Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Oromet – The Sinking Isle

Lämna en kommentar

ARTIST: Oromet
TITEL: The Sinking Isle
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Hypaethral Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan jag till min stora förtjusning upptäckte Oromet och deras självbetitlade debutskiva.

Att jag längtat efter nytt material från denna kaliforniska duo är lite av en underdrift, då debuten satte sig något alldeles för djävligt i skallen. Som ni förstår är uppföljaren – även den med tre långa låtar – oerhört bra.

Såklart är mycket sig likt. Bandet består fortfarande av Patrick Hills på trummor, bas, keyboards och bakgrundssång och Dan Aguilar på gitarr och sång. Bandet lirar fortfarande en extremt tilltalande version av funeral doom som dryper av atmosfär och dystert tröstande stämning.

Att den här duon inte räds att ta i och skriva rejält långa låtar tycker jag bara är grymt imponerande. Det är ytterst få stunder jag känner att nån ton är överflödig. Snarare är det så att varje låt dryper av tyngd och känslomässig stringens. När bandet brassar på med ack så berörande melodier – oftast i gitarrspelet – som i Marathon ja, då är det inte mycket jag har att sätta emot. Tårarna kommer nästan av sig själva, det är så magiskt vacker musik som presenteras här.

Likadant är det i avslutande låten Forsaken Tarn som nästan har något utomvärldsligt över sig. Stämningen av storslagen ödslighet är så massiv att det bara är att fortsätta att ta till storlipen.

Jag brukar hävda åsikten att många band kan få till en bra skiva. Oromet kan bevisligen prestera än mer än så. Det är bara att konstatera att det här bandet är så ohyggligt bra på sitt hantverk att det hade varit tjänstefel att inte sätta ett mycket högt betyg på ”The Sinking Isle”. Kolla in den.

Skivor

An Abstract Illusion – The Sleeping City

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: The Sleeping City
RELEASE: 17/10 2025
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”The Sleeping City” är en skiva jag både sett fram emot, men också bävat inför att ta mig an lyssningen av. Det har, såklart, att göra med att jag 2022 satte ”Woe”, bandets förra skiva, högst upp på årsbästalistan, och drämde i med en betygsnia av skivan. 

Kunde bandet lyckas med en liknande bedrift var, tyckte jag själv, en befogad fråga. Som ni ser på betyget så tycker jag lika mycket om ”The Sleeping City”, och den är i allra högsta grad med i racet om en plats på årsbästalistan.

Att de smakprov som bandet släppte från skivan innan releasen var – milt uttryckt – låtar som fick mig att salivera i förväntan. Både No Dreams Beyond Empty Horizons och Emmett är riktigt bra låtar, men jag tycker att det finns musik  på skivan som slår dessa låtar med råge.

Och det börjar direkt med Blackmurmur. Maken till öppningslåt, måste jag säga. Inte bara att uppbyggnaden i låten är rent magnifik, mäktigheten, skönheten som löper igenom låten är så hänförande att jag de första gångerna jag lyssnade på låten blev snurrig av glädje.

Att An Abstract Illusion kan sina melodiska grepp, ja, det är tydligt genom hela skivan. Men det är inte en skiva som vilar bara på detta fundament. Inledningen till Like A Geyser Ever Erupting  får stressen att slå till – det känns som om bandet vill skapa en känsla av att rusa fram emot en annalkande katastrof – och det lyckas de väldigt väl med för det känns som om jag kastas fram varje gång jag lyssnar på låten.

Att bandet inte är rädda att bredda sina uttryck från tidigare skivor är tydligt. När sången drar igång i Frost Flower börjar jag tänka på sångerskan i London Grammar, Hannah Reids, frasering och det är inte alls menat som kritik, snarare tvärtom.

An Abstract Illusion har uppenbarligen ställt krav på sig själva – då kan jag leva med att ”The Sleeping City” är en skiva som ställer krav på lyssnaren. Med sju låtar, och en speltid på hela timmen blir det en tornado av intryck som pockar på uppmärksamheten. Jag känner inte att jag på långa vägar är färdig med den här skivan, trots 40-talet lyssningar – och jag upptäcker fortfarande grejer som jag upplever som nya vid varje lyssning.

Att Karl Westerlund (bas, gitarr, låtskriveri och text), Robert Stenvall (sång och keyboards), Christian Berglönn (sång) och Isak Nilsson (trummor och bakgrundssång) är skickliga instrumentalister är såklart en faktor som spelar in. Men det är precis som med den mesta inom både genren och metal i stort – detta ses mest som en given grej. Att skriva bra låtar som skapar en helhet inte bara i sig själva, utan på en hel skiva, det är något helt annat. ”The Sleeping City” lyckas med bravur med detta. Kolla in den.

Skivor

Spidergawd – From Eight To Infinity

1 kommentar

ARTIST: Spidergawd
TITEL: From Eight To Infinity
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: Stickman Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland är det onödigt att krångla till det. Spidergawd har sedan starten varit ett band som levererat högkvalitativ rock – senaste skivan är inget undantag från detta.

Men även om formeln är intakt – det är svinsnygg sång, grymt gitarrspel, ruskigt bra rytmik och så en skopa barytonsax på det – så känns det som om Spidergawd är lite extra tända på den här skivan.

”From Eight…” är en skiva där snart sagt varenda låt ligger på en mycket bra nivå – den enda som jag inte tycker är helgjuten är One In A Million och den är ju inte direkt dålig. Men ställd bredvid låtar som  The Grand Slam, Confirmation eller The Hunter så står den sig inte riktigt.

Alla andra låtar är så bra att jag inte tröttnat ett dyft på dem trots upprepade lyssningar. Snarare har det varit så att skivan har pockat så mycket på uppmärksamheten att det är i stort sett den enda jag lyssnat på i dess helhet under den gångna veckan.

Spidergawd formligen spritter av spelglädje – oftast är tempot i låtarna över medel, och det är ju inte svårt att gilla att trummisen Kenneth Kapstad driver bandet framför sig både med hårdhet men också med finess och finlir.

Vill man ha en skiva som höjer vilken förfest som helst, så är ”From Eight To Infinity” ett ganska givet val. Gillar du rock, kolla in den.