Etikettarkiv: Cult of Luna

Halfway to Hell 2021

Halva musikåret 2021 har passerat. Året har rent allmänt, precis som sin föregångare, varit ganska annorlunda sett till läget i världen. Men inget ont som inte för något gott med sig. Konserter och turnéer lyser fortsatt med sin frånvaro, vilket så klart gör ont i själen hos alla musikälskare, men å andra sidan innebär detta att många artister tillbringar tiden i studion. Det har således släpps en hel del musikaliska godbitar så här långt under året, och här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VREID – Morning Red
Årets hittills starkaste är ett komplett album med vidhängande spelfilm och sammanhållen berättelse genom de åtta spåren på Wild North West. Låten Morning Red kunde platsa på en sjuttiotalsplatta med t.ex. PINK FLOYD och är lika mycket eller lite representativ för denna varierade skiva som något av de andra spåren. Suggestivt.

NETHERBIRD – Towers Of The Night
Allra käraste NETHERBIRD kommer med nytt album senare i sommar och förstasingeln visar att bandet även denna gång bjuder på kvalitet, känsla och sitt gott igenkännliga sound. Towers Of The Night är en läcker aptitretare från kommande Arete.

TRIBULATION – Inanna
Jag kunde verkligen välja nästan vilken som helst av låtarna från Where The Gloom Becomes Sound till denna lista. Inanna är en av de riktigt tunga, långsamt grävande låtarna som river sig in i bröstkorgen på det blödande gothiska sätt som bandet är mästare i.

GOJIRA – Hold On
Nu blir det sväng! Årets platta från franska Gojira innehåller mycket av mycket och många annorlunda tongångar. Även om albumet är en aktiv helhet finns också gott om enskilda höjdpunkter. Vill du ha sväng är det kanske Hold on du väljer.

MAESTITIUM – Tale Of The Endless
Så roligt med ett helt nytt band som med friskt mod vågar gå i den svenska melodiska dödsmetallens väl upplöjda fåran. EP:n Tale Of the Endless bjuder på både tyngd och styrka och titelspåret här är det allra starkaste.

NEKROMATHEON – Scorched Death
Efter nästan decenniet sedan förra album återkom norska NEKROMANTHEON med en friskt thrashig platta och Scorched Death är exempel på hur väl bandet förvaltar traditionen med förnyad kraft.

CULT OF LUNA – Wave After Wave
Ett mästerverk signerat CULT OF LUNA. Såsom de tagit för vana att nästan alltid bjuda oss på och även årets EP-album innehåller flera sådana som här i Wave After Wave. Låt dig föras med vågorna och njut.

DEVIL SOLD HIS SOUL – The Narcissist
Som alltid med djup känsla spelar DEVIL SOLD HIS SOUL på dina inre strängar i den tyngsta låten på albumet Loss. En not med ”börja här” vid detta spår skulle också vara en bra ingång till bandets musik för nykomlingen.

TORTURED DEMON – In Desperation’s Grip
Tretton, fjorton och sexton år var bandmedlemmarna när debuten spelades in och därifrån hämtar vi In Desperation’s Grip. Var hittar ett gäng, ja ursäkta, pojkspolingar kraften och tyngden för en sådan skapelse? Imponerande.

WORMWOOD – The Archive
Otursförföljd med stämningshot och kanalgrundstötning som element har WORMWOODs kommande album Arkivet varit. Jag är säker att väntan är värd det, 27 augusti är nytt datum, och förstasingeln The Archive visar bandets styrka.

Fredrik

THE GREAT DISCORD – Blood And Envy
Eteriskt vackert á la OCEANS OF SLUMBER blandat med energiskt tuggande á la RAMMSTEIN utgör en betvingande mix, och borgar för en av årets hittills allra vassaste låtar.

SPECTRAL WOUND – Frigid And Spellbound
28 grader och sol ute? Spelar ingen roll när SPECTRAL WOUND släpper loss sina helvetiska isdemoner, då kommer frosten att rita mönster på din själ likafullt. Ruggigt bra black metal.

ALLUVIAL – 40 Stories
Stämningsfullt och vackert i stora delar, men den stenhårda brutalitet ALLUVIAL är kapabla till lurar hela tiden där nere i djupet, och bryter ibland ytan för att flexa sina skoningslösa tentakler. En mäktig best, detta!

DANKO JONES – Saturday
Danko är Danko, varmt solsken är skönt, kall öl är gott, och livet är värt att leva. Man mår alltid bra av lite Danko, det är inte krångligare än så.

SOEN – Antagonist
SOENs “Imperial” kommer med all säkerhet att återfinnas på topp 10-listan över årets bästa plattor, och det högt upp. Antagonist är möjligen det allra starkaste kortet därifrån, vilket säger allt som behöver sägas.

WHEEL – Movement
Lekfullt, komplext, elegant och nervigt om vartannat. Finska WHEEL imponerar med sin platta “Resident Human”, så ett smakprov därifrån känns givet på denna lista. Just detta spår andas kanske lite extra mycket TOOL, och det är ju inte direkt något att skämmas över.

NORDJEVEL – Gnawing The Bones
Ja, bandet heter alltså NORDJEVEL och låten heter Gnawing The Bones, så ni förstår ju ungefär hur detta låter. Men lyssnar ni så kommer ni därtill att förstå hur genuint bra detta helvetiska inferno är!

BLOODBOUND – March Into War
Ja ja, “guilty pleasures” and what not… Visst, det osar Mello om detta, och det är så über-hjälterockigt att sockervadden går och gömmer sig för att den skäms över att inte vara sliskig nog. Men inte desto mindre är det catchy på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

TILL LINDEMANN – Ich Hasse Kinder
Ett egentligen lite spretigt och ojämnt nummer signerat RAMMSTEINs frontman, men låten (vars video är lika originell som våldsam) har partier som når väldigt höga höjder, särskilt då i refrängen. Här finns en rå och elektrisk energi som förför med fast hand.

NoFX – Fuck Euphemism
NoFX levererar en kort och koncis, trallvänlig pärla av gammalt hederligt snitt. Den enda motivation som egentligen behövs avseende platsen här? Textstrofen “I’m a wordsmith & wesson”

Martin

KARDASHEV – Snow-Sleep
Med musik som framkallar de stora känslorna på en EP som genomgående dräper kvalar Snow-Sleep med råge in på en lista över årets bästa låtar.

CRYPTOSIS – Flux Divergence
Illtjutet i början av låten innan tvåtakten gjorde att jag skickades upp i omloppsbana. Tur att resten av låten gjorde att jag stannade kvar där. Thrash av det snitt som presenteras på “Bionic Swarm” har mitt i det närmaste oreserverade stöd.

DVNE- Satuya
En majestätisk låt från en kungligt förträfflig skiva! DVNE visar med förkrossande tydlighet att de är ett band att räkna med!

PARANORM – Critical Mass
Den inledande låten på en triumfartad debutskiva som får mig att tänka tillbaka på band som MEGADETH och DEATH när de banden stod på sin kreativa topp. Och det säger en hel del om hur bra PARANORM är!

IOTUNN – The Tower Of Cosmic Nihility
Galaktisk mäktighet! Om ett band får till en låt av den här digniteten så ska de känna sig nöjda. IOTUNN drämmer hem en hel skiva med låtar av den här kalibern, men den här är helt enkelt bäst!

EVERGREY- In The Abscence Of Sun
Få band kan som EVERGREY få till ett croonande i metalform. Här lyckas de med råge med bedriften, och dessutom har låten en så satans vacker refräng!

TRIBULATION – Dirge Of A Dying Soul
Ett av Sveriges mest originella band levererar en låt som får mig att tänka på den svenska folkmusiktraditionen och inte rygga tillbaka, vilket i sig är en bedrift! Att den sedan är så magiskt snygg skadar inte heller!

MARE COGNITUM – Frozen Star Divinization
En majestätisk uppvisning i atmosfärisk black metal som hemsöker själen under varje lyssning. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa black metal ni kommer höra i år.

HELLOWEEN – Skyfall
En låt som så tydligt visar på ett band som har koll på sin historia, samtidigt som den knyter an till hela den europeiska power metaltraditionen och visar varför HELLOWEEN med kraft är tillbaka. Omöjlig att inte älska!

SILVER TALON – Deceiver, I Am
En låt som det sprutar metal om! Att kunna kombinera modern thrash, döds, doom och en sånginsats som minner om Rob Halford eller King Diamond med en satans känsla för melodisk ackuratess gör att denna låt är självskriven i listan.

Robert

KANONENFIEBER – Die Feuertaufe
Man vill ju börja sin del av spellistan med en typisk öppningslåt, och gärna en överraskning. Enter: Eldsdopet från tyska KANONENFIEBERs platta “Menschenmüle”, svärtad döds om första världskriget.

HORNDAL – Thor Bear
HORNDAL gör något alldeles eget, och flätar ihop sin musik med hemortens öde och undergång. Detta är månne inte bästa låten på skivan “Lake Drinker”, men den som bäst representerar bandets särprägel. (Ja. Låten är skitbra fast den inte är skivans starkaste!)

YOTH IRIA – Hermetic Code
Grekiska duon YOTH IRIA knockade sockorna av undertecknad med sin debut “As The Flame Withers“. Black metal med gotiska heavy metal-toner, och den här låten är en underbar andningspaus i det övriga smisket.

EVERGREY – A Dandelion Cipher
Men vad fan, nu är jag där igen? Jag som går runt och tror att jag inte gillar EVERGREY för att de är “pretentiösa” faller dit lika stenhårt på årets “Escape Of The Phoenix” som jag gjorde med förra given. Detta är bara ett av flera höjdarspår som bjuds.

DOMKRAFT – Into Orbit
Svenska DOMKRAFT levererar doom med samma vibb och desperation som nu avsomnade KHOMA  hade, utan att för den skull röra sig i samma musikaliska genre. Årets “Seeds” är bandets starkaste platta såhär långt och inget du vill missa.

VIRAL – Machine
Enkel och straightforward heavy metal som smittar lättare än en pandemi nära dig. Linköpingssönerna levererar en självbetitlad debutplatta med total DIY-stämpel, och de gör det bra. Gillar man ACCEPT, RUNNING WILD och IRON MAIDEN gillar man VIRAL!

FROZEN SOUL – Crypt Of Ice
Detta är den dödsmetallplatta som spelats klart flest gånger i år hos undertecknad. Texaskvintettens fullängdsdebut “Crypt Of Ice” lär dyka upp på ett helt knippe årsbästalistor när 2021 ska summeras.

JESS AND THE ANCIENT ONES – World Paranormal
Kanske är det bästa med hårdrocken att den rymmer i stort sett allt vad gäller smaker och genrer. Självklart behöver en spellista lite finsk ockult psychedelica/rock för att påvisa denna bredd, och när JATAO är lika bra som de är här står de i en klass för sig själva.

TRIBULATION – In Remembrance
Åh, vad bra de är, TRIBULATION! Jag brukar ha svårt för när det mixas svenska och engelska i samma låt, men banne mig om det inte är det som sitter kvar lååååångt efter att låten klingat ut?

HARAKIRI FOR THE SKY – Sing For The Damage We’ve Done
Duon HARAKIRI FOR THE SKY fortsätter att imponera, och dubbelskivan “Maere” är proppfull med deras episka musik, och att avsluta den här listan med bandets musik känns klockrent. Precis i gränslandet mellan black metal, shoegaze och… pop?

Cult Of Luna – The Raging River

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: The Raging River EP
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Red Creek

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Temaalbum är vi vana vid att CULT OF LUNA ofta bjuder på. Och visst finns det ett sorts tema även på ”The Raging River”, i albumtitel och låttitlar med den vilda älven, broarna och vågorna. Dock inte egentligen i lyriken som helhet som på vissa av bandets tidigare album, även om texterna rör sig någonstans inom samma mentala landskap. Starkast på albumet är de likaså tyngsta spåren, inledande Three Bridges och avslutande Wave After Wave.

Bandet envisas med att kalla det här en EP fast längden gott och väl håller albumstandard. Varje spår är en egen musikalisk enhet, en hel liten resa i CULT OF LUNAs landskap. ”The Raging River” är fint konstruerat med de längsta och tyngsta spåren omgärdande de lite – vill verkligen säga lite – luftigare låtarna. Och i mitten ett lätt och kort stycke. Men det är något galet här, eller hur?

”Alla” älskar Mark Lanegan, alla älskar hans röst och jag har förstått att Johannes Persson länge velat ha ett samarbete för att få Lanegans sång på en CULT OF LUNA-låt. Och jodå den är fin den rösten, här i ett fint litet stycke, men jag förstår ändå inte riktigt hur det är tänkt. Vad har denna röst och detta spår på en CULT OF LUNA-skiva att göra? En kan tycka att både råkost och gräddbakelse är gott men det betyder inte att de ska blandas. Inget fel med experiment och kontraster ibland, tänker på bandets oerhört lyckade samarbetet med Julie Christie för några år sedan, men här känns det bara malplacerat.

Våg efter våg med CoLs tunga driv böljar in innanför bröstbenet, inte bara i låten med namnet Wave After Wave, och det är ibland nästan svårt att säga var den ena vågen börjar och den andra slutar. På ett bra sätt. Förutom då det lilla ”störande momentet” i mitten, Lanegans dröminspel. I övrigt ett nästan perfekt litet album.

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder “I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är “Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års “From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera “en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat “Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen “Rituals” och “Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album att återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med “Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med “Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två versioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och “Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års “The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet “Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet “Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers “tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas “over-” och “underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin “ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på “Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…

…kom albumet “Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets “Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets “Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!