Etikettarkiv: 9/10

Skivor

DGM – Endless

Lämna en kommentar

ARTIST: DGM
TITEL: Endless
RELEASE: 18/10 2024
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DGM är tillbaka med ett nytt album, bara ett år efter det att ”Life” släpptes. ”Life” är en skiva som jag inte gav en enda minut av lyssnartid, vilket är oerhört märkligt då jag i stort sett förbehållslöst har älskat det här italienska bandet sedan jag upptäckte dem runt 2016 med skivan ”The Passage”.

Och med tanke på hur fantastiskt hög – och jämn – nivå DGM har hållit på sina skivor är det inte konstigt, däremot, att när jag väl tog tag i att lyssna på ”Endless” så var det ren njutning från lyssning ett. Denna känsla har bara förstärkts ju mer jag lyssnat på den. Det är inte svårt att imponeras av hur sagolikt bra detta är.

Mycket är som det brukar – DGM är mästare på att ha en ypperlig produktion som klär in låtarna på ett sätt som förstärker dem. Kompet bestående av trummisen Fabio Constantino och basisten Andrea Arcangeli lirar som ett enda instrument. Lägger man till keyboardisten Emanuele Casalis magiska spel så blir det ju ren eufori. Att Casali dessutom är en fena på både flöjt och violin är ju en bonus. Sången av Mark Basile är sagolikt bra, som vanligt, och gitarrspelet Simone Mularoli är fantastiskt, gränsande till stratosfäriskt i många av låtarna.

Kolla bara in The Wake som är en uppvisning av när progressiv power metal trycker på alla de rätta knapparna. Ödesmättad mäktighet som bara den. Svepande och episka melodier och ett ypperligt sväng.  Att bandet dessutom har fått till en fin balans mellan hur man förväntar sig att de ska låta och ändå överraska är ju helt i sin ordning.

Likadant är det i Final Call, en otroligt bra låt av det lite mer fartfyllda slaget som är rikligt strösslad med små fina finesser från samtliga bandmedlemmar. Jag gillar extra mycket det fina mellanspelet med flöjt som sedan övergår i ett episkt gitarr/keyboardsolo.

Men bästa låten är ändå avslutaren …Of Endless Echoes – en 14 minuter mästaruppvisning i musik. Allt från den finstämda inledningen till den knäckande symfoniska avslutningen på låten har skickat rysningar över hela kroppen under i stort sett varje lyssning. Det är storslaget, utan att en enda ton känns överflödig.

”Endless” är en skiva som tål upprepade lyssningar som ni förstår. Frågan är om inte detta är bandets hittills bästa skiva, jag är benägen att tycka det. Den känns beroendeframkallande, och som en present mest hela tiden. Jag har haft svårt att slita mig från den – kolla in den du med.

Skivor

Lastkaj 14 – Djävulskorset

Lämna en kommentar

ARTIST: Lastkaj 14
TITEL: Djävulskorset
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Second Class Kids Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är med bra grindcore som med bra punk – man verkligen känner  att det är bra.

LASTKAJ 14 kan vara landets bästa punkband just nu. Med en hög produktionstakt med för det mesta bra verkshöjd har de skämt bort oss med soundtracket till motrörelsen mot de rådande omständigheterna sedan starten av sin bana. Jag skriver inte karriär, för detta är ju punk, och att skriva att LASTKAJ 14 spelar punk känns också lite fel. De lever punk, är kanske mer korrekt. För det är inte bara så att de gör egen förträfflig musik, de belönar också andra band med stipendier – djup credd på det.

Med ”Djävulskorset” så snart efter EP:n ”Trallcrucifixet” inte bara häpnade jag över i vilken takt bandet skriver musik, utan också över hur satans bra ”Djävulskorset” är.

Formeln kanske ni känner till sedan innan. Det är mycket fokus på sången – med tre sångare som kan sitt hantverk är det så fantastiskt kul och njutbart att lyssna till bandet, det är massivt med tvåtakt och det är bräddfyllt av känsla. Antingen om bandet skriver om solidaritet på verkstadsgolvet, personlig kamp, orättvisor eller att hantera sin ångest med gräsklippning så gör de det med en djup innerlighet som känns betydligt tyngre än många andra band.

”Djävulskorset” är en skiva som jag inte tröttnat på trots försvarlig lyssnartid – upptäck den du med om du inte gjort det.

Skivor

Iotunn – Kinship

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Kinship
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att ha längtat efter nytt material från dansk/färöiska IOTUNN, och en rysning av förväntan infann sig när promon till ”Kinship” damp ner i mejlkorgen.

3 år efter att debutskivan ”Access All Worlds” fick mig att gå i spinn och avsluta recensionen med Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet, har det äntligen blivit dags att avgöra om bandet klarar av att leverera den omvittnat svåra andra skivan.

Som ni förstår av betyget så inte bara klarar bandet detta, de lyckas att överträffa sig själva med bravur.

Vi tar det från början. IOTUNN, kan jag konstatera, släpper alla fördämningar redan från början med Kinship Elegiac. Det kräver en hel skopa självförtroende att inleda med en nästan 14 minuter lång låt som detta rör sig om.  Dels för att,  om som i detta fall, resten av skivan ska kunna leva upp till en inledning som inte bara kan vara den enskilt bästa låt jag hört på hela året, utan också kan vara den bästa låten bandet har skrivit. Jag baxnar fortfarande över den rent majestätiska mäktigheten som IOTUNN dukar upp i denna låt. Prick allt klaffar – produktionen som med sådan knivskarp tydlighet lyfter fram de enskilda medlemmarnas insatser. Den utomjordiska vokala leveransen från Aldará, riffen från bröderna Gräs. Kompet från Rask och Wind Andersen som fortfarande lirar som ett instrument.

”Kinship” är en skiva som är mer av allt som gjorde att jag gillade debuten. Dels är det så tydligt att bandet lyckas med att skriva en skiva som dels hänför och förvillar vid en första genomlyssning – man fattar att detta är en bra skiva – dels får mig att upptäcka detaljer vid lyssning 30 som bara förstärker mitt första intryck. En låt som I Feel The Night kanske hade drunknat i den inledande trions förträfflighet om den inte hade lyckats visa ett band besjälat av en kapacitet att med skicklighet tänka på hur en skiva sitter ihop som helhet.

Framför allt vågar IOTUNN ta ut de musikaliska svängarna mer på ”Kinship”. Solospelet – så bra redan på ”Access All Worlds” tas upp på ytterligare nivåer. I The Coming End lyfter solot till yttre stratosfären både på egna meriter, men mest för att kompspelet stöttar det på ett rent ypperligt vis. Kompet ja. Jag smälte ju för trumspelet av Wind Andersen redan vid debuten. På ”Kinship” lirar han ännu bättre, och han gör det på grund av att låtarna är snäppet bättre. Han slår mig (no pun intended!) som en trummis som alltid lirar för låten, och när han får än bättre låtar, ja, då kan resultatet bli så här.

Finns här inga svaga låtar? Jo, jag tvekar lite kring Iridescent Way som ju är ett hugskott från bandet. Ett modigt sådant, för låten skiljer sig radikalt från den övriga skivan. Jag kan uppskatta modet, men kanske inte resultatet – som bäst tolererar jag låten, men oftast inte.

Detta blir dock lite av en radanmärkning. ”Kinship” är en makalöst bra skiva, helt klart den bästa bandet har gjort, och den kommer att dyka upp på en hel massa årsbästalistor. Kolla in den.