Etikettarkiv: Atmospheric Sludge

Skivor

Cult Of Luna – The Raging River

Lämna en kommentar

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: The Raging River EP
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Red Creek

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Temaalbum är vi vana vid att CULT OF LUNA ofta bjuder på. Och visst finns det ett sorts tema även på ”The Raging River”, i albumtitel och låttitlar med den vilda älven, broarna och vågorna. Dock inte egentligen i lyriken som helhet som på vissa av bandets tidigare album, även om texterna rör sig någonstans inom samma mentala landskap. Starkast på albumet är de likaså tyngsta spåren, inledande Three Bridges och avslutande Wave After Wave.

Bandet envisas med att kalla det här en EP fast längden gott och väl håller albumstandard. Varje spår är en egen musikalisk enhet, en hel liten resa i CULT OF LUNAs landskap. ”The Raging River” är fint konstruerat med de längsta och tyngsta spåren omgärdande de lite – vill verkligen säga lite – luftigare låtarna. Och i mitten ett lätt och kort stycke. Men det är något galet här, eller hur?

”Alla” älskar Mark Lanegan, alla älskar hans röst och jag har förstått att Johannes Persson länge velat ha ett samarbete för att få Lanegans sång på en CULT OF LUNA-låt. Och jodå den är fin den rösten, här i ett fint litet stycke, men jag förstår ändå inte riktigt hur det är tänkt. Vad har denna röst och detta spår på en CULT OF LUNA-skiva att göra? En kan tycka att både råkost och gräddbakelse är gott men det betyder inte att de ska blandas. Inget fel med experiment och kontraster ibland, tänker på bandets oerhört lyckade samarbetet med Julie Christie för några år sedan, men här känns det bara malplacerat.

Våg efter våg med CoLs tunga driv böljar in innanför bröstbenet, inte bara i låten med namnet Wave After Wave, och det är ibland nästan svårt att säga var den ena vågen börjar och den andra slutar. På ett bra sätt. Förutom då det lilla ”störande momentet” i mitten, Lanegans dröminspel. I övrigt ett nästan perfekt litet album.

Skivor

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

Lämna en kommentar

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. “All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

“Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom “Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på “All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

“Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än “All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.

Skivor

Moloken – All Is Left To See

Lämna en kommentar


Moloken AllARTIST: Moloken
TITEL: All Is Left To See
RELEASE: 2015
BOLAG: Temple Of Torturous

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ny skiva från bandet med det oerhört lämpliga namnet – MOLOKEN – och det säger jag som en komplimang. Jag föll stenhårt för bandet runt tiden för “Rural” som kom 2011 och hyllade den skivan med stora ord.  Att säga att jag sett fram emot nytt material från bandet är en underdrift.

“All Is Left To See” är en skiva som inleder en albumtrilogi. Vad jag förstår är ämnesvalet något som ligger bandet nära – en närståendes onda cirkel och hur denna påverkade i stort sett alla i den personens omgivning. Jag var med andra ord beredd på att bli än hårdare drabbad av musiken än vad jag blev av föregående skivor. Och det vill inte säga lite!

MOLOKEN uppfinner inte hjulet på sin tredje platta. Har du hört bandet innan så vet du vad du kommer att få – bandets atmosfäriska sludge tillhör bland det bästa du kan få inom subgenren – och bandets uttryck är sig likt även på denna plattan. Jag njuter storligen av gitarristerna Kristoffer Bäckström och Patriks Ylmefors hemsökande gitarrslingor som ömsom smeker ömsom oroar hörselgångarna. Längsta låten på skivan Seventh Circle är ett ypperligt exempel på detta. På köpet får ni ett inledande suveränt sväng signerat basisten Nicklas Bäckström och trummisen Jakob Burstedt. Medan jag ändå är inne på kompet så måste jag lyfta fram min uppskattning av att bandet haft klokheten att lyfta fram basen föredömligt i ljudbilden. Detta då basen trakteras fullständigt suveränt av Bäckström som växlar ledigt mellan brötspel och smekande lir. Detta gäller även trumspelet som är väldigt följsamt från Burstedts sida. Han spelar alltid för låten – och tro mig, denna killen skulle kunna smäcka på betydligt värre tekniska grejer än som kommer fram på skivan – och detta är väldigt bra vad skivan anbelangar.

“All Is Left To See” känns betydligt mer personlig än både “Our Astral Circle” och “Rural”, skivor som hade musik som verkligen trängde under huden. Med senaste skivan känns det dock som om bandet tagit ytterligare ett steg och lyckas på ett väldigt fint och mörkt sätt kanalisera den känsla som det inte alltför avlägsna förflutna har utsatt bandet för. Vi vet ju med oss att ofta när band drar till med orden “vi skriver om det som pågår runt omkring oss, i vår omedelbara närhet” eller om någon överstånden kris så kan – och blir det ofta – ett ganska slätstruket resultat för att inte säga rent uselt. MOLOKEN lyckas med att på “All Is Left To See” övertyga mig om att ta deras historia på allvar – och verkligen se fram emot fortsättningen på historien.