malakhim)
Ja, det är väl klart att årets bästa renodlade black metal (”in honor of the Devil”, som bandet själva skriver på sin Bandcamp-profil) kommer från Norrland.

Nu misstänker jag förvisso att Umeå kanske inte är riktigt lika kallt och kargt som ljudlandskapet på ”And In Our Hearts The Devil Sings”. Men vad det nu än finns i form av kosmisk kyla som kan tänkas svepa in Broparken och Västra Esplanaden i demonisk dimma, har denna fångats väl av Västerbotten-sönerna i Malakhim.

Det hade behövts en liten, liten växel till för att nå övre halvan, men detta är höggradig kvalitets-black, som icke bör missas.

5. Kun Valo Minussa Kuoli (Kaunis Kuolematon)
Finska wikipedia beskriver bandet (ungefär) som en fortsättning på var Paradise Lost, Anathema och Tiamat lämnade ifrån sig stafettpinnen under 90-talets första halva, fast med vissa inslag av black metal. Inte helt oävet, får väl medges.

Allting jag skrev om Dawn Of Solace ovan är sant även om Kaunis Kuolematon. Tillägget som gör att ”Kun Valo Minussa Kuoli” (ungefär = ”när ljuset i mig dog”) placerar sig två hack högre på listan är att det är lite mer av allt. Den krispiga melankolin är ännu lite sorgsnare, growlen ännu lite mer gutturalt köttig, mörkret ännu lite kompaktare. Sen ger de där bitvisa inslagen av black metal-ångest plattan ett verktyg till i verktygslådan, och bidrar med variation som höjer plattan ännu en nivå.

4. Viribus Unitis (1914)
Jag respekterar det faktum att 1914 egentligen inte så mycket spelar låtar som de berättar historier, och att helheten är viktig för dem. Jag tycker verkligen att detta är hedervärt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag någonstans tycker att det är lite, lite synd.

Varför? Tja, för att i de passager ukrainarna parkerar ljuden av skottlossning, march-orkestrarna och spoken word- inslagen, och bara hamrar loss med imponerande blastbeat-tät blackened death, är deras musik 2025 års vassaste. Men en aaaaningen annan presentation, finns det låtmaterial här som kunde ha landat Lviv-kombon högst upp på prispallen. Lyssna på 1914 (The Siege of Przemyśl) och tänk bort avbrottet med jovalisk marschmusik efter 01:35, så fattar du vad jag menar…

3. Scorched Earth (Harakiri For The Sky)
Den platta på årets lista som kräver störst investering från dig som lyssnare innan den börjar betala tillbaka. Österrikarnas post-black serveras i tiominuters-kolosser med lager på lager av detaljer och känslostämningar, så det är liksom inget som går att slölyssna på lite så där i bakgrunden – det är fullt fokus som gäller, kontinuerligt.

”Scorched Earth” är således en krävande bekantskap. Men för den som har ork och vilja att ge sig hän, är det också en synnerligen belönande sådan. Här finns gott om skönhet, och ännu mer av rå, naken, och retat ömmande nerv. Harakiri For The Sky har en säregen förmåga att när de får till det krypa under huden på lyssnaren, och rumstera om bland känslor och tankar på ett sätt som är genuint svårt att värja sig emot. Här får de till det, så släck ner rummet, eliminera eventuella störningsmoment, försvinn in i känslodimmorna och bara njut.

2. The Shit Ov God (Behemoth)
Låt oss avhandla det uppenbara först: Ja, skivtiteln är… skitnödig, och helt ärligt en aningen töntig. Jag fattar vad polackerna vill ha sagt, men jag tycker de missar önskad nivå avseende verkshöjd med detta språkliga angrepssätt.

Med det sagt, så är mycket annat så mycket bättre. Behemoth är tillbaka där de hör hemma, i tronsalen för blackened death. Vad man än tycker om titeln, är detta en platta där Nergal & Co levererar på den där ruggigt höga nivån som få andra kan nå. The Shadow Elite är en av årets allra bästa enskilda låtar, och materialet som helhet är så där härligt svulstigt och energiskt aggressivt (som vanligt stort tack till Inferno på trumpallen för detta!) att det inte går att göra annat än att kapitulera.

1. Tooth And Nail (Dormant Ordeal)
Om du inte helt zonat ut ännu, så minns du säkert att jag alldeles nyss konstaterade att få andra kan nå den kvalitetsnivå inom blackened death som Behemoth kan nå? ”Få” visar sig vara nyckelordet här, för 2025 finns det faktiskt en akt som visar sig slå Nergals anhang på fingrarna. Det är polska landsmännen i Dormant Ordeal som stjäl kungakronan och sätter sig på den tronen.

Intensiteten är bitvis så skoningslös att man tappar luften en smula, och både tänder och naglar hos denna musikaliska best så vassa att såren går djupt låt efter låt. Halo of Bones, Horse Eater och Against the Dying of the Light är plattans allra skarpaste vapen, men även resterande material håller för frikostigt upprepade genomlyssningar.

Helheten blir hård på ett sådant där sätt som närmast blir meditativ, där man som lyssnare vaggas in i ett förvånansvärt behagligt tillstånd, vilandes på svepande dyningar av aggression och brutalitet. Såledels den mest värdiga vinnare jag kan presentera detta starka musikår 2025!

 

Övriga betraktelser

Årets ”honorable mentions”

2025 har som sagt varit ett starkt musikår, och urvalet där alla goda kandidater behövde skäras ner till en topp tio-lista en besvärlig övning. Här kommer därför ytterligare tio album som jag (utan inbördes rangordning) absolut tycker att är värda din uppmärksamhet:

Ascension (Paradise Lost)
Bellum Regiis (Hate)
Bright As Blasphemy (Chevelle)
Catechesis (Patristic)
Darkness Invisible (Mors Principum Est)
Innern (Der Weg Einer Freiheit)
Songs Of Last Resort (The Haunted)
Trivia Goddess (Year Of The Goat)
Unholy Trinity (Lord Belial)
We Are Him (Darvaza)

Årets video

Även om jag inte tycker att låten riktigt håller samma ypperliga klass när jag bara lyssnar på den, måste jag här lyfta fram Shadow Of Intent och deras Feeding the Meatgrinder. Videon är en både visuellt och dramaturgiskt snygg skräckfilm i kortformat, så pass väl utfört att jag kommer på mig själv med att bli sugen på att se fullängdaren (om den nu skulle ha existerat).

Årets låt

Det finns givetvis gott om bra individuella spår på de tio skivor som ingår på årsbästalistan ovan, men den enskilt allra vassaste låten jag snubblat över i år återfinns faktiskt inte på någon av dem. Den titeln tas istället hem av litauiska Black Spikes, med deras Sapnai. Spårets oerhörda desperation höjer sig över all konkurrens. Gåshud.

Årets finger

Två polska och en ukrainsk platta bland topp fem på årsbästalistan, två finska plattor därtill bland de tio. Årets låt levererad av ett litauiskt band. Dock verkar det råda en total brist på ryska inslag bland 2025 års musikaliska highlights. Förvisso en slump, men inte desto mindre en ganska trivsam sådan. Vilket slags finger detta utgör, samt vem som är mottagare för gesten, kan ni säkert lista ut utan att jag behöver skriva er på näsan…