Etikettarkiv: hardcore

Skivor

Knivad – Lilla vackra människa

Lämna en kommentar

ARTIST: Knivad
TITEL: Lilla vackra människa
RELEASE: 10/9 2026
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland är det skönt att ge efter, och inse att den frustration, vanmakt och rena vreden blir lättare att bära när man inser att fler går runt och letar utlopp. Därför är det livsnödvändigt att band som Child, Industrial Puke, Ett Dödens Maskineri och Knivad finns. Att dessa band också ligger på ett och samma bolag – Suicide Records – visar också att skivbolag kan ha känsla för feeling.

Jag har inte lyssnat på Knivad innan, och snubblade över bandets senaste skiva ”Lilla vackra människa” mest av en slump. En lycklig sådan får jag säga, för detta är riktigt bra.

Knivad verkar i gränslandet mellan hardcore, sludge och grind och även om just dessa subgenrer känns mer eller mindre hemtama för mig, så har Knivad något speciellt som gör att deras musik sticker ut lite extra. Jag tror att det handlar om en väl utvecklad kärna för hur man skriver känslomässigt drabbande musik.

Att det inte bara är en enda känsla förstärker bara upplevelsen av ”Lilla vackra människa”. Antingen är det den rena desperata angelägenheten i titellåten tydligt manifesterad i de mer än lovligt effektiva gitarrslingorna av Jonas Larsson Brevik. Eller varför inte den köttigt aggressiva vreden i efterföljande Det de vet?

Knivad är ett band som vet vad de sysslar med. Med en trummis i Andreas ”Agge” Johansson som tycks dyrka både tvåtakten och d-takten drivs bandets musik framåt av en obeveklig kraft som visserligen i det mesta drar åt det hastiga hållet, men som också ser till att ha tyngd och sväng. Kolla bara in Statistiskt sett för ett prima exempel på detta.

”Lilla vackra människa” är en skiva som sätter känslorna i svallning på många sätt. Det är sannerligen inte alltid jag har haft ork eller kraft att lyssna på skivan då den textmässigt handlar om jobbiga saker. Det är psykisk ohälsa, sorg och suicid i drivor, och det kostar på att lyssna på av dessa anledningar. Detta är inte en ”typisk” hardcore-platta. Det är också, delvis, det som gör skivan så galet bra. Knivad väjer inte för det som är jobbigt, allvarligt, påfrestande.

Vill man ha en skiva som med kraft belyser det stundtals bottenlösa mörker det kan innebära att vara människa, då ska man kolla in ”Lilla vackra människa”.

Skivor

Bödel – Dödsbringaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Bödel
TITEL: Dödsbringaren
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: DiSTAT

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.

Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.

”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.

Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?

Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.

Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.

Skivor

Nails – Every Bridge Burning

Lämna en kommentar

ARTIST: Nails
TITEL: Every Bridge Burning
RELEASE: 30/8 2024
BOLAG: Nuclear Blast Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på NAILS sedan 2013 års ”Abandon All Life” och jag har aldrig blivit besviken på något bandet släppt. Men jag har inte recenserat något av bandets släpp, och så kan vi ju inte ha det!

I motsats till bandets ofta fartfyllda musik så är NAILS  ett band som inte har bråttom när det gäller att göra nytt material. Mellan ”Every Bridge Burning” och ”You Will Never Be One Of Us” har det gått hela åtta år. Såklart har medlemmarna bytts ut ett antal gånger, vilket ju inte underlättar. Enda medlemmen som varit med från start är numera en enda – gitarristen/sångaren Todd Jones.

Gör detta något? Inte nödvändigtvis – NAILS har haft sin formel klar sedan många år. Bandets rent underbara blandning av grindcore/powerviolence/hardcore och det ljuva 90-talets tjocka dödsmetallton i gitarrerna är lika konstant på ”Every Bridge Burning” som jag förväntar mig.

Lika intakt är NAILS otroliga förmåga att skriva skivor som ytterst sällan går över 18 minuters speltid (bara ”You Will Never…” är längre) men som ändå känns så fantastiskt matiga. Det finns liksom en paradox mellan att inte en enda ton känns överflödig, men man kippar ändå efter andan efter varje varv på varje skiva.

Från furiöst piskande Punishment Map via skönt svängiga Lacking The Ability To Process Empathy till avslutande vridet twangiga No More Rivers To Cross levererar NAILS ett soundtrack till vredgat motstånd som sannerligen behövs. Jag kan inte tänka mig ett mer lämpat band till att tonsätta det trainwreck till land som USA har blivit och kommer bli än mer. Nu tror jag inte bandet har just den ambitionen, men där landar jag i alla fall. NAILS är bandet som vi både behöver och förtjänar.