Etikettarkiv: Atmospheric Black Metal

Autrest – Burning Embers, Forgotten Wolves

ARTIST: Autrest
TITEL: Burning Embers, Forgotten Wolves
RELEASE: 5/9 2025
BOLAG: Northern Silence Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att musikbranschen är internationell är Autrest ett bra exempel på. Här har vi alltså ett enmansband från Brasilien som lirar atmosfärisk black metal – mest kanske förknippat med skandinaviska länder – och som ligger på ett tyskt bolag.

Att atmosfärisk black metal är en genre som kan frammana både avgrundsdjup avsmak och  – som i det här fallet – himlastormande njutning, ja, det är något som man helt enkelt får acceptera.

Att mannen bakom namnet Autrest – Matheus Vidor – lyckas med att redan från första låten försätta mig i ren njutning det är lite av en bedrift, för banne mig om ”Burning Embers, Forgotten Wolves” börjar med ett av de vackraste intron jag hört på ett bra tag.

Och det blir sannerligen inte sämre. Faktum är att snart sagt varenda låt på den här skivan ligger på en finfin och hög nivå. Skickligt blandas skira melodier med bröt utan att för en enda sekund tappa fart eller relevans i hur skivan sitter ihop.

En låt som Ruins Of The Lost har ett mäktigt anslag med rikligt med dubbeltramp och flöjt i kombination. Att melodierna i gitarrspelet skickligt förstärker den melankoliska stämningen gör sannerligen vare sig låten eller resten av skivan en otjänst.

Melodierna är stringent genomarbetade och är det som verkligen sätter skivan på en nivå som gör att jag kan – och har – lyssnat på skivan om och om igen sedan jag upptäckte den.

Kolla bara in Forsaken för att få ett tvärsnitt av vad Autrest gör verkligen bra. Melodierna, melankolin, matandet av dubbeltramp, mellanspelet i halvtakt – det blir helt enkelt oerhört bra.

Jag är som ni förstår riktigt imponerad av vad Autrest gör på ”Burning Embers, Forgotten Wolves”. Att så här i slutet av året upptäcka en skiva som kanske, möjligen , kan få mig att överväga att kasta om i årsbästalistan – ja det är både härligt och fruktansvärt frustrerande. Gillar man den här typen av metal så har man kanske redan koll på Autrest, annars tycker jag att man ska kasta sig över den.

Blackbraid – III

ARTIST: Blackbraid
TITEL: III
RELEASE: 8/8 2025
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.

”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.

Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy)  och  The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.

Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och  det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.

I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?

”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.

Saor – Amidst the Ruins

ARTIST: Saor
TITEL: Amidst the Ruins
RELEASE: 7 februari 2025
BOLAG:  Season of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vackert. Det är det första ord som dyker upp i huvudet när jag lyssnar till skotska SAORs album ”Amidst the Ruins”. Och det är en känsla som håller i sig albumet igenom och även i ett större antal lyssningar.

SAOR är Andy Marshall: låtskrivare, sångare och multiinstrumentalist. Marshall skapar magisk musik, här även förstärkt med Ella Zlots på sång och olika typer av flöjter, Carlos Vivas på trummor samt flera fiol- och cellospelare. Omslaget är skapat av tyska Julien Bauer. Allt i storslagen harmoni.

Lyriken är också den vackert skapad och rör sig ständigt kring dyrkan av naturen med skogar, berg och vidder samt bland de så stolta och ärofulla förfäderna, arvet från en lyckligare tid. Tryfferat med kommentarer till historiska händelser som i låten Glen of Sorrow om Glencoe-massakern 1692.

Jag har tidigare endast sporadiskt lyssnat till bandets musik och det enda möjliga problemet här är väl just att det ibland blir på gränsen till för mycket av det sköna. Då är det gott att Marshall använder sin röst utöver till skönsång även i den rostigaste av desperata black metal-skrin. Med det anländer välbehagsrysningarna. Albumet består av en timmes musik fördelad på fem låtar på vardera mellan åtta och dryga fjorton minuter, vilket också säger något om vilken typ av album det är. ”Amidst the Ruins” kan avnjutas i sin helhet både vid koncentrerad lyssning och som följeslagare i bakgrunden vid mer vilsamma stunder, förslagsvis naturpromenader. För SAORs musik är, först som sist, just – vacker.