Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det hur som helst Fredrik som presenterar sitt försök!
Svaret på frågan i ingressen borde naturligtvis vara ett rungande “NEJ!”. Att ens lyckas plocka ut de tio bästa skivorna från ett helt decennium utan ranking är svårt nog, att sedan rangordna dem är lögn i… ja, det där varma stället. Men, men, utmaningar är till för att överkommas, och även om rangordningen nedan säkerligen lär vara flytande över tid, är samtliga dessa plattor garanterat omistliga i min skivsamling från nu till döddagar!
10. TYR – Valkyrja (2013). I vanliga fall är power metal med hjältevibbar inte en del av min reguljära, musikaliska diet. Ett stort, fett undantag göres dock för TYR och deras “Valkyrja”, som är hur snygg som helst. Oklanderlig produktion, tight som [infoga valfri opassande liknelse] och med en färdighetsnivå både på instrument och sång som slår genom taket. Dessutom bjuds det för bövelen på metal på färöiska – och hur coolt är inte det…?
09. IN FLAMES – Come Clarity (2006). Puritanister kommer sannolikt inte att hålla med mig, utan hosta något om “Clayman”, men jag håller “Come Clarity” som göteborgarnas starkaste giv. Hårt, vackert och nyanserat (som till exempel i form av det vassa samarbetet med Lisa Miskovsky på Dead End) och med ett pärlband ruggigt bra låtar. Det är här IN FLAMES tydligast bevisar sin storhet.
08. DOZER – Beyond Colossal (2008). Jag har förmodligen ingen annan skiva i min samling som lika effektivt kan försätta mig i trans som DOZERs “Beyond Colossal”. Ljudbilden är luddig och låtarna långa, vilket i sig kanske inte låter så tilltalande, men kombinerat med snygga riff i botten, ett påtagligt vemod och en rå och mörk energi blir mixen oerhört hypnotisk. Bound For Greatness skall för övrigt spelas på min begravning, så det så!
07. MISERY INDEX – Heirs To Thievery (2010). Arg, svulstig och driven dödsmetall 1-0-1. En stenhård och kompromisslös pärla till skiva där trumspelet är kronan på verket, och där Seventh Cavalry definierar vad som avses med termen “tyngd” i metal-sammanhang…
06. BEHEMOTH – Evangelion (2009). När årsbästalistan för 2009 skulle kompileras hade jag “Evangelion” överst. I texten skrev jag att jag hade lust att låta min motivering bestå av enbart orden “lyssna själva”. Jag har inte ändrat inställning – det är fortfarande en sjukt högkvalitativ platta, som kombinerar det bästa med black och death metal på en nivå som inga andra band än BEHEMOTH når upp till.
05. BARONESS – Yellow & Green (2012). Det lustiga här är att jag egentligen tycker att den “gröna” halvan av detta dubbelsläpp är bra, men absolut inte lysande. Den “gula” halvan…? Den är en veritabel musikalisk orgasm som återfinns på min topp 10 alla tider, oavsett decennium. Följaktligen lyfter den BARONESS löjligt kreativa och konstnärliga dubbelsläpp till en mittenplacering på den här listan.
04. GRAVEYARD – Hisingen Blues (2011). “Hisingen Blues” erhöll den första betygs-tia jag någonsin delat ut, och då hade jag i det läget skrivit för olika webzines i några år. Skivan har än så länge åldrats med värdighet, och ställd inför göteborgarnas lekfulla, lätt pårökta och vansinnigt svängiga bluesrock tänker jag fortfarande att 70-talet nog aldrig har låtit bättre än här, 2011 till trots.
03. BEHEMOTH – The Apostasy (2007). Två skivor från samma band på en topp tio-lista spännande över 10 år? Check! Det är polska BEHEMOTH som lyckas med bedriften, och trots alla kvalitéer “Evangelion” besitter är det föregångaren “The Apostasy” som får äran att klättra högst upp på listan av de två. “Evangelion” må ha snäppet vassare produktion, men låtmaterialet på “The Apostasy” är av en extremt hög klass. Satan, så bra!
02. WITCHRAFT – Legend (2012). När jag såg WITCHCRAFT live på Metaltown 2013 var det första (och hittills enda) gången jag rent fysiskt börjat gråta för att upplevelsen är så jävla vacker. Det var låtarna från “Legend” som då med allra störst precision var inne och petade på min själ. Riff, röst, känsla, tyngd och driv – här finns allt.
01. RIVAL SONS – Pressure & Time (2011). Om någon skulle be mig definiera “sväng” eller någon liknande term, hade jag satt den här skivan i händerna på dem. Behövs det egentligen någon vidare motivering? I så fall, varsågod: All Over the Road, Young Love, Pressure & Time, Only One, Get Mine, Burn Down Los Angeles, Save Me, Gypsy Heart, White Noise, Face of Light. Frågor på det? Nej, jag tänkte väl det.