Etikettarkiv: Darkthrone

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska “riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!

Hot or not? – Juni 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Symbolic Nature Of Terms
ARTIST: Hannes Grossmann
VALD AV: Martin

Amelie: Det stampar på, tryggt och säkert, stilfullt och med hög musikalisk kvalitet. Absolut lyssningsbart men spännande? Knappast. Landar för min del i ”helt okej bakgrundsmusik”.
Robert: Säg ordet “ungkarl” flera gånger snabbt i rad: ungkarlungkarlungkarlungkarlungkarlrunkar… slutordet säger det mesta om hur dessa musiker vill visa upp att man är just musiker. Duktiga såna, och låten är egentligen inte dålig –  men det är skapat för och med hjärnan. Hjärta och känsla göre sig icke besvär. Detta är inget för mig.
Fredrik: Habil och kompetent utförd, men överlag ganska trist, dödsmetall. Det tuggar väl på rätt okej, men det händer liksom inget som riktigt förmår engagera. Next, please.

LÅT: Lost In The Waves
ARTIST: PHARAOH
VALD AV: Robert

Amelie: Melodiskt så det förslår och även om det känns som att en hört melodin många, många gånger förr så duger det i alla falla att höra ännu en gång – och ännu en. Omgångens starkaste.
Martin: Alltså, den här låten har vuxit med varje lyssning. Nu har jag svårt att inte uppskatta det fantastiska svänget som PHARAOH dukar upp. Den underbara gitarrtonen gillar jag också, och sången är fantastisk!
Fredrik: Vid en första genomlyssning kändes denna lite enahanda, men vid ytterligare genomlyssningar upptäcks nyanser och detaljer. Lost In The Waves visar sig vara ett ganska charmigt nummer, som förtjänstfullt blandar hjälterock med thrash och en märkbar dos riktigt tidiga SCORPIONS. Trallvänlig refräng och fet avslutning!

LÅTBlood And Envy
ARTISTThe Great Discord
VALD AVFredrik
Robert: THE GREAT DISCORD går ju inte i upptrampade stigar och mixar helt efter eget behag. Ibland blir det lysande, ibland mindre bra – men alltid intressant. Blood And Envy är inte det bästa eller mest originella man skapat – därtill är de ganska tråkiga RAMMSTEIN-influenserna (se där ett oerhört överskattat band!) lite för starka, men… ändå. De har det, det där säregna soundet som gör att det sticker ut!
Martin: Låt vara att THE GREAT DISCORD är ett av de band som jag uppskattar enormt mycket och att influensen av RAMMSTEIN i den här låten kanske inte faller alla på läppen – jag har vansinnigt svårt att inte gilla detta! Det är mäktigt, pompöst nästan, och så Fia Kempes sång som ju alltid levererar. Stekhett!
Amelie: Inleds maffigt och lovande. Avslutningen är pampig. Och visst är det kvalitet i sången och i låten som helhet men det här är bara inte vad jag personligen gillar.

LÅT: Hate Cloak
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Amelie

Fredrik: Bitvis rätt sköna riff, och den ganska fattiga produktionen passar nu faktiskt materialet rätt bra. Bitvis får jag nästan lite vibbar av tidiga METALLICA, tro det eller ej. Så inte helt oävet, men låten är för lång och sånginsatsen i ärlighetens namn inte alltför jäkla het. Så för min del ett rätt svalt helhetsintryck.
Robert: Det går kanske nästan inte att beskriva hur “trve” DARKTHRONE är, och det är inte för att de bränner kyrkor och bor i skogen. Det är för att man fortfarande, 19 plattor och 30 år in i karriären orkar hitta nyanser i sin musik och influeras av andra lika som man ger tillbaka till scenen. Hate Cloak är lite för lång och enformig för att få upp mig i brygga, men det spelar ingen roll. Herrar Nocturno Culto och Fenriz levererar som vanligt ändå!
Martin: Jag borde inte gilla detta så mycket som jag gör. Trots att produktionen skaver och att låten är alldeles för lång egentligen, nog fan ormar den sig in i hjärnan! Oreserverad kärlek är det inte, och det kommer det sannolikt aldrig att bli mellan mig och DARKTHRONE – för det tarvas bas!

Hot or not? – Juni 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå “småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!