Etikettarkiv: Clutch

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Live: Clutch på Copenhell

ARTIST: Clutch
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Total eufori!

I fredagens utbud av band sticker CLUTCH ut. Vid sidan av de mer extrema banden sticker amerikanarna ut som en udda fågel. Och ändå är det som om detta inte spelar någon roll, för CLUTCH sammanför oss alla i en stor, gravt svängande kram.

Jag har förstått att CLUTCH är särdeles bra live, men jag kunde inte verifiera detta själv förrän i går kväll, och då kunde jag instämma med krav – CLUTCH är ett av de bästa liveband jag sett.

Bandets tungt svängande bluesfärgade rock är precis vad Copenhell behöver, inte bara för att CLUTCH visar vad det verkligen går ut på att spela som ett band tillsammans, men också för att bandet gör folk toklyckliga, genuint överförtjusta. Det är som sångaren Neil Fallon säger – They call it Copenhell, but you might just call it a slice of heaven.

Det finns helt enkelt ytterst få band som kan få till det i det närmaste självklara sväng som CLUTCH har anammat efter att ha övat på det sedan starten i början av 1990-talet. I snart sagt varenda låt får CLUTCH publiken att dansa, sjunga med och, ja, crowdsurfa. När bandet drar igång Electric Worry från “From Beale Street To Oblivion” som faktiskt också firar 10-årsdag precis som Copenhell och trummisen Jean-Paul Gaster släpper på ett helvetiskt shufflekomp då har CLUTCH hela den stora publiken totalt i sitt grepp. I en dag av flera höjdpunkter så kändes CLUTCHs konsert som en enda stor, varm omfamning.

Årsbästalista 2018 – Fredrik

Att utse vilka tio av årets skivor som är de tio främsta är som alltid en hart när omöjlig uppgift. Hur rangordnar man egentligen något så humörberoende som musik?  Min ärliga åsikt om musikåret 2018 är att det faktiskt inte var särskilt starkt, med färre än tio plattor som på allvar kunde konkurrera om den juvelbeströdda kronan. Detta borde egentligen ha gjort gallringen till årsbästalistan enklare, men istället var det säkert ett tjugotal olika plattor som konkurrerade om de sista 3-4 platserna på listan. Så efter den till synes oundvikliga huvudvärken blev detta utfallet:

Topp 10 skivor

10. CLUTCH – Book of Bad Decisions

Några större kulturella höjder kommer kanske aldrig CLUTCH att nå, men det finns inte alltför många band som bättre än dem vet hur man skruvar ihop Sväng™. “Book of Bad Decisions” är måhända en aningen ojämn platta, men visst svänger det rakt igenom. I vissa spår, så som titelspåret, genuint lysande How To Shake Hands och In Walks Barbarella (med textstrofen “weaponized funk”, vilket bara det torde vara värt en plakett av något slag) svänger det till och med så pass bra att det räcker till plats 10 på årsbästalistan.

9. OCEANS OF SLUMBER- The Banished Heart

“The Banished Heart” är inte en lika stark platta som föregångaren “Winter”, men det är det å andra sidan jäkligt få plattor som är. Samtidigt erbjuds även här gott om finstämd magi tillsammans med tung, mörk melankoli, och Cammie Gilbert är fortsatt en av världens allra bästa sångerskor. En vacker platta, där titelspåret sticker ut lite extra.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag är egentligen mer förvånad över att BEHEMOTH kvalar in först på åttonde plats än vad jag är över att de är med på listan, då polackernas alster brukar komma med kvalitetsgaranti. Det som håller dem tillbaka från ännu högre placering är att den symfoniska ljudkulissen ibland stjäl väl mycket fokus från den rena, råa energi som BEHEMOTH är kapabla till. Men visst, med spår som Wolves Ov Siberia, God = Dog och Angelvs XIII finns det ändå mer energi än vad många andra band förmår uppamma.

7. TRIBULATION – Down Below

“Down Below” är nog den platta som åkt mest jojo i min bedömning när den här listan skulle värkas fram, och sannolikt även den platta som är mest humörberoende. Intrikat, mångfacetterad, vacker och mörk är det en platta med mycket att erbjuda, men det är även ett verk som kräver full koncentration och ett visst vemod som ingångsvärde hos lyssnaren för att verkligen komma till sin rätt. Nightbound och The World är hur som helst genuint lysande spår.

6. EARTHLESS – Black Heaven

För cirka 4-5 år sedan fanns det en 70-talsvåg som väldigt tydligt sköljde över rockmusiken, med hur många bra tungt gungande, blues-bottnade alster som helst att välja mellan flera år i rad. Denna våg har i mångt och mycket ebbat ut, men EARTHLESS håller fanan jäkligt stolt och högt! Årets ledigt svängigaste och mest pårökta alster, med tydliga influenser från JIMI HENDRIX, LED ZEPPELIN, CACTUS och liknande klassiker. Är det instrumentala åttaminuters-monstret Black Heaven årets bästa låt? Fullt möjligt.

5. THE CROWN – Cobra Speed Venom

Dödsmetall FTW! Eller, for the femteplats på årsbästalistan, i alla fall. “Cobra Speed Venom” är ett alster kliniskt fritt från krusiduller och post-metal-kultursvåra ambitioner. Här finns istället bara ett överflöd av tyngd, dubbelkaggar, tvåtakt och köttigt svulstiga riff med ypperligt driv. Om någon ber dig tipsa om en platta som kan visa dem vad dödsmetall är, funkar denna platta utmärkt. Varför inte börja med det härligt råa titelspåret?

4. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

En låt under åtta minuter, sex stycken som är längre än nio minuter. Detta är ingen platta för slö bakgrundslyssning, utan precis som i fallet med TRIBULATION tidigare ett verk som kräver sin uppmärksamhet. Även här finns det dock mycket att hämta för den som är villig att investera tid och koncentration. Det är ett mångfacetterat och vackert mörker som målas upp med hjälp av eleganta mollharmonier, drivna trummor och ack så desperations-osande skriksång, ett mörker man gärna låter sig drunkna i. Heroin Waltz utgör den vackraste pärlan vilandes på den kalla botten.

3. NECROPHOBIC – Mark of the Necrogram

Det är med darriga steg du sakta går nedför den vindlande stentrappan. Unkna pustar av rutten luft slår upp emot dig från källarvalvets djupa mörker, och släcker nästan din flämtande fackla. När du viker runt hörnet efter trappans sista steg, ser du i skuggorna konturerna av en fruktansvärd, demonisk best kedjad till den fuktiga stenväggen. Besten kastar sig mot dig om och om igen med hatisk frenesi, och det är bara de rostiga kedjorna som räddar dig från en blodig, horribel död. “Mark of the Necrogram” är den besten, och rycker i de där kedjorna precis så härligt illavarslande som en black metal-platta skall göra…

2. BLACK PEAKS – All That Divides

Pretentioner i sig behöver inte vara av ondo, det finns gott om pretentiös musik som har genuint hög verkshöjd och lever upp till sin ambitionsnivå. Dock brukar sådan musik oftast vara relativt svårlyssnad och krävande. BLACK PEAKS lyckas dock i och med “All That Divides” kombinera det bästa av två världar, då detta är en platta som erbjuder både intrikata arrangemang och mångbottnade kompositioner utan att för den skull tulla på hit-faktorn. Melodierna levererade av Will Gardner är fästande, och när sagda herres sångstil även erbjuder både sval luftighet och härligt raspig ångest, blir slutresultatet riktigt, riktigt bra.

1. AMORPHIS – Queen of Time

AMORPHIS har alltid varit bra, och deras släpp vanligtvis en given post på årsbästalistan. I år tar de dock steget hela vägen högst upp på podiet och är inte bara bra, utan bäst. Blytunga riff, köttig growl och oklanderligt skarp gitarrdist gifter sig med löjligt snygga harmonier, högklassig rensång och eteriskt luftiga körer, och tillsammans får de ack så vackra barn i form av låtarna på “Queen of Time”. Produktionen är som alltid oklanderlig, och som bonus har AMORPHIS på detta släpp mixat upp sitt finska vemod med ett par sömlöst inritade orientaliska mönster. Kvalité rakt igenom, och därmed en värdig vinnare av titeln årets bästa platta 2018!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “äntligen!”
Årets “äntligen!” har inget med Nobel-priset i litteratur att göra, utan vad vad det handlar om är att jag till slut, efter många år, fick chansen att se THE HELLACOPTERS live. De var verkligen precis så snortighta, spelglada och helgjutet rock ‘n’ roll-svängiga som jag hade hoppats på. F**k yes!

Årets “guilty pleasure”
Alltså, egentligen tycker jag ju inte att det finns något sådant som “guilty pleasures”. Man får tycka om precis vad man vill, och antingen så gillar man något eller så gör man inte det. Inte i något av fallen behöver man skämmas för sin åsikt. Men om jag nu skulle se något av det jag gillat under året som ett skyldigt nöje, så är det i så fall låten Steel and Silver med VISIGOTH. Oerhört pompöst, vindmaskin-fläktande-i-håret-dramatiskt och pojkrums-macho, men lik förbannat väldigt trallvänligt, medryckande och snyggt utfört. Death or glory, into battle now we ride!

Årets gitarr-onani
Här joggar MARTY FRIEDMAN hem hedersomnämnandet med sitt spår Whiteworm, som är en månghövdad best med gott om charm. Inslag av allt från djent via smörig easy listening till SANTANA-vibbande latino-sväng utgör en ständigt ombytlig ljudkuliss till ett gitarrspel i den allra högsta skolan. Läckert!