Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Defeated Sanity – Chronicles Of Lunacy

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Chronicles Of Lunacy
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsnia och hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.

Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.

För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.

Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.

Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Skivor

Lucifer – Lucifer IV

Lämna en kommentar

ARTIST: LUCIFER
TITEL: ”Lucifer IV”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media 

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Fjärde plattan för Johanna Sadonis LUCIFER och det är bara att erkänna: vi är inte helt kompatibla, bandet och jag. Alla plattorna står i skivhyllan – 2021 års ”IV” såklart inget undandtag – men det är bara stundtals jag verkligen gillar bandets blandning av doom, 70-talsrock och ockultism. De rockiga delarna faller mig väl i smaken, men när det blir lite långsammare och mer ”domedag” så går vi skilda vägar. Ett bra exempel på den här plattan är andra spåret Wild Hearses som mest känns… sävlig, medan efterföljande Crucifix (I Burn For You) har ett groove och en refräng som får mig att digga med. Singelsläppet Bring Me His Head är även det av ypperligt mått – klart starkast på skivan –  och  hamnar på ”diggar-sidan” när jag nöter plattan.

Nöter?

Det låter kanske en aning märkligt, men så är det. Jag vill ju nämligen gilla LUCIFER hårt då det egentligen har samtliga karaktärsdrag som behövs för att det ska sätta sig hårt. I någon form av semi-desperat försök att överbrygga de där stunderna när det inte klickar riktigt har jag verkligen försökt nöta skivan. Upprepning är inlärningens moder och när man kan text och musik i även de låtar som inte riktigt tilltalar hjärtat från början så är de mer hanterbara, men så är det ju inte tänkt med musik? Att man ska behöva gnugga för att komma till statusen ”okej”?

Nicke Anderssons trumspel till trots, den sköna produktionen och Johannas rena stämma till trots: för min del lyfter inte LUCIFER mot de höjder man teoretiskt utlovar, och såhär vid fyra fullängdssläpp utan att det lossnar är det väl antagligen dags att inse fakta: det är inte dem. Det är jag.

Skivor

Bullet For My Valentine – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: BULLET FOR MY VALENTINE
TITEL: ”Bullet For My Valentine”
RELEASE: 2021
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Wales hårdrocksstolthet BULLET FOR MY VALENTINE är tillbaka med sitt sjunde album, tillika ett självbetitlat sådant. Vanligtvis tyder ett självbetitlat album en bit in i karriären antingen att bandet ifråga verkligen besitter guld och det äntligen är dags, eller att det är en desperat åtgärd för att signalera relevans. I detta fall är det tyvärr tal om det senare, i alla fall om man som undertecknad tycker att bandet är som bäst när man skalar ner lite på sin aggressivitet och låter melodi och känsla komma fram. Tycker man tvärtom att det är bandets hårdaste stunder som är höjdpunkterna är man antagligen lycklig över att bandet startar plattan med en låt som singelsläppet Parasite, eller för bandet elaka Knives.

Personligen orkar jag inte riktigt med BULLET FOR MY VALENTINE när de gnider i den fåran. Det är inte tillräckligt hårt för att vara hårt eller ens kännas äkta, och jag finner dem betydligt mer intressanta i powerballader som Can’t Escape The Waves eller No Happy Ever After. Och speciellt många sådana stunder – som kanske tydligast minner om debuten ”The Poison” (2005) – finns det inte på årets skiva.

Visst. Matt Tucker kan konsten att lira gitarr och har en bra röst för sammanhanget. Resten av bandet (Michael Paget på gitarr, Jamie Mathias på bas och Jason Bowld på trummor) är tajta. Plattan känns påkostad och välproducerad. Låtmaterialet är genomarbetat och egentligen är det kanske gnälligt, men… är det inte lite trist? Det är svårt att skaka av sig känslan av att man egentligen inte kommer åt en riktig nerv, och istället döljer det genom att stapla tuffa riff på varandra. Mer emo åt fansen nästa gång, tack!