Etikettarkiv: grindcore

Skivor

Nails – Every Bridge Burning

Lämna en kommentar

ARTIST: Nails
TITEL: Every Bridge Burning
RELEASE: 30/8 2024
BOLAG: Nuclear Blast Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på NAILS sedan 2013 års ”Abandon All Life” och jag har aldrig blivit besviken på något bandet släppt. Men jag har inte recenserat något av bandets släpp, och så kan vi ju inte ha det!

I motsats till bandets ofta fartfyllda musik så är NAILS  ett band som inte har bråttom när det gäller att göra nytt material. Mellan ”Every Bridge Burning” och ”You Will Never Be One Of Us” har det gått hela åtta år. Såklart har medlemmarna bytts ut ett antal gånger, vilket ju inte underlättar. Enda medlemmen som varit med från start är numera en enda – gitarristen/sångaren Todd Jones.

Gör detta något? Inte nödvändigtvis – NAILS har haft sin formel klar sedan många år. Bandets rent underbara blandning av grindcore/powerviolence/hardcore och det ljuva 90-talets tjocka dödsmetallton i gitarrerna är lika konstant på ”Every Bridge Burning” som jag förväntar mig.

Lika intakt är NAILS otroliga förmåga att skriva skivor som ytterst sällan går över 18 minuters speltid (bara ”You Will Never…” är längre) men som ändå känns så fantastiskt matiga. Det finns liksom en paradox mellan att inte en enda ton känns överflödig, men man kippar ändå efter andan efter varje varv på varje skiva.

Från furiöst piskande Punishment Map via skönt svängiga Lacking The Ability To Process Empathy till avslutande vridet twangiga No More Rivers To Cross levererar NAILS ett soundtrack till vredgat motstånd som sannerligen behövs. Jag kan inte tänka mig ett mer lämpat band till att tonsätta det trainwreck till land som USA har blivit och kommer bli än mer. Nu tror jag inte bandet har just den ambitionen, men där landar jag i alla fall. NAILS är bandet som vi både behöver och förtjänar.

 

Skivor

Child – Shitegeist

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Shitegeist
RELEASE: 29/3 2024
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta ”Meditations In Filth”,  en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.

Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma  så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.

”Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För ”Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.

Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld.  Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på ”Shitegeist”.

Överhuvudtaget så svänger ”Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.

https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7

”Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.

Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.

”Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.

Skivor

Cattle Decapitation – Terrasite

Lämna en kommentar

ARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: Terrasite
RELEASE: 12/5 2023
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin

Hur många av er var det som diggade ”Death Atlas”? Rätt många skulle jag tro. För egen del lyssnade jag inte på den alls. Jag hade nämligen hamnat i en av mina sedvanliga svackor när det gäller CATTLE DECAPITATION. 2009 tokdyrkade jag bandet på ”The Harvest Floor”, ”Monolith Of Inhumanity” tröttnade jag raskt på, ”The Anthropocene Extinction” älskade jag. CATTLE DECAPITATION har blivit ett varannan-skiva-band för mig, märkligt nog.

Med detta i åtanke så kanske det är helt logiskt att jag går igång rätt rejält på ”Terrasite” som släpps på fredag. Efter första genomlyssningen var jag så till mig att jag använde frasen ”den här skivan får färgen att flagna från väggen” då jag diskuterade den med några av bloggkollegorna på Metallbibliotekarierna.

Är det då bara rens på detta alster? Nä, långt därifrån, men det hålls inte igen på höghastighetsspel, så mycket kan jag säga. Inledande Terrasitic Adaptation börjar i och för sig oerhört episkt mäktigt, ja, tungt till och med. Och djupt oroväckande. När väl renset kommer igång är det dock massivt mangel en rätt bra stund. CATTLE DECAPITATION visar i hela låten på hur oerhört mångsidiga de är. Stämningen är oerhört påtaglig, Josh Elmore och Belisario Demuzio kavlar ut riff och solon jag äter med sked, trummisen David McGraw lirar både snabbt och med sväng, och Travis Ryan, ja herrejävlar, han slevar upp en vokal leverans som i variationsgrad enbart kunde matchas av Trevor Strnad.

När jag lyssnar på ”Terrasite” så fladdrar namn som THE BLACK DAHLIA MURDER, BEHEMOTH och MISERY INDEX förbi i skallen vilket inte ska tas som kritik mot vad som pågår på den här skivan. CATTLE DECAPITATION har något helt eget i sitt uttryck som det inte är svårt att uppskatta. Detta blir allt tydligare ju längre plattan varar, och när sista låten Just Another Body drar igång så tänker jag att jösses vilken logisk låt att avsluta med. Hela låten känns som en present. Från det magiska pianospelet i början till rensången i slutet sitter jag som förstummad av hur bra detta är.

CATTLE DECAPITATION har lyckats göra en mycket bra skiva som, om man gillar bandet sedan innan, nog kommer att få fler att springa till skivbutiken än undertecknad. Kolla in den.