Etikettarkiv: 2019

Dialith – Extinction Six

ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller “Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

“Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.

Firelink – The Inveterate Fire

ARTIST: Firelink
TITEL: The Inveterate Fire
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“The Inveterate Fire” gick mig helt förbi när den släpptes den 10 maj förra året. Jag observerade den först när den började dyka upp på en hel del årsbästalistor, och tänkte att den nog är värd att kolla in. Och, som ni har deducerat vid det här laget, det var den.

Bakom FIRELINK står två personer – Harrison Stivarius som svarar för alla instrument, och Adrian Davis på sång. Att duons väldigt episka och atmosfäriska black metal inte har genererat något skivbolags intresse är ytterst märkligt, om det nu inte är så att bandet själva har velat ge ut sin musik på egen hand. I vilket fall är “The Invererate Fire” en skiva som verkligen hänför med just sin atmosfär.

Att lyssna på den här plattan känns som en enda lång och oavbrutet intressant resa. Jag uppskattar också att Stivarius och Davis verkar ha byggt hela sin skiva utifrån ett spel – Dark Souls – och jag föreställer mig att om du har spelat det spelet så kanske du får ut ännu mer av skivan än om du inte gjort det. För mig räcker det med att registrera att graden av nördighet som finns nerplöjd i “The Inveterate Fire” räcker rätt långt och att jag njuter storligen av musiken utan att ha annat än kunskap om spelet annat än till namnet.

Musikaliskt så ryms här allt från fina referenser till THE BLACK DAHLIA MURDERs Trevor Strnad – Davis har ett läge i sin sång som skickar rysningar genom kroppen – till mer modern progressiv metal där det sannerligen gäller att visa vad du går för på dina instrument. När Stivarius går loss på gitarren i exempelvis Kindled som är plattans starkaste spår, och spelar med en glöd som om hans liv berodde på det, ja då är det omöjligt att inte ryckas med.

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!