Etikettarkiv: Copenhell

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Live: Clutch på Copenhell

ARTIST: Clutch
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Total eufori!

I fredagens utbud av band sticker CLUTCH ut. Vid sidan av de mer extrema banden sticker amerikanarna ut som en udda fågel. Och ändå är det som om detta inte spelar någon roll, för CLUTCH sammanför oss alla i en stor, gravt svängande kram.

Jag har förstått att CLUTCH är särdeles bra live, men jag kunde inte verifiera detta själv förrän i går kväll, och då kunde jag instämma med krav – CLUTCH är ett av de bästa liveband jag sett.

Bandets tungt svängande bluesfärgade rock är precis vad Copenhell behöver, inte bara för att CLUTCH visar vad det verkligen går ut på att spela som ett band tillsammans, men också för att bandet gör folk toklyckliga, genuint överförtjusta. Det är som sångaren Neil Fallon säger – They call it Copenhell, but you might just call it a slice of heaven.

Det finns helt enkelt ytterst få band som kan få till det i det närmaste självklara sväng som CLUTCH har anammat efter att ha övat på det sedan starten i början av 1990-talet. I snart sagt varenda låt får CLUTCH publiken att dansa, sjunga med och, ja, crowdsurfa. När bandet drar igång Electric Worry från “From Beale Street To Oblivion” som faktiskt också firar 10-årsdag precis som Copenhell och trummisen Jean-Paul Gaster släpper på ett helvetiskt shufflekomp då har CLUTCH hela den stora publiken totalt i sitt grepp. I en dag av flera höjdpunkter så kändes CLUTCHs konsert som en enda stor, varm omfamning.

Live: Baest på Copenhell

ARTIST: Baest
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

De har hyllats som det mest intressanta dödsmetallbandet i Danmark – BAEST från Århus – klarade de av att leverera?

Den danska metalscenen har de senaste åren verkligen växlat upp till en högst intressant scen med mängder av band som är redo att ta nästa steg och leverera på den internationella scenen. BAEST anses vara det absolut hetaste som Danmark har frambringat på senare år, och det är inte svårt att förstå varför när de kavlar ut sin dödsmetall över en minst sagt engagerad publik. Av de band jag såg igår så var crowdsurfingen som mest intensiv under Århusbandets konsert.

Det märks att BAEST är ett band som är fyllt av självförtroende – det finns en självklarhet i bandets scennärvaro som är påtaglig – och bandet har verkligen kul hela tiden. Det är en sak få höra att ditt band är bra, men att verkligen äga den tanken är ju en helt annan sak. För BAEST verkar detta inte vara något problem alls – de vet att de har låtarna som håller hög klass, och de älskar publikkontakt.

Simon Olsen på sång är född till att fronta ett band – det är helt underbart att inte bara få en krossarinsats på sång, utan också undervisning i hur man kan interagera med en publik. Resten av bandet är också helt lysande på det, och det märks att de verkligen trivs på Hades denna tidiga kväll. Gladast verkar Lasse Revsbech vara – han fyrar av stora leenden mest hela tiden.

BAEST visar med sån klarhet att dödsmetallen sannerligen inte har förlorat sin charm eller sin relevans. Det är helt enkelt en glimrande uppvisning från första till sista ton. Vågar vi säga att om två år så kommer bandet att lira på den största scenen på festivalen? Jag tror det.