Etikettarkiv: Doom

Conclave – Dawn Of Days

ARTIST: Conclave
TITEL: Dawn Of Days
RELEASE: 23/4 2021
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag plockade på vinst och förlust upp promon till “Dawn Of Days” som släpps imorgon, men så snart inledningstonen till titellåten slogs an så anade jag att jag skulle gilla den här skivan. Närvarokänslan är i det närmaste total och just den krossande gitarrtonen sätter stämningen på den här skivan på ett lysande sätt.

Gitarristerna Jeremy Kibort (även sång) och Chris Giguere briljerar på dett mycket underhållande sätt rakt igenom plattan, och det behövs, för CONCLAVE satsar på låtar som gärna sträcker ut sig över fler minuter än 6. Vid ytterst få tillfällen känner jag att min uppmärksamhet drar iväg åt andra håll, och jag vet inte hur många gånger jag dragit igång skivan igen så fort den har tagit slut.

Den doomiga sludge som CONCLAVE bjuder på har exakt rätt släpighet när detta tarvas, vilket mycket är trummisen Dan Blomquist och basisten (och sångaren) Jerry Ornes förtjänst, och ser till att balansera detta med ett rätt stadigt drivande också. Helt ljuvliga Thrown On Spikes sammanfogar på ett nästan magiskt sätt samtliga element som CONCLAVE handlar om: stämning, släpigt driv, tyngd och mycket bra sång. Gillar ni doom sedan innan så har ni förhoppningsvis koll på CONCLAVE sedan innan. Alla ni andra har en högtidsstund framför er och för egen del har jag fått ytterligare ett band att följa.

Deathwhite – Grave Image

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av “hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. “Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…