Etikettarkiv: PYRAMIDO

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Pyramido – Fem

ARTIST: Pyramido
TITEL: Fem
RELEASE: 2019
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jonn Palmér Jeppsson skrev en gång om PYRAMIDOatt de hade kunnat spela in en skiva bestående enbart av bandmedlemmarnas tarmljud, och han hade ändå delat ut en betygsfyra. Om bandet hade lagt av hade han betraktat det som ett personligt svek. Även jag har kommit dithän med det här bandet, och det för bra längesedan – när bandet släppte “Salt” 2011.

PYRAMIDO har alltid haft något speciellt – bandets långsamma musik har appellerat till mängder av lyssnare som annars mest föredrar hastig dito. Därför har jag knappt höjt på ögonbrynen när PYRAMIDO har öppnat för diverse grindcoreband, dödsmetallband, ja snart sagt nästan alla band som har lirat på KB. Och de har gjort det med en sådan satans övertygelse som kan försätta berg.

“Fem” är en skiva med inte en enda sekunds överflödig musik, och jag måste säga att hur mycket jag än älskar bandets övriga diskografi så känns den här skivan som den stringent mest genomarbetade bandet har gjort – och också den vackraste.

Det är klart att den genomgående känslan är betydligt mer mollartad, men lyssna bara på Insikten och formligen njut av de ack så vackra harmonierna som kavlas ut. Helt magiskt!

Det är också skönt att höra att PYRAMIDOs sångare Ronnie Källbäck gasta helt på svenska. Även ifall det enbart ibland går att höra vad han sjunger så är det en helt annan, mer innerlig, känsla i sången när han sjunger på svenska än på engelska.

“Fem” befäster PYRAMIDO som ett av världens bästa långsamma band. Med den här plattan överträffar sig bandet dessutom sig själva på ett väldigt övertygande sätt.

Hot or not? – Juni 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå “småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!