Etikettarkiv: 6/10

Rivers Of Nihil – The Work

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.

Portrait – At One With None

ARTIST: Portrait
TITEL: At One With None
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

PORTRAIT. De har aldrig hymlat med vad för sorts musik och vilket årtionde denna gjordes under de gillar och hämtar sin inspiration ifrån.

1980-tals referenserna står som spön i backen på varenda skiva som bandet från Kristianstad har gett ut under karriären, och även om det rena kopierandet (se debuten från 2008 som var en ren MERCYFUL FATE-skiva utan att vara orginalbandet) har tonats ut allt mer så tror jag inte många kommer att missa att PORTRAIT dyrkar JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE/KING DIAMOND på ett i det närmaste religiöst sätt.

Kan man köpa detta faktum är kommande “At One With None” en skiva som man kommer gilla. Entusiasmen och hantverksskickligheten är det i alla fall inget fel på. Att sångaren Per Lengstedt dessutom har kopplat in ytterligare en växel är klart märkbart. Sången är den bästa som bandet har presenterat på samtliga plattor.

Men såklart är detta också bandets akilleshäl. PORTRAIT blir ett alibiband alternativt en musikalisk snuttefilt eftersom man saknar att bandets inspirerande band inte skriver sådan här musik längre, framför allt då inte IRON MAIDEN, och då måste det till en satans leverans om man ska behålla sin relevans. PORTRAIT har i alla fall för mig med denna skiva visat att ja, de kan sitt hantverk, men börjar alltmer slira ut ur bild för mig. Vill jag verkligen ha JUDAS PRIEST, MERCYFUL FATE och IRON MAIDEN, ja då lyssnar jag på originalen. Mitt behov av ett band som så stringent kollar bakåt som PORTRAIT gör har blivit allt mindre, och de är inte längre ett band vars skivor jag ser fram emot, utan ett band som “bara” underhåller för stunden. Gott så, men hela vägen räcker det inte.

Stormruler – Under The Burning Eclipse

ARTIST: STORMRULER
TITEL: “Under the Burning Eclipse”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ibland vill man verkligen gilla en skiva mer än man kanske egentligen gör. Detta är för undertecknad sen sådan. STORMRULER går all in på debuten och jag vill verkligen älska den fullständiga satsningen och totala hängivenheten för att spela snabbt och hårt. Och omslaget! Det får en att minnas MOLLY HATCHETs gamla skivomslag, snygga och lockande som attan… och att även den musiken inte fastnade. För häri ligger problemet med “Under The Burning Eclipse”, det blir för jämntjockt över en hel skiva och fastnar inte. Tyvärr, för spelar man ett spår som Reign Of The Winged Duke på egen hand är det bra och läcker black metal!

Duon Jason Asberry (gitarr, sång) och Jesse Schobel (trummor) har dock valt att sätta ihop i stort sett alla låtar med instrumentala mellanpartier, vilket gör att en genomlyssning av den här skivan från start till mål smälter samman allt till en enhet där inget riktigt sticker ut. Det är bra, men man minns i stort sett noll efteråt. De riff som serveras till maskingevärstrummor och härligt ångestladdad skriksång är för lika för att man ska särskilja eller nästan ens urskilja låtarna.

Som inslag i en spellista är STORMRULER givna (ta ex Blood Of The Old Wolf eller videosingeln At The Cliffs Of Azure City om du vill ha ett bra exempel!), för man besitter kvalitet och ett sjuhelvetes skönt driv. Som en enda lång platta vill jag gilla “Under The Burning Eclipse” mer än jag egentligen gör…