Etikettarkiv: Seasons Of Mist

Skivor

Rotten Sound – Apocalypse

Lämna en kommentar

ARTIST: Rotten Sound
TITEL: Apocalypse
RELEASE: 31/3 2023
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång ROTTEN SOUND släpper ny skiva vill jag göra som Gert Fylking och utbrista “Äntligen!”. Detta magiska band levererar, ofta, sedan början av 2000-talet (“Murderworks” säger jag bara!) en fruktansvärt potent och ilsken grindcore som jag har uppskattat sedan jag upptäckte bandet med släppet “Exit” från 2005. Att ROTTEN SOUND har stretat på strax bakom klassiska band som NASUM, NAPALM DEATH och PHOBIA har gjort att jag uppskattat dem än mer, och har försökt att få folk att fatta hur bra detta är.

Förra given, “Abuse To Suffer” tyckte jag hade sina förtjänster, men den hade vissa skönhetsfläckar. Några sådan finns knappt alls på “Apocalypse” som är en i det närmaste totalt mosande platta. Med en speltid på 20 minuter är det en skiva som det är lätt att sitta flämtande efter andan, men ändå bara mata på med. Detta är en förträfflig uppvisning i hur man skriver en skiva som med finess och stringens visar på vilka rika möjligheter som grindcore faktiskt har. Det går, med rätt utförare, att skriva korta låtar som ändå säger en hel massa. Här finns ingen plats för alibispel, men inte heller slöa intron som riskerar att tråka ut lyssnaren.

Med sina 18 låtar är “Apocalypse” en skiva där låtar som Denialist  – som har en otroligt fin övergång från tyngd till hastighet – Sharing med sitt tilltalande anti-kapitalistiska budskap och grundliga riffande och Renewables som sätter fokus på att vi behöver konsumera mindre och att förnybara resurser även de är begränsade – är en mästerlig uppvisning i hantverk som ligger på en hög och jämn nivå.

Keijo Niinimaa svarar för ytterligare en dräpande sånginsats, och även om ROTTEN SOUND verkligen är ett band i ordets riktiga bemärkelse så går det inte att bortse ifrån att Niinimaa är en av de bästa sångarna i världen och det lyfter skivan några snäpp.

Gillar man grindcore så har man koll på ROTTEN SOUND sedan innan, annars är “Apocalypse” en väldans bra startpunkt. Kolla in den.

Skivor

Deathwhite – Grave Image

Lämna en kommentar

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av “hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. “Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…

 

Skivor

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta “Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, “Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn “Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít Sæng, Dýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om “Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl “snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal. Så bra är åtminstone “Berdreyminn”…