Etikettarkiv: 2026

Skivor

Kreator – Krushers Of The World

Lämna en kommentar

ARTIST: Kreator
TITEL: Krushers OF The World
RELEASE: 2026
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tysklands starkaste thrash metalakt Kreator släpper sitt 16:e album sedan debuten -85, och vare sig omslag, anslag eller innehåll överraskar precis ingen alls.
Som sig bör.
Det här bandet tar man sig inte an för att få sitt lystmäte i konstnärliga progressiva och nyskapande utflykter – hit söker man sig om man vill ha ett knippe anthems som det går att skråla allsång till. Bangers. Gärna med ett extra lyft om de skulle framföras live med eldslågor på scen och konfetti i luften medan hela publiken vevar nävar och mår allmänt gött. Och just det är vad man får på ”Krushers Of The World”, inlindat i en produktion som känns påkostad. Lyx-thrash, skulle vi kunna säga.

Bandets starke man Mille Petrozza har som vanligt sina begränsningar som vokalist, men vet (också som vanligt) att bygga runt dem, och skriva riff kan det här gänget onekligen fortfarande. Skivan är proppfull av dem, men ska man plocka ut ett så lyssnar du på breaket som kommer strax efter 2 minuter av låten Barbarian – det är publikfrieri utan att skämmas… och man sväljer betet varje gång låten rullar.  Sami Yli-Sinriö (gitarr), Ventor (trummor) och Frédéric Lecrercq (bas) sitter ihop på ett snyggt och okomplicerat sätt.

10 låtar, från inledande Seven Serpents till avslutande och fina allsångslockande Loyal To The Grave får man, utan att något av  spåren faller ur ramen.  Tränenpalast (som hämtat sitt namn från Tårarnas Palats som var placerat vid övergång mellan Öst- och Västberlin på den tiden muren fanns) gästas av Britta Görtz (från Hiraes), och det bidrar med tillräcklig variation för att man ska hålla intresset uppe över skivans totala löptid, strax under 45 minuter… dvs precis som väntat. Och som man vill ha sitt Kreator. Vill man veta mer och ha djupare kunskap rekommenderas avsnittet där Mille Petrozza gästar Fredrik Strage och berättar om allt från hur grabbarna i Mayhem fick in honom på att digga Kate Bush (just det kids, samma Kate Bush som med låten Running Up That Hill  räddar biffen i populära Stranger Things…) till hur han första gången fick turnera i USA tillsammans med Voivod. Vill man inte veta mer behöver man ju inte det, det är det fina med Kreator. Då kan man bara dra på volymen och headbanga lite…

Skivor

Casket – In The Long Run We Are All Dead

Lämna en kommentar

ARTIST: Casket
TITEL: In The Long Run We Are All Dead
RELEASE: 23/1 2026
BOLAG: Neckbreaker Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Medlemmarna i Casket – Susi Z på bas, Marinko på trummor & Schorsch på gitarr och sång – trivs uppenbarligen med varandra för de har hängt ihop sedan bandet startades 1990. Det är en bedrift om ni frågar mig, för inom dödsmetallen är det mer regel än undantag att medlemmar byts ut.

En annan sak som jag tänker på när jag lyssnar på – och nu kommer jag för tredje och sista gången skriva ut den fullständiga titeln på skivan – ”In The Long Run We Are All Dead” är att de älskar att lyfta fram basen i ljudbilden.

Det är sannerligen inte något som skadar den här skivan, för produktionen är som att trycka in ett kilo smör i hörselgångarna och den får mig att baxna av njutning.

Casket har hållit igång sedan 1990, men det är hela nio år sedan bandet gjorde väsen av sig. Har mycket förändrats? Nä, det är samma sorts death metal som bandet har excellerat i sedan starten. Gillar man matig och riffdriven death metal med magiskt guttural sång då kommer man äta den här skivan med sked.

Och det är till stora delar riktigt bra – det bränner till i låtar som The Will To Comply, Hammer, Knife, Spade & Mainstream Mutilation – även om det inte är nydanande (vem hade trott det egentligen?) på några villkors vis. Bandet har gjort detta så länge att de hade kunnat lira detta i sömnen – men de tar sitt hantverk på tillräckligt stort allvar för att jag ska kunna stampa takten förnöjt vid fler tillfällen är jag inte gör det.

Skivor

Marianas Rest – The Bereaved

Lämna en kommentar

ARTIST: Marianas Rest
TITEL: The Bereaved
RELEASE: 16/1 2026
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finland, melankolins högborg när det gäller metal. Få länder kan skryta med att härbärgera så många band som vet hur slipstenen ska dras för att få mina känslor att vibrera.

Marianas Rest är en helt ny bekantskap för mig, men bandet har hållit igång sedan 2013, och har inte gjort det till en sport att vila sig i form. ”The Bereaved” är bandets femte fullängdare.

Inte heller känns bandets musikaliska fora helt obekant – detta är dödsig doom med rejäla slevar av den där typiska finska melankoliska tonen som så många fler än jag uppskattar.

”The Bereaved” handlar, brett upplagt, om döden i dess olika former – ett ämne som väl lämpar sig för den här typen av band.

Och detta är till stora delar väldigt bra. Det är inte svårt att dras med i låtar som Pity The Living som har – förutom en sanslöst bra stämning – ett solo som höjer låten till fantastiska nivåer. Eller Rat In The Wall som har ett mäktigt driv och oerhört fint keyboardarbete (inte så konstigt då det är Aapo Koivisto som lirar i Omnium Gatherum som sköter detta hantverk) och – återigen – svinfint gitarrspel.

Överlag är Marianas Rest helt fantastiska när det gäller att kavla ut finfina melodiska slingor i gitarrerna, och det är detta tillsammans med den förträffliga produktionen som gör att det verkligen inte gör ont att lyssna på ”The Bereaved”.

Men jag kan ändå inte slita mig helt från känslan att jag har hört detta så många gånger förr. Gillar man den här typen av melankolisk döds och verkligen vill ha en skiva som man hört innan, ja då är ”The Bereaved” en skiva som man kommer sätta ett högre betyg på än det jag satt.

”The Bereaved” visar ett band som kan sitt hantverk, och som försöker bryta sig loss litegrann från den etablerade formen i en låt som Diamonds In The Rough som är rakare, kortare och, dessvärre aningens för slätstruken för att jag ska acceptera den rakt av. Då grottar jag hellre ner mig i andra låtar på skivan som Divided eller Again Into The Night.

”The Bereaved” är en sympatisk skiva som har många förtjänster och jag tycker att ni ska kolla in den i vilket fall – det finns betydligt sämre plattor inom subgenren  – och ibland är det härligt att bara sluta ögonen och åka med i den härligt melankoliska känsla som finns i drivor på den här skivan.