Etikettarkiv: WeRock 10 år

WeRock 10 år: Tre saker: Robert Gustafsson

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Robert Gustafsson har löjligt svårt att koka ner allt och fuskar nog till slut…

1. Hej, det här är Zakk Wylde…
zakk-wyldeDet tog typ hur många försök som helst, men till slut klaffade all logistik – jag fick till en telefonintervju med ingen mindre än Zakk Wylde. Ja, just han. Gitarr-esset, muskelbyggaren, BLACK LABEL SOCIETY- och OZZY OSBOURNE-kände Zakk Wylde.  Fullständigt overklig känsla, speciellt som det varit så pass mycket dribbel med om det skulle bli av eller ej innan, och försök som runnit ut i sanden. Till saken hör också att denne Zakk är lite av en husgud, inte bara för egen del utan även för flera av mina vänner och jag hade inte riktigt kunnat knipa tyst om att det var på gång (förstås…). Ni vet hur det blir då. Extra mycket frågor. Extra mycket ångest.

Men till slut ringde han, och det var lite som att öppna en vattenkran. Kar’ln höll låda och lät svadan gå konstant!

Hur intervjun blev? Rätt okej ändå. Döm själv, den finns här!

2. Jag fattar Instagram!

okej – jag är en gubbe. En stundtals rätt butter typ som inte alltid omfamnar tekniska innovationer i den takt de kanske förtjänar, och som en följd av det har jag inte Instagram. Eller, hade kanske jag ska säga, för det där ändrades i samband med att jag fick agera utsänd för Werocks räkning när det första Gefle Metal Fest gick av stapeln.

Ja. jag vet att det var 2016, men jag sa ju i ingressen att jag var tvungen att fuska. Dessutom fattar du ju hur stort det var när du ser den här bilden.

mantar-robert-och-perLängst till vänster är det Erinc från MANTAR, sen jag som är chockad över att 1) jag har Instagram, sen 2) MANTAR har bjudit på öl, inte bara en utan två stycken (!), och 3) jag är på bild med MANTAR. På Instagram. Bredvid mig står kompisen Per som är bandets svenske inofficiella snusleverantör, och sen längst ute till höger Hanno från MANTAR.

Att Gefle Metal Fest dessutom var extremt bra såväl till organisation som bandbokningar gör ju inte saken sämre, och det bidrar ju till minnet. Instagram. Jag fattar det alltså nu. Du hänger väl med oss där också?

3. “Kim” kontaktar mig för att skriva om Werock. 
Jag tycker att det kan vara värt att notera – jag har inte varit en del av Werock samtliga dessa senaste tio år. Slutet av 2008 kontaktades jag av en lite mystisk “Kim” som ville höra om det var intressant att skriva för nätmagazinet Werock.se.

werock-gammal-logga

Jag hoppade på, och det är jag evigt tacksam för. Att få chansen att intervjua folk från DEATH ANGEL, ARMORED SAINT, JÖRN LANDE, OPETH med flera är en ynnest. Att kunna ta del av skivpromos och få skriva av sig under premissen: man gör det man känner att man orkar och hinner… det är inget annat än pur glädje. För mig personligen var inträdet hos de här skribenterna och läsarna såväl starten som en höjdpunkt under de senaste åren. Jag tackar ödmjukt!

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS “Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. “Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS “Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. “Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA “Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga “detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD “Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras “Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med “retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna “gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som “Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON “Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION “The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album “The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH “The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än “bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på “The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON “Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan “Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, “Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som “Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON “Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag “Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD “The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just “The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.

Best of 2006-2015: Fredrik

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det hur som helst Fredrik som presenterar sitt försök!

Svaret på frågan i ingressen borde naturligtvis vara ett rungande “NEJ!”. Att ens lyckas plocka ut de tio bästa skivorna från ett helt decennium utan ranking är svårt nog, att sedan rangordna dem är lögn i… ja, det där varma stället. Men, men, utmaningar är till för att överkommas, och även om rangordningen nedan säkerligen lär vara flytande över tid, är samtliga dessa plattor garanterat omistliga i min skivsamling från nu till döddagar!

TYR - Valkyrja (2011)
TYR – Valkyrja (2013)

10. TYR – Valkyrja (2013). I vanliga fall är power metal med hjältevibbar inte en del av min reguljära, musikaliska diet. Ett stort, fett undantag göres dock för TYR och deras “Valkyrja”, som är hur snygg som helst. Oklanderlig produktion, tight som [infoga valfri opassande liknelse] och med en färdighetsnivå både på instrument och sång som slår genom taket. Dessutom bjuds det för bövelen på metal på färöiska – och hur coolt är inte det…?

IN FLAMES - Come Clarity (2006)
IN FLAMES – Come Clarity (2006)

09. IN FLAMES – Come Clarity (2006). Puritanister kommer sannolikt inte att hålla med mig, utan hosta något om “Clayman”, men jag håller “Come Clarity” som göteborgarnas starkaste giv. Hårt, vackert och nyanserat (som till exempel i form av det vassa samarbetet med Lisa Miskovsky på Dead End) och med ett pärlband ruggigt bra låtar.  Det är här IN FLAMES tydligast bevisar sin storhet.

DOZER - Beyond Colossal (2008)
DOZER – Beyond Colossal (2008)

08. DOZER – Beyond Colossal (2008). Jag har förmodligen ingen annan skiva i min samling som lika effektivt kan försätta mig i trans som DOZERs “Beyond Colossal”. Ljudbilden är luddig och låtarna långa, vilket i sig kanske inte låter så tilltalande, men kombinerat med snygga riff i botten, ett påtagligt vemod och en rå och mörk energi blir mixen oerhört hypnotisk. Bound For Greatness skall för övrigt spelas på min begravning, så det så!

MISERY INDEX - Heirs To Thievery (2010)
MISERY INDEX – Heirs To Thievery (2010)

07. MISERY INDEX – Heirs To Thievery (2010). Arg, svulstig och driven dödsmetall 1-0-1. En stenhård och kompromisslös pärla till skiva där trumspelet är kronan på verket, och där Seventh Cavalry definierar vad som avses med termen “tyngd” i metal-sammanhang…

BEHEMOTH - Evangelion (2011)
BEHEMOTH – Evangelion (2009)

06. BEHEMOTH – Evangelion (2009). När årsbästalistan för 2009 skulle kompileras hade jag “Evangelion” överst. I texten skrev jag att jag hade lust att låta min motivering bestå av enbart orden “lyssna själva”. Jag har inte ändrat inställning – det är fortfarande en sjukt högkvalitativ platta, som kombinerar det bästa med black och death metal på en nivå som inga andra band än BEHEMOTH når upp till.

BARONESS - Yellow & Green (2013)
BARONESS – Yellow & Green (2012)

05. BARONESS – Yellow & Green (2012). Det lustiga här är att jag egentligen tycker att den “gröna” halvan av detta dubbelsläpp är bra, men absolut inte lysande. Den “gula” halvan…? Den är en veritabel musikalisk orgasm som återfinns på min topp 10 alla tider, oavsett decennium. Följaktligen lyfter den BARONESS löjligt kreativa och konstnärliga dubbelsläpp till en mittenplacering på den här listan.

GRAVEYARD - Hisingen Blues (2011)
GRAVEYARD – Hisingen Blues (2011)

04. GRAVEYARD – Hisingen Blues (2011). “Hisingen Blues” erhöll den första betygs-tia jag någonsin delat ut, och då hade jag i det läget skrivit för olika webzines i några år. Skivan har än så länge åldrats med värdighet, och ställd inför göteborgarnas lekfulla, lätt pårökta och vansinnigt svängiga bluesrock tänker jag fortfarande att 70-talet nog aldrig har låtit bättre än här, 2011 till trots.

BEHEMOTH - The Apostasy (2007)
BEHEMOTH – The Apostasy (2007)

03. BEHEMOTH – The Apostasy (2007). Två skivor från samma band på en topp tio-lista spännande över 10 år? Check! Det är polska BEHEMOTH som lyckas med bedriften, och trots alla kvalitéer “Evangelion” besitter är det föregångaren “The Apostasy” som får äran att klättra högst upp på listan av de två. “Evangelion” må ha snäppet vassare produktion, men låtmaterialet på “The Apostasy” är av en extremt hög klass. Satan, så bra!

WITCHCRAFT - Legend (2010)
WITCHCRAFT – Legend (2012)

02. WITCHRAFT – Legend (2012). När jag såg WITCHCRAFT live på Metaltown 2013 var det första (och hittills enda) gången jag rent fysiskt börjat gråta för att upplevelsen är så jävla vacker. Det var låtarna från “Legend” som då med allra störst precision var inne och petade på min själ. Riff, röst, känsla, tyngd och driv – här finns allt.

RIVAL SONS - Pressure And Time (2007)
RIVAL SONS – Pressure & Time (2011)

01. RIVAL SONS – Pressure & Time (2011). Om någon skulle be mig definiera “sväng” eller någon liknande term, hade jag satt den här skivan i händerna på dem. Behövs det egentligen någon vidare motivering? I så fall, varsågod: All Over the Road, Young Love, Pressure & Time, Only One, Get Mine, Burn Down Los Angeles, Save Me, Gypsy Heart, White Noise, Face of Light. Frågor på det? Nej, jag tänkte väl det.