Etikettarkiv: grindcore

Skivor

Gadget – Coerced

Lämna en kommentar

ARTIST: Gadget
TITEL: Coerced
RELEASE: 8/5
BOLAG: De Nihil Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gadget vet hur de ska hålla en publik fängslad, och då menar jag inte bara bandets rent furiösa scenframträdanden, utan också att det är så långt mellan släppen.  Jag respekterar fullt ut band som jobbar på i sin egen takt och att Gadget, ett av de bästa grindcorebanden vi sett sedan Nasum gick i absolut vila, gör detta, ja, det råder det ingen tvekan om. Senaste fullängdaren, ”The Great Destroyer” kom för 10 år sedan och var en uppvisning i mästerlighet.

Sen kom visserligen ett smakprov 2020 med Funerary Rites och en split med Retaliation 2021, men det kanske inte är så konstigt att man i det närmaste har stegat runt och längtat sig sönder och samman efter mer? Inte minst sedan Emilia Henriksson kom med på sång, för herrejävlar, på ”Coerced” visar hon vad skåpet är byggt av.

Det finns, i stort sett, ingen tillbakahållen  sång på skivan. Likt en arbetarklassens banshee illtjuter Emilia med stil och genremässig auktoritet rakt igenom plattan. Det är – för att tala klarspråk – helt jävla underbart. Inte mist i Funerary Rites som är en av årets bästa låtar – fart, tyngd och en mästerlig uppvisning i hur fyllig en låt som klockar in på strax över minuten kan vara.

Musikaliskt ligger tyngdpunkten på rens, precis som det ska vara. Avslutande False Pulse och  Violently Silent avviker från normen, och då Violently Silent är något roligare att lyssna på då den går i tretakt, är False Pulse en – i mitt tycke – ren utfyllnadslåt som jag tryckt mig förbi i irritation sedan andra genomlyssningen. Att bryta mot normen, ja, det är ju grind, men då får man hemskt gärna göra det bättre låtmässigt än så här.

En radanmärkning – ”Coerced” är en finfin EP som visar på ett Gadget i fin form. Låt mig få uttrycka en stilla förhoppning att det inte tar 10 år till innan en ny skiva kommer, och då gärna en fullängdare.

Skivor

Nails – Every Bridge Burning

Lämna en kommentar

ARTIST: Nails
TITEL: Every Bridge Burning
RELEASE: 30/8 2024
BOLAG: Nuclear Blast Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på NAILS sedan 2013 års ”Abandon All Life” och jag har aldrig blivit besviken på något bandet släppt. Men jag har inte recenserat något av bandets släpp, och så kan vi ju inte ha det!

I motsats till bandets ofta fartfyllda musik så är NAILS  ett band som inte har bråttom när det gäller att göra nytt material. Mellan ”Every Bridge Burning” och ”You Will Never Be One Of Us” har det gått hela åtta år. Såklart har medlemmarna bytts ut ett antal gånger, vilket ju inte underlättar. Enda medlemmen som varit med från start är numera en enda – gitarristen/sångaren Todd Jones.

Gör detta något? Inte nödvändigtvis – NAILS har haft sin formel klar sedan många år. Bandets rent underbara blandning av grindcore/powerviolence/hardcore och det ljuva 90-talets tjocka dödsmetallton i gitarrerna är lika konstant på ”Every Bridge Burning” som jag förväntar mig.

Lika intakt är NAILS otroliga förmåga att skriva skivor som ytterst sällan går över 18 minuters speltid (bara ”You Will Never…” är längre) men som ändå känns så fantastiskt matiga. Det finns liksom en paradox mellan att inte en enda ton känns överflödig, men man kippar ändå efter andan efter varje varv på varje skiva.

Från furiöst piskande Punishment Map via skönt svängiga Lacking The Ability To Process Empathy till avslutande vridet twangiga No More Rivers To Cross levererar NAILS ett soundtrack till vredgat motstånd som sannerligen behövs. Jag kan inte tänka mig ett mer lämpat band till att tonsätta det trainwreck till land som USA har blivit och kommer bli än mer. Nu tror jag inte bandet har just den ambitionen, men där landar jag i alla fall. NAILS är bandet som vi både behöver och förtjänar.

 

Skivor

Child – Shitegeist

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Shitegeist
RELEASE: 29/3 2024
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta ”Meditations In Filth”,  en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.

Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma  så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.

”Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För ”Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.

Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld.  Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på ”Shitegeist”.

Överhuvudtaget så svänger ”Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.

https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7

”Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.

Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.

”Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.