Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Necrofier – Transcend Into Oblivion

Lämna en kommentar

ARTIST: Necrofier
TITEL: Transcend Into Oblivion
RELEASE: 27/2 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med bytet upp till legendariska Metal Blade verkar Necrofier, bördiga från Houston i Texas, onekligen ha höjt sina ambitioner.

Nästan en hel timme av melodisk black metal, späckad med stämning, får vi på ”Transcend Into Oblivion”.  Att bandet dessutom har byggt plattan på klassiskt manér med tre stycken längre movements med kortare avdelare mellan sig förstärker bara mitt intryck att bandet vill mycket med den här plattan, redan innan jag lyssnat på en enda ton.

Melodisk black metal, ja, det är ju en upplogad genre, och det blir även Necrofier svaret skyldigt till. För även om musiken till vissa delar är mycket bra så håller det inte hela vägen. Det finns styrkor i varje enskild del av skivan, men varken Fires Of The Apocalypse, Light My Path, Servants of Darkness, Guide My Way eller Horns Of Destruction, Lift My Blade håller sammantaget fullständigt ihop. Mest tycker jag ändå om mittendelen med Servants Of Darkness…som både har en härlig kaotisk atmosfär och en hemsökande kuslighet som jag uppskattar mycket.

Gillar man faktumet att band är trygga i att mata på med återkommande riff, ja då kommer man gilla den här skivan. För min del blir det för matigt och en smula tjatigt och utdraget till stora delar.

Hade det funkat bättre utan avdelarna? Ja det hade det kanske gjort – i vilket fall får jag en känsla av mild irritation och vill bara trycka mig vidare när de dyker upp – de är som onödiga intron  – och fråntar skivan den känsla av angelägenhet som den skulle kunna ha.

Även om betyget kan tyckas njuggt finns det en hel del finfin musik på ”Transcend Into Oblivion”, även om man får leta efter den lite.

Skivor

Marianas Rest – The Bereaved

Lämna en kommentar

ARTIST: Marianas Rest
TITEL: The Bereaved
RELEASE: 16/1 2026
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finland, melankolins högborg när det gäller metal. Få länder kan skryta med att härbärgera så många band som vet hur slipstenen ska dras för att få mina känslor att vibrera.

Marianas Rest är en helt ny bekantskap för mig, men bandet har hållit igång sedan 2013, och har inte gjort det till en sport att vila sig i form. ”The Bereaved” är bandets femte fullängdare.

Inte heller känns bandets musikaliska fora helt obekant – detta är dödsig doom med rejäla slevar av den där typiska finska melankoliska tonen som så många fler än jag uppskattar.

”The Bereaved” handlar, brett upplagt, om döden i dess olika former – ett ämne som väl lämpar sig för den här typen av band.

Och detta är till stora delar väldigt bra. Det är inte svårt att dras med i låtar som Pity The Living som har – förutom en sanslöst bra stämning – ett solo som höjer låten till fantastiska nivåer. Eller Rat In The Wall som har ett mäktigt driv och oerhört fint keyboardarbete (inte så konstigt då det är Aapo Koivisto som lirar i Omnium Gatherum som sköter detta hantverk) och – återigen – svinfint gitarrspel.

Överlag är Marianas Rest helt fantastiska när det gäller att kavla ut finfina melodiska slingor i gitarrerna, och det är detta tillsammans med den förträffliga produktionen som gör att det verkligen inte gör ont att lyssna på ”The Bereaved”.

Men jag kan ändå inte slita mig helt från känslan att jag har hört detta så många gånger förr. Gillar man den här typen av melankolisk döds och verkligen vill ha en skiva som man hört innan, ja då är ”The Bereaved” en skiva som man kommer sätta ett högre betyg på än det jag satt.

”The Bereaved” visar ett band som kan sitt hantverk, och som försöker bryta sig loss litegrann från den etablerade formen i en låt som Diamonds In The Rough som är rakare, kortare och, dessvärre aningens för slätstruken för att jag ska acceptera den rakt av. Då grottar jag hellre ner mig i andra låtar på skivan som Divided eller Again Into The Night.

”The Bereaved” är en sympatisk skiva som har många förtjänster och jag tycker att ni ska kolla in den i vilket fall – det finns betydligt sämre plattor inom subgenren  – och ibland är det härligt att bara sluta ögonen och åka med i den härligt melankoliska känsla som finns i drivor på den här skivan.

Skivor

Blood Red Throne – Siltskin

Lämna en kommentar

ARTIST: Blood Red Throne
TITEL: Siltskin
RELEASE: 5/12 2025
BOLAG: Soulseller Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En skiva som jag önskade att jag kunde uppskatta mer, så kanske jag skulle kunna sammanfatta min upplevelse av  ”Siltskin” – Blood Red Thrones elfte platta.

Jag erkänner villigt att det gick en rysning genom kroppen när promon till skivan damp ner. Denna känsla baserade jag helt och hållet på att bandets förra skivor, ”Imperial Congregation” och ”Nonagon” var riktigt bra skivor.

Kanske är jag orättvis – norrmännen har varit igång sedan 1998 – och deras diskografi håller en otroligt hög och jämn nivå. Är det då inte fullständigt i sin ordning att de har gjort en skiva som ”bara” är helt ok och dessutom redan året efter att ”Nonagon” kom?

Jag tror att jag blir frustrerad eftersom även ”Siltskin” har låtar och element i låtar som är mycket bra, men där det allmänna intrycket över helheten blir att bandet kanske borde ha varit strängare mot sig själva för att lyfta skivan ytterligare några snäpp.

Ställer jag två låtar som Scraping Out The Cartilage mot Anodyne Rust mot varandra som exempel så tycker jag att den senare med sitt fullständigt ondsinta driv i både riffen och trummandet med lätthet tacklar ut den förstnämnda vars småtrista lunkande och alibitvåtaktande gör mig ytterst tveksam till låtens plats och placering på skivan.

När bandet släpper på ett ös som i Husk In The Grain som får nävarna att knytas i extas och som, dessutom, har ett fantastiskt sväng då är det inte svårt att tycka att skivan är rejält bra. Att bandet dessutom har fått till en bra, ja till och med mycket bra, ljudbild på skivan gör att det inte gör ont att lyssna på ”Siltskin”. Sindre Wathne Johnsens sång, gitarrtonen hos Død och Meathook och tydligheten i Stian Gundersens bas är rena drömmen, och Freddy Bolsøs trummor bor hyresfritt i öronen – sammantaget låter bandet fantastiskt.

Att då inte nå upp till tidigare nivåer ger fel skav. Jag tror dock att Blood Red Throne är kapabla till bättre musik än så här. ”Siltskin” är en skiva som har fina poänger och jag väljer att betrakta den som en sympatisk skiva till stora delar. Men helt fram kommer inte bandet den här gången.