Etikettarkiv: Nuclear Blast

Testament – Para Bellum

ARTIST: Testament
TITEL: Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG:6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vi fortsätter med ytterligare ett gammelmansband som jag har en lång historia med. Testament har – det är jag inte ensam om – en speciell plats i hjärtat. På sistone är det det enda bandet av de gamla thrashrävarna som jag tycker är värt min tid och uppmärksamhet. Men jag märker att jag är en opålitlig lyssnare – de senaste av bandets releaser har jag knappt orkat uppbåda ens ett uns av entusiasm inför, och hade jag inte sett ”Para Bellum” skymta förbi på något ställe hade det kunnat bli på samma sätt.

Nu har jag ändå lyssnat på skivan på repeat – först blev jag helt till mig över öppnaren For The Love Of Pain som introducerar nye trummisen Chris Dovas som på typiskt Nicko McBrain-manér introducerar sig med ett fett fill och sedan fortsätter med att straffa pukorna med frenesi. Det är klassisk Testament – ett satans driv och det är inte svårt att ryckas med.

Svårare är det dock att gilla låtar som High Noon som mest känns som en dikeskörning, och där jag i ärlighetens namn är mest till mig över slutet på låten, och ett försök till powerballad(!) i Meant To Be som egentligen inte är dålig, men inte direkt hemmahörande på en Testamentskiva.

Här finns dock en hel del fina insatser, och alldeles oavsett att vissa av låtarna känns sisådär, så kan Testament sitt hantverk att lira bra att det ändå funkar för att nå upp till en acceptabel nivå. Gitarrspelet är, som vanligt, helt fantastiskt från Skolnick och Peterson och även om jag tycker att det är lite bortkastat att ha en fantombasist som DiGorgio och inte släppa fram honom mer så kan jag leva med att han ”bara” lirar för de låtar som föreligger. Att Hoglan inte finns bakom trummorna skulle vilket band som helst sörja, men Dovas lirar tekniskt sett på den nivån som thrash av kvalitet tarvar. Och Chuck Billy svarar för en imponerande sånginsats.

Så även om ”Para Bellum” inte är i närheten att hamna på årsbästalistan så är det en sympatisk skiva med flera låtar som håller hög klass.

Nails – Every Bridge Burning

ARTIST: Nails
TITEL: Every Bridge Burning
RELEASE: 30/8 2024
BOLAG: Nuclear Blast Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på NAILS sedan 2013 års ”Abandon All Life” och jag har aldrig blivit besviken på något bandet släppt. Men jag har inte recenserat något av bandets släpp, och så kan vi ju inte ha det!

I motsats till bandets ofta fartfyllda musik så är NAILS  ett band som inte har bråttom när det gäller att göra nytt material. Mellan ”Every Bridge Burning” och ”You Will Never Be One Of Us” har det gått hela åtta år. Såklart har medlemmarna bytts ut ett antal gånger, vilket ju inte underlättar. Enda medlemmen som varit med från start är numera en enda – gitarristen/sångaren Todd Jones.

Gör detta något? Inte nödvändigtvis – NAILS har haft sin formel klar sedan många år. Bandets rent underbara blandning av grindcore/powerviolence/hardcore och det ljuva 90-talets tjocka dödsmetallton i gitarrerna är lika konstant på ”Every Bridge Burning” som jag förväntar mig.

Lika intakt är NAILS otroliga förmåga att skriva skivor som ytterst sällan går över 18 minuters speltid (bara ”You Will Never…” är längre) men som ändå känns så fantastiskt matiga. Det finns liksom en paradox mellan att inte en enda ton känns överflödig, men man kippar ändå efter andan efter varje varv på varje skiva.

Från furiöst piskande Punishment Map via skönt svängiga Lacking The Ability To Process Empathy till avslutande vridet twangiga No More Rivers To Cross levererar NAILS ett soundtrack till vredgat motstånd som sannerligen behövs. Jag kan inte tänka mig ett mer lämpat band till att tonsätta det trainwreck till land som USA har blivit och kommer bli än mer. Nu tror jag inte bandet har just den ambitionen, men där landar jag i alla fall. NAILS är bandet som vi både behöver och förtjänar.

 

Behemoth – Opvs Contra Natvram

ARTIST: Behemoth
TITEL: Opvs Contra Natvram
RELEASE: 16/9 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BEHEMOTH är, om ni ursäktar skämtet, en behemoth inom metal. Den polska orkestern har så mycket kvalitativ musik i sin katalog att det är lätt att baxna. Jag har dyrkat detta band så förbehållslöst att jag delat ut högsta betyg till en av bandet skivor, ”Evangelion”. Men nu är det slut med det.

”Opvs Contra Natvram” är nämligen en riktigt dålig skiva, kanske inte vad gäller de flesta band, men definitivt när det gäller BEHEMOTH.

Det börjar med ett till låt förklätt intro – 3 minuter såsighet i Post-God Nirvana som försätter mig i ett tillstånd av svårartad tristess. Om bandet vill skapa sig en uppförsbacke så här i början av skivan så lyckas de väldigt bra.

När det väl stampas på gasen så tänker jag att jag borde tycka att skivan lyfter. Men till och med detta grepp känns totalt oinspirerat och, tragiskt nog, bekvämt. Var är intensiteten? Var är känslan av total hängivenhet och livsnödvändighet? Den dyker upp, ack så kort, i solot i Disinheritance. Då bränner det till och känslan av det BEHEMOTH som fanns förr känns närvarande.

”Opvs Contra Natvram” känns helt ärligt som en ren ursäkt till att få komma ut på vägarna med någon sorts relevans för att spela det mer briljanta äldre materialet. Låtskriveriet utgör två steg av betyget, Infernos trumspel ett, och produktionen ett.

Vill ni ha en trygg skiva, spela den här. Annars kan ni dra igång WATAINs senaste. Där kan man snacka om skiva som bränner till hela tiden.