2025 var året då många band som jag har en relation till sedan tidigare lyckades med bedriften att klämma ur sig skivor av fantastisk kvalitet. Det rör sig både om band som kanske hade simmat ur bild, men som helt plötsligt kändes inte bara vitala, utan livsnödvändiga, igen. Men det var också året då band som är helt nya gjorde magiska skivor som sannerligen förpliktigar inför framtiden. Ja, och såklart en skiva från ett band som fick mig att kasta om helt i listan. Som det brukar bli.
Topp 10 Skivor
10. Burning Embers, Forgotten Wolves (Autrest)
Skivan som jag flaggade för skulle kunna få mig att kasta om i årsbästalistan. Så blev det också. Melankolin, atmosfären och den mästerliga kombon av symfoniska inslag och black metal gjorde att jag lyssnade på ”Burning Embers, Forgotten Wolves” om och om igen under en period. Till sist blev det omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av årets bästa skivor.
9. Si Vis Pacem Para Bellum (Hæresis)
Fullängdsdebut som sannerligen förpliktigar inför kommande övningar från det här bandet. Jag kände redan från första lyssningen att här var en skiva som jag skulle återkomma till under året. Så blev det också, och Hæresis drämmer i med kraft, ackuratess och stor känslomässig tyngd på ett oerhört imponerande sätt att det bara är att kapitulera.
8. The Sinking Isle (Oromet)
En uppföljare som heter duga! Med majestätisk tyngd i både musikaliskt och känslomässig tutförande visar Oromet att de är ett band som verkligen är att räkna med. Hemsökande vackert gitarrspel gjorde att jag mest bölande mig igenom plattan varje gång jag lyssnade på den, och det är ett gott betyg!
7. Tooth And Nail (Dormant Ordeal)
Jag tycker att det finns fog för att hävda att Dormant Ordeal är Polens just nu bästa band. Med förödande känsla för smatter parat med otrolig melodisk vurm är ”Tooth And Nail” en skiva som både känns totalt hemtam men också fruktansvärt fräsch. Mangel, sväng och magiskt bra känsla för låtskriveri gjorde det omöjligt att inte ha med skivan i listan.
6. Erasure Of Color (Aversed)
Med magisk variation i både det instrumentella och i sången lyckades Aversed med ett konststycke – att göra en skiva inom den melodiska dödsen att kännas befriande fräsch och oerhört teknisk samtidigt. En platta som jag aldrig tröttnade att lyssna på under året som gick.
5. The Spin (Messa)
Messa är bandet som aldrig står still. Varenda platta som italienarna gett ut har tagit bandet i nya riktningar. Det är därför det är så ruggigt imponerande modigt hur ”The Spin” totalt utmanar genrekonventioner. Med storartad leverans som svarade upp till de superlativ som följde med promon trodde jag länge att detta kunde vara den bästa skivan från 2025. Messa lyckas ändå hänföra med en ohelig mix av jazz, 80-talets powerballader, doom, och en fullständigt grym sångleverans – på ett sätt som känns totalt logiskt. Imponerande!
4. Innern (Der Weg Einer Freiheit)
”Innern” borde ha försetts med en varningssticker – gravt beroendeframkallande. Jag har gång efter annan återkommit till denna i stort sett helt magiska platta under året som gått. Med känslomässig stringens pendlar skivan mellan eufori, sorg, djup melankoli och desperation och det på ett sätt som skeppade mig bortom tid och rum mest hela tiden när jag lyssnade på den.
3. The Blue Nowhere (Between The Buried And Me)
En skiva som fick mig att återuppta recenserandet av BTBAMs alster. Och det känner jag bara tacksamhet över, för inte bara att bandet har lyckats göra en nästan helt magisk skiva både med gamla beprövade grepp och med en lekfullhet som får mig att ana att bandet har stortrivts med att göra den här skivan. Att dessutom lyckas med att få en stelbent och ej särskilt dansbenägen skribent att vilja dansa till en av låtarna – ja, det tycker jag ni ska se som talande för hur bra ”The Blue Nowhere” är.
2. Ascension (Paradise Lost)
Sent ska syndaren vakna brukar det ju heta, och det blir ju tydligt när det kommer till åldermännen i Paradise Lost och vad jag har tyckt om bandets alster innan. De har aldrig varit bra nog för att knipa platser på årsbästalistan. Förrän nu, för det går inte att undvika att för mig är dysterkvistarnas sjuttonde skiva en helvetisk uppvisning i hur man får en skiva med över 50 minuters speltid att kännas alltför kort. Med en förkrossande tyngd överbevisar Paradise Lost mig om att jag har gått miste om ett konstnärsskap – och att detta borde åtgärdas å det snaraste.
1. The Sleeping City (An Abstract Ilusion)
Jag tog mig an ”The Sleeping City” med den bestämda inställningen att detta nog skulle vara en bra skiva, kanske till och med platsa på årsbästalistan. Men inte högst upp. Jag vet inte varför jag ens försökte låta bli. Detta är den bästa skivan An Abstract Illusion har gjort. Det hade varit så enkelt att ”bara” fortsätta som bandet lät på ”Woe”. Det var ju bra nog för att hamna högst upp på min lista det året skivan kom, 2022. Istället har bandet gjort det svårare för sig. ”The Sleeping City” är en spretigare skiva, men på ett oerhört imponerande sätt gör An Abstract Illusion varje influens till sin egen.
Kvar är den förödande känslomässiga tyngden, variationen som bjuder in till fler lyssningar då den är en skiva som gjord för att återkomma till bara för att upptäcka fler detaljer som lyfter skivan ytterligare.
Övriga betraktelser
Årets förluster
Det är svårt att inte skriva om Tompa Lindberg, en undergroundikon av genuina mått, som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Det känns på samma sätt som när LG Petrov dog, för Tompa var sprungen ur samma form – evigt ödmjuk, rolig och varm. En person som trots att de band han verkade i nådde storartade nivåer av musikalisk verkshöjd såg sig som en person som verkade i underjorden. Att detta var självklart, självvalt och ingen uppoffring. En person som pratade med alla, till och med med en skribent från ett litet webzine.
Ozzy Osbourne. En man som många har en relation till. Jag tror inte att jag är den ende som känner att det var nästan poetiskt att Ozzy hann med att göra avslutningskonserten på Villa Park innan han dog. Ändå kom beskedet om hans dödsfall att kännas som en hammare. Ja, han hade levt ett långt liv, varit med om att skapa heavy metal, och både göra karriär med Black Sabbath och med sig själv. Ändå saknas han oss.
Brent Hinds. En oddball inom ett band av oddballs. Mastodon är ett band som Hinds bidrog starkt till att forma till en veritabel orkan av riff, solon och rent djävulskap. Jag är inte gitarrist själv, men man måste vara döv för att inte förstå att Hinds var en man som kunde traktera sitt instrument som en ren förlängning av sitt eget psyke. Jag hittade denna fina hyllning av Justin Hawkins från The Darkness – den tycker jag ni ska titta på om ni inte redan sett den.
Årets återkomst utanför årsbästalistan
Att Sins In Vain släppte en ny låt. Jag har en mycket lång och pågående relation till detta band som känns som en kär vän, en konversation som återupptas varje gång bandet ger ifrån sig livstecken. Det enda jag önskar, utan att på något sätt vilja sätta press på bandet, är att det skulle ske lite oftare.
Årets EP
”Mass Extinction” av Finlands stoltheter Rotten Sound. En 10-minuterssmocka som med kraft och ackuratess sätter alla andra grindcoreband på undantag. Ja, lite så känns det ju, för satan så bra detta är!
Årets dundermiss
”Changeling” av Changeling – en skiva som, om jag upptäckt den tidigare, hade hamnat på årsbästalistan. Den här typen av progressiv och teknisk dödsmetall är något som alltid går hem hos mig, och att omslaget dessutom är så löjligt snyggt gör bara min dyrkan av skivan större.
Årets honorable mentions
”Utopie” av Aephanemer. Jag har haft svårt för den här franska gruppens musik tidigare, men här klickar det till rätt ordentligt. Skivan svänger, dansar, fram med en förtrollande grace och vivör. Gillar man symfonisk dödsmetall bör man kolla in denna.
”Songs Of Last Resort” av åldermännen i The Haunted. 8 års väntan. Sen vara det bara att koppla på haklappen och lapa i sig, för även om skivan inte riktigt håller för en plats på årsbästalistan så är den jävligt nöjsam.
”The Immortal” av Dalarnas bästa band In Mourning. Gediget hantverk och underbart hemsökande melodier gör skivan till en finfin upplevelse som jag har sökt mig till många gånger under året. Skivan som det var svårt att stryka från en plats i årsbästalistan.
För att försöka tydliggöra hur egensinniga Vukovi är, kanske jag kan anföra det faktum att det alltså är två skottar med ett bandnamn som betyder ”vargar” på serbokroatiska, och som själva beskriver sin musik som en blandning av Skunk Anansie och Rage Against The Machine…?
Ja, det här var väl inte så märkvärdigt? Nej, det kan ju tyckas. Det är Hellacopters, så det är habil rock ’n’ roll, men egentligen inte så mycket mer… väl?
Att kalla en platta på närmare 43 minuter för en ”EP” är lite speciellt. För Nasum hade det varit en dubbel-skiva…
Det är ingen som behöver tvivla på att Dawn Of Solace är bördiga från vårt östra grannland. Den skira men betvingande blandning av melankolisk skönhet och svulstig svärta som bandet levererar är extremt typiskt för finsk metal under 2000-talet.
Ja, det är väl klart att årets bästa renodlade black metal (”in honor of the Devil”, som bandet själva skriver på sin Bandcamp-profil) kommer från Norrland.
Finska wikipedia beskriver bandet (ungefär) som en fortsättning på var Paradise Lost, Anathema och Tiamat lämnade ifrån sig stafettpinnen under 90-talets första halva, fast med vissa inslag av black metal. Inte helt oävet, får väl medges.
Jag respekterar det faktum att 1914 egentligen inte så mycket spelar låtar som de berättar historier, och att helheten är viktig för dem. Jag tycker verkligen att detta är hedervärt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag någonstans tycker att det är lite, lite synd.
Den platta på årets lista som kräver störst investering från dig som lyssnare innan den börjar betala tillbaka. Österrikarnas post-black serveras i tiominuters-kolosser med lager på lager av detaljer och känslostämningar, så det är liksom inget som går att slölyssna på lite så där i bakgrunden – det är fullt fokus som gäller, kontinuerligt.
Låt oss avhandla det uppenbara först: Ja, skivtiteln är… skitnödig, och helt ärligt en aningen töntig. Jag fattar vad polackerna vill ha sagt, men jag tycker de missar önskad nivå avseende verkshöjd med detta språkliga angrepssätt.