ARTIST: Draconian
TITEL: In Somnolent Ruin
RELEASE: 8/5 2026
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Säffles sorgtyngda storheter Draconian är tillbaka med ny platta, som det tagit mig längre än vanligt att recensera, och detta trots att skivan ”In Somnolent Ruin” har gått oerhört varm under en lång tid.

Jag har en till och från relation till Draconian – det går lång tid mellan mina recensioner av bandets skivor. Den förra som jag tyckte till kring var ”Under A Godless Veil” från 2020, en skiva som – likt de flesta av bandets skivor – låg på en fin, hög och jämn nivå.

Likadant är det med ”In Somnolent Ruin”, som i sina bästa stunder berör mig till tårar. Det började dock inte så. Ni som hänger här på WeRock minns kanske att jag var något njuggt inställd till det första smakprovet från skivan, Cold Heavens, i april månads Hot Or Not? 

Tur då att detta inte avskräckte mig från att kolla in hela plattan , för det är inte långt ifrån att jag drar till med en betygsnia på den här skivan.

Har det med att Lisa Johansson är tillbaka på den rensång? Ja, det är en starkt bidragande orsak till att jag gillar skivan så mycket, så mycket står klart. Mångsidigheten i hennes vokala uttryck är rent magisk oavsett om det är ljuvt tillbakalutande gotisk sång, eller när hon släpper på sin fulla styrka och sjunger så att takstolarna hotar att rämna. Det blir i vilket fall aldrig tråkigt att lyssna på henne.

Och hon verkar ha dragit med sig bandet upp några snäpp också, för även Anders Jacobsson svarar för en growlinsats som hänför och gitarrspelet från Johan Ericson och Niklas Nord skickar ut mig i stratosfären regelmässigt under lyssningen.  Stämmorna bölar fram så mycket känsla att det är direkt orimligt att inte ta till lipen emellanåt.

Kolla bara in finfina Misanthrope River som verkligen bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör den här skivan så bra.

”In Somnolent Ruin” är en ganska lång skiva – nästan en timmes speltid – och ändå är det inte svårt att imponeras av ett band som är tryggt i vad de är bra på, och som fortfarande kan leverera låtar som håller hela vägen trots att inte bandet uppfinner hjulet på nytt. Man vill helt enkelt lyssna på skivan om och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt, eller så är det ”bara” så att jag lugnt vaggas in i bandet tonkonst för att den känns så hemtam och trygg. Har ni inte kollat in skivan så tycker jag att ni ska göra det – jag utesluter inte att den kan dyka upp i årsbästalistan.